Nu har det hänt igen; än en gång är jag och min familj i klammeri med rättvisan, men den här gången gäller saken inte 16,5 cl öl som vi olovligen langat till vår vuxne son på väg till Helsingborg för att lagligen dricka öl. Inte heller är polisen inblandad. Än, ska kanske tilläggas. Men om vän av ordning får nys om saken finns risk att vi plötsligt står där inte bara med tvättade halsar utan dessutom med skam som går på torra land.
Inget av detta vill vi förstås gärna råka ut för, så därför vädjar vi nu i ödmjukhet till läsarna av denna spalt att bistå med dokumenterad klokskap och livserfarenhet för att lösa ett svårt moraliskt - och möjligen juridiskt - dilemma.
För att ta det från början; vår hund gillar bajs. Och med "gillar" menar jag inte "tycker om att titta på" eller "fascineras av mag- och tarmkanalens finurliga funktion hos fyrbenta däggdjur". Nej, när jag skriver "gillar" så betyder det bara att han tycker om smaken.
Vems bajs det är tycks inte spela någon roll. Jag har vid ett flertal vidriga och magvändande tillfällen sett honom vällustigt mumsa i sig både små och stora skitar, för att uttrycka sig med hela den finess detta inlägg kräver. Värst var för övrigt när han på promenad genom kohage fann en lika stor som rinnigt färsk komocka. Efteråt såg hans tunga ut som min yngste sons tunga brukar se ut när han ätit en halv burk Nutella. Det var med andra ord ingen helt igenom vacker syn, trots - eller kanske tack vare - det nöjda flin han visade upp.
Men för att närma sig pudelns kärna, vilket alltså inte bör misstas för en ordagrann syftning på sådant som med största sannolikhet finns längst inne i en pudel:
På vintern är det ofta kallt, och då får vår hund så att säga frusen kost. Problemet med denna specialkost är att den ibland tycks inte bara tämligen svårsvald utan också övermåttan svårsmält. Just detta leder oss rakt in till det bekymmer jag flaggade för i början av detta inlägg. För antag nu att hunden ifråga finner och äter upp valfritt bajs på någon allmän trottoar, och därefter tuggar och sväljer innan hundens ägare hinner ingripa. Bara för att sedan promenera låt säga tjugo meter, varpå bajset medelst en djup ulkning lämnas tillbaka. Fast inte på trottoaren utan på någons garageuppfart.
Vad jag nu undrar är: vem är egentligen skyldig att plocka upp detta bajs? Är det jag, eftersom det var min hund som kräktes upp det? Eller är det ägaren till den hund som ursprungligen placerade bajset på trottoaren där min hund senare fann det och tog det med sig?
Var och en är skyldig att själv plocka upp efter sin hund, tror jag att det står i den lokala ordningsstadgan. Men är jag verkligen skyldig att plocka upp annans hunds avföring bara för att den högst tillfälligt råkat färdas i min hund? Från min horisont är svaret som ni förstår inte helt självklart, och det är givetvis därför jag ber er läsare om hjälp. Det går bra att dela med sig av eventuell rådgivning i kommentarsfältet nedan, eller att skicka ett mail med tips och uppmuntran. Jag förlitar mig på ert förstånd och er moral. Förutsatt att ni ger mig svar jag tycker om...
* * *
Sinnenas Kulturnatt gick av stapeln förra helgen. På scen stod undertecknad och försökte läsa ett stycke ur Erik Johannesson, och kort sagt gick det väl inget vidare. Jag vet inte hur många som hörde vad jag läste, och jag vet inte heller hur många som tänkte saker i stil med "den där killen borde dricka ett stort glas vatten" eller helt enkelt "vad faen tradar gubben om?".
För er som var på plats och inte hörde ett dugg (och för er som inte var på plats och därför inte heller hörde något) finns nu en möjlighet att ta igen skedd skada. Nedan finns nämligen ett utdrag ur ljudboken Erik Johannesson, och det var alltså precis det här jag försökte få fram i lördags. Utan att lyckas särdeles, således.
Och som avslutning på denna veckas alldeles för långa fundering vill jag gärna framhålla att det trots allt var värt att vara med på kulturnatten, inte minst för möjligheten att träffa några av dem som läst mina böcker. Särskilt gillade jag den för mig helt okända dam som försynt kom fram och sade: Är det du som är Hans Svensson? Jag beställde din bok på biblioteket, och nu har jag äntligen fått den. Och jag måste bara säga att den är så bra!
Vid sådana tillfällen är det inte utan att jag faktiskt tycker att det var värt de där tre årens arbete...
