Skrolla ner och titta på den bifogade musikvideon. Det här kunde vara jag, en alldeles vanlig dag på jobbet. Åtminstone tills huvudpersonen får ett sammanbrott som gör mig alldeles varm inombords.
Hur många av er två läsare (visserligen en antagen siffra, men kanske trots allt inte särskilt långt från sanningen) känner inte igen er i den uttråkade, slutkörda kontorsslaven som bryter ihop i skenande danssjuka? Två?
Kolla in mannens ansiktsuttryck under de första 30 sekunderna av videon. Precis exakt så har jag känt mig. En gång resulterade det i en månads sjukskrivning med påföljande konvalescens vid sydlig turkisk strand. Och jo, det blev bra. Till sist.
Denna tämligen innehållslösa och tunna fundering har kommit till enkom för att jag skulle få möjlighet att göra er läsare uppmärksamma på en låt jag råkade snubbla över en morgon medan jag åt frukost och slötittade på TV. Klockan var väl drygt fem en råkall, blöt tisdag i februari. Det enda som höll mig vaken var min dåliga blodcirkulation i fötterna, och möjligen bananen jag åt. Som var fläckvis brun och mosig.
Det var med andra ord knappast någon direkt feststämning när jag så snabbt som möjligt försökte zappa mig förbi amerikansk "humor" med burkskratt exakt var femte sekund, amerikansk plastfriserad och tandblekt försäljningsteknik som hämtad från den krets av helvetet där de självgoda gaphalsarna dväljs, amerikansk polisbrutalitet av ädlaste dumskallesort samt en veritabel avskrädeshög av mer svårdefinierad men ofelbart ångestframkallande amerikansk masskultur som gjord för att på rekordtid omvandla en banal magkatarr till ett livsfarligt blödande magsår. (Vänta vänligen med att gnissla tänder över mina förklenande omdömen om Dårfinkarnas Hemvist. En ny fundering på just detta tema kommer inom kort, och då kommer ni att få alla möjligheter i världen att kalla mig idiot om ni är på det humöret. Tålamod och fördragsamhet alltså, som den lille tautologen skulle säga.)
Och så zappade jag mig slutligen fram till musikkanalen MTV, som ni naturligtvis känner till trots att ni är i min egen ålder eller något äldre. Normalt slår jag genast över när jag hamnar på MTV, eftersom musik jag gillar i princip aldrig spelas där. Men så dök alltså det där ansiktsuttrycket jag precis nämnde upp. En spegling av min egen sinnesstämning, och på TV? Ja minsann!
Det var med andra ord knappast någon direkt feststämning när jag så snabbt som möjligt försökte zappa mig förbi amerikansk "humor" med burkskratt exakt var femte sekund, amerikansk plastfriserad och tandblekt försäljningsteknik som hämtad från den krets av helvetet där de självgoda gaphalsarna dväljs, amerikansk polisbrutalitet av ädlaste dumskallesort samt en veritabel avskrädeshög av mer svårdefinierad men ofelbart ångestframkallande amerikansk masskultur som gjord för att på rekordtid omvandla en banal magkatarr till ett livsfarligt blödande magsår. (Vänta vänligen med att gnissla tänder över mina förklenande omdömen om Dårfinkarnas Hemvist. En ny fundering på just detta tema kommer inom kort, och då kommer ni att få alla möjligheter i världen att kalla mig idiot om ni är på det humöret. Tålamod och fördragsamhet alltså, som den lille tautologen skulle säga.)
Och så zappade jag mig slutligen fram till musikkanalen MTV, som ni naturligtvis känner till trots att ni är i min egen ålder eller något äldre. Normalt slår jag genast över när jag hamnar på MTV, eftersom musik jag gillar i princip aldrig spelas där. Men så dök alltså det där ansiktsuttrycket jag precis nämnde upp. En spegling av min egen sinnesstämning, och på TV? Ja minsann!
Men det talande ansiktsuttrycket är nu inte det enda som gör denna video värd att se. Om ni tittar på den kommer ni att ungefär i mitten få se ett tjusigt stycke antik grekisk mytologi, nämligen ett stilrent sisyfosarbete. Om än utfört i kostym, kontorsfrisyr och nördglasögon. (Sisyfos kan ni förresten läsa om här, om ni råkar ha ett litet hål i just den delen av er säkert för övrigt perfekta allmänbildning.) Sådana referenser tilltalar Hans högeligen, i synnerhet som det är bland det sista han i sin ytterst fördomsfulla bild av den moderna, västerländska världen förväntar sig att få se i en musikvideo på MTV. Av alla ställen.
I mitt hem dansas det numera tämligen sporadiskt, eftersom vi som bekant börjar bli gamla. Men om det dansas, dansas det med armarna svängande från höger till vänster och tillbaka, samt synkroniserat och i grupp. Och med tom blick och knäppande fingrar.
Me like. A lot...
Me like. A lot...
Danssjuka är för övrigt något jag tycker borde drabba - eller snarare välsigna - alla arbetsplatser minst en gång i månaden. Och då inte nödvändigtvis bara vid löneutbetalning...
Avicii - Levels
