För tillfället är jag lite ledsen. Man kan inte bli annat när man närmast som av en slump upptäcker på vilket elakartat vis sanningen ibland kanske inte överträffar dikten, men väl tangerar den. Det händer nämligen att sådant jag skriver och tror att jag själv fantiserar ihop visar sig ha paralleller i den så kallade verkligheten. Ibland har de funnits där redan från början, långt innan jag började skriva. Dock utan att jag varit medveten om dem, vill jag särskilt påpeka.
Men ibland har dessa paralleller uppstått först efter att jag skrivit klart mina berättelser, vilket möjligen kan te sig en aning underligare. Värst i min bokserie vad gäller sådana senkomna parallelliteter är utan tvivel Det obrytbara mönstret där flera påhittade händelser tycks ha tjänat som inspiration för verkligheten. (Anmärkning för de som läser alla texter bokstavligt och utan sinne för humor: föregående formulering är bara tänkt som ett skämt, den är inte ett så kallat pseudovetenskapligt påstående.)
Exempel finns det förvisso gott om, men värst var utan tvivel när en ung man i bekantskapskretsens periferi förolyckades på sitt arbete. Olyckan var nämligen kusligt lik en nyckelscen i ovan nämnda bok, och till råga på allt bar de båda inblandade personerna samma namn. Jag vet: det låter som ett dåligt skämt. Men det är faktiskt alldeles sant. Tyvärr.
Hjärnan gör allt för att finna mönster - även där det inte finns några, säger ni. Visst är det så. Och jag nämner inte dessa ytterst tragiska omständigheter för att smaklöst underbygga några påståenden om övernaturlighet (nix, inte här) eller annat som inte har ett dugg med den här texten att göra. Jag nämner dem bara för att belysa fenomenet med att verkligheten ibland har en otäck tendens att apa efter sådant jag skrivit, och att det ofta sker på ett sorgligt eller obehagligt vis.
Och nu har det alltså hänt igen. Fast denna gång med Erik Johannesson och den fiktiva föreningen Förnuft & Sanning. Vad föreningen Förnuft & Sanning står för hörs på namnet: man har tagit som sin uppgift att med näbbar och klor motarbeta allt sådant som strider mot det föreningens medlemmar menar är sanning och sunt förnuft. Så långt inga problem, för vem tycker inte om sanning och sunt förnuft?
Problem uppstår istället när Erik Johannesson dyker upp på scenen, eftersom själva hans existens strider mot i synnerhet sunt förnuft. Alltså - resonerar de panikslagna medlemmarna - måste han vara en bluff, en charlatan, en spridare av lögner och vidskepelse. Ergo: han måste motarbetas och krossas till varje pris.
I början använder sig Förnuft & Sanning av media för att med hån, trakasserier och personangrepp smutskasta Erik. Tonen är uteslutande hätsk och raljerande och någon egentlig diskussion förekommer aldrig. När dessa grobianmetoder inte hjälper tar man till andra och betydligt mer radikala lösningar, men vill man veta mer om den saken får man läsa boken. Den finns för gratis utlåning på biblioteken i Klippan och Ljungbyhed, om man inte vill köpa den.
Förnuft & Sanning är en produkt av min fantasi; föreningen finns inte på riktigt. Åtminstone var det vad jag trodde tills jag råkade snubbla över en hel rad ovanligt hånfulla kommentarer till någon artikel vars innehåll jag nu inte kan dra mig till minnes, vilket heller inte är särskilt viktigt för det här resonemanget. I alla fall: det förvisso välformulerade men hånfulla och självgoda spår dessa kommentatorer lämnade efter sig ledde rakt in i en helt och hållet verklig förening, och när jag upptäckte detta var min första tanke: "Va? Finns de där på riktigt?". Och det är just detta som gör mig så ledsen.
Det vilar en sorts unken vilja till allmän konformism över min påhittade förening Förnuft & Sanning. Alla måste tycka likadant och bekänna sig till samma tro, annars tar fan bofinken. Och de som tror eller tycker annorlunda måste omgående "upplysas" och ledas in på den rätta vägen med alla till buds stående medel. Även innefattande sådana medel som i ett fritt, civiliserat samhälle borde betraktas som både kränkande och odemokratiska. Vilket förstås ändå måste vara ok, eftersom det sker för den goda sakens skull. Liksom bombkastande eller av staten sanktionerad tortyr kan vara ok. Eftersom även det sker för den goda sakens skull.
Det finns otvivelaktigt något sorgligt över allt detta, men i synnerhet över det här: om man säger sig stå för upplysning och sunt förnuft, och om man samtidigt säger sig vara orolig över att just den varan verkar minska i dagens samhälle - varför använder man sig då av retorik som gör den man vill övertyga arg och sårad? Om inte det är kontraproduktivt, så finns det sannolikt inget som är det.
Och låt mig nu för guds skull (det är bara ett uttryck och inget religiöst ställningstagande) klargöra följande, innan jag blir kastad till vilddjuren:
Det här handlar inte om sakfrågorna; om vad som är kvacksalveri eller inte, om vad som är pseudovetenskap eller inte. För det bryr jag mig ärligt talat inte ett dyft om. Det här handlar enbart om människosyn - hur man värderar sig själv i förhållande till andra människor. Vilket ofta och alltför tydligt avspeglas i hur man väljer att bemöta sina meningsmotståndare, exempelvis i något mer eller mindre offentligt diskussionsforum.
Jag är kanske inte en särskilt klok, påläst eller intelligent individ, men detta vet jag i alla fall säkert: det finns inte en enda oliktänkande människa i världen som kan vinnas över till den egna sidan med hjälp av hån, raljeri eller elakhet. Det är sunt förnuft och så enkelt och självklart att det borde kunna förstås av alla. Ändå väljer förvånansvärt många just denna simpla, dåraktiga väg, antingen av oförstånd eller - vilket är värre - av grälsjuka, högmod och självgodhet.
Man skaffar sig inte nya vänner genom att slå dem i huvudet och kalla dem idioter. Gör man så, blir det dessvärre bara Förnuft & Sanning av alltsammans. Och det är väl ändå inte det som är syftet med den högst verkliga föreningen Vetenskap och Folkbildning? Men rätta mig gärna om jag har fel på den punkten...
Ett plakat som finns beskrivet i det sista kapitlet av Erik Johannesson, med solglasögonförbud och allt:
