"Det där är ju porr!"
Orden är min yngste sons - 12 år och med kraftigt stigande nivåer av manligt könshormon i den ännu spensliga kroppen, så smärtsamt fylld av kvardröjande barnslighet. Låt mig bara först - innan ni slutar läsa av genans - understryka att här förekommer inget pornografiskt material, utan bara en enkel musikalisk upplevelse av ytterst - eller åtminstone någorlunda - sedesam natur.
För att ta allt från början; yngste sonen skulle åka med mig hem en dag i förra veckan efter att - under mild protest - ha varit på skolteater i Helsingborg. I egenskap av självutnämnd smakpolis och pappa (vad gäller det senare knappast självutnämnd, åtminstone inte såvitt jag själv vet) gjorde jag misstaget att spela lite musik för honom medan vi körde hem. Det blev både Nasa och Sybreed, alltså bland det bästa från både synt- och growlvärlden. Vilket givetvis - och med den vuxnes självklara förbannelse - renderade mig både miner och suckar av ytterligt ogillande. Och så blev det ju då också slutligen Sophie Ellis-Bextor, som är så mainstream att det nästan gör ont. Fast ändå inte, liksom.
Det är väl bara att erkänna, trots att jag annars gärna understryker att jag minsann är helt förlorad i den betydligt mer svårtillgängliga progrocken; jag älskar verkligen hennes inte helt rena röst som är så förföriskt full av övertoner, och jag fullständigt avgudar hennes brittiskt engelska uttal. Jag till och med gillar flera av låtarna hon sjunger, fast hon sannolikt inte skrivit en enda av dem själv.
"Den med smör på" skulle min fru oblygt och säkert en gnutta längtansfullt ha sagt om det gällt motsvarande manlig och tämligen för ung artist, vilket förstås vore en helt annan sak än om jag skulle säga exakt samma sak om nämnda Sophie Ellis-Bextor. Vilket jag alltså inte gör, eftersom det i så fall - och som sagt - vore en helt annan sak. Fast vad smöret skulle vara bra för vet jag inte.
Nå; jag gjorde i alla fall misstaget att spela en Sophie Ellis-Bextorlåt för den snart inte längre förpubertala sonen, vilket alltså omedelbart resulterade i det kanske inte helt relevanta omdömet "Det där är ju porr!" Vilket för övrigt var en åsikt inga motargument i världen lyckades rubba, och således bara ännu ett av alla dessa oomkullrunkeliga faktum världen tycks så oförskämt full av.
Och så blev man då förvandlad till snuskgubbe i ett nix, och detta bara för att man för en gångs skull råkat fatta tycke för en mikroskopisk del av brittisk kommersiell musikindustri. Men snuskgubbe eller ej: jag vidhåller bestämt att den unga damen ifråga (tillsammans med musiker, programmerare, producenter och låtskrivare) med den äran lyckats förse mig med ett fredagssoundtrack värdigt inte bara en före detta synteseizrare med viss fäbless för filterdisco, utan även värdigt en stofil som egentligen - och med ålderns rätt - snarare borde lyssna på Bröderna Lindqvists käcka och trevliga musik.
Sent ska syndaren vakna, som det heter i Den Heliga Skrift. (Jag kan visserligen ha fel på just den punkten; projekt "läsa-hela-bibeln-från-pärm-till-pärm" har ännu inte kommit igång på allvar.) Och jag - som den obotliga syndare jag ofrånkomligen är och helt säkert kommer att förbli - får väl dessvärre sägas ha vaknat något sent, eftersom låten ifråga var ny inte för ett eller två år sedan utan redan 2003...
Sophie Ellis-Bextor - I Won't Change You
