Ja, jag erkänner. Jag kan vara en aning fåfäng, även om det sällan handlar om kläder, frisyrer eller annat pynt jag inte förstår mig på. Däremot händer det att jag kollar hur det går för mina böcker på biblioteken här i kommunen. (Kanske är det där förresten ett tecken på ärelystnad snarare än fåfänga, men jag väljer i alla fall att betrakta det som det senare.)
Häromdagen fann jag således till min oförställda glädje och överraskning att båda exemplaren av min senaste bok (som jag inte skriver titeln på eftersom denna redan är mer än söndertjatad i den här bloggen) inte bara var utlånade, utan dessutom reserverade. Av tre personer! Det är sådant som bara kan beskrivas som mums för Måns, eller kanske snarare som choklad för Hans eftersom choklad i allmänhet bereder mig den största njutning.
Nå: det finns alltså människor som är så nällade att läsa min senaste bok att de gör sig omaket att reservera den på biblioteket, mot en - i och för sig blygsam, men dock - avgift av tio svenska kronor. Det här gör mig förstås mycket glad, eftersom jag investerat mer av mitt välbefinnande i den där boken än de flesta (åtminstone de som inte skriver själv) antagligen förstår.
Men det var egentligen inte det här som var grejen. Det var istället det jag såg några rader upp, där författarnamn, titel och andra detaljer står. Ungefär så här ser det nämligen ut om man besöker bibliotekskatalogen online:
Namn: Svensson, Hans, 1966 -
Titel: Erik Johannesson
År: Originalupplaga 2011
Ser ni det? De har satt ut mitt födelseår. Med ett streck efter.
Alla med bara en liten gnutta intelligens i behåll inser nu att den där översta raden inte är slutgiltigt ifylld, eller hur? Vid en tidpunkt jag inte - av lätt insedda skäl - har någon vidare lust att försöka förutse, kommer emellertid den där raden att bli helt och hållet komplett.
Ja, jag vet. Jag är inte bara fåfäng (alternativt äregirig), utan dessutom inte så lite fånig. Men det jag ser framför mig här är inte oskyldig om än relevant information i bibliotekets onlinekatalog, utan inget mindre än en till hälften färdig gravsten. Det är bara en enda liten detalj som saknas; en detalj jag för tillfället varken har möjlighet eller för avsikt att tillhandahålla, om ni ursäktar.
Hade man skrivit ”född 1966” hade det inte känts särskilt konstigt. Men formen ”1966 - ” gör mig olustig och aningen tungsint, eftersom den så tydligt visar att det finns en bortre parentes som - oavsett vad jag anser om saken - kommer att placeras ut när tiden avseende min fysiska närvaro är tilländalöpt.
Jaha. Var det inte värre än så, tänker ni och ler i mjugg. Nej, det var det inte. Men min egen dödlighet blev för en stund oerhört tydlig, vilket om inget annat resulterade i en veckofundering. Inte en av de mer briljanta, det måste förstås medges. Men dock en fundering. Som dessutom – och som i förbigående – skroderande spred budskapet om att det finns människor som faktiskt står i kö för att läsa mina böcker.
Det där sista är förresten precis som i kvällstidningarna; påståendet är fullständigt sant, men ändå inte. Tre människor i väntan på Erik Johannesson gör ingen bestseller. Men en liten, liten kö, det gör de!
