5, 4, 3, 1, blastoff!

Det finns kommentarer man kan få som fritidsförfattare, och så finns det kommentarer. De förstnämnda brukar antingen vara välvilliga, eller - om kommentatorn ifråga är uppriktig - försiktigt kritiska. Man blir glad för båda sorterna. Det är förstås alltid trevligt när någon dunkar en verbalt i ryggen, fattas bara. Men det är faktiskt riktigt trevligt att få kritik också, eftersom man förhoppningsvis kan lära sig något av den och på så vis bli bättre.

Men så kommer vi då till kommentarerna. De där man inte glömmer i första taget eftersom de verkligen belyser hur usel man är som författare, bland mycket annat. Jag ska genast ge er ett exempel på vad jag menar. Hör upp nu:

När jag som bäst höll på med redigeringen av "Det obrytbara mönstret" lämnade jag ut manuskopior till några goda och brutalt ärliga vänner - de så kallade "provläsarna" - för genomläsning och bedömning. Några veckor gick, sedan kom kommentarerna.

Låt mig bara förklara det där med provläsare först: om man inte är en litterär stålman (nej, inga exempel) gör man fel när man skriver. Alltid. Det kan handla om så triviala saker som stavfel eller grammatiska kullerbyttor, vilka förstås är lätt åtgärdade när man väl fått upp ögonen för dem. Men det kan också handla om inkonsekvenser i handlingen (en karaktär som just gått ut genom en dörr går ut genom samma dörr igen fem meningar senare), faktafel, överdrivet fokus på någon för handlingen oviktig person, och så vidare. Listan på eventuella felaktigheter kan för övrigt göras mycket lång, om man är på det humöret. Och därför är det nödvändigt att någon annan läser manuset och hjälper en hitta alla "osynliga fel" innan det publiceras som bok.

Kommentarerna man får efter en sådan aktiv genomläsning brukar vara ungefär lika delar ris och ros. Ros kan kort och gott låta så här: "Wow!" (För övrigt sagt om Erik Johannesson, som det snart kommer att hållas boksläpp för. Snygg smygreklam, om jag får säga det själv.)

Ett exempel på  kritik som jag gillar skarpt är "Att använda ordet ultrarapid är egentligen fel, eftersom det faktiskt syftar på tekniken att spela in film för fort, som sedan - när den spelas upp i normal hastighet - blir i slowmotion"(fritt återgivet ur minnet, och således långt ifrån ordagrant). Det provläsaren ifråga påpekade var ju onekligen sant, vilket jag förstås inte tänkt på tidigare. Om något går långsamt kan det ju rimligtvis inte kallas ultrarapid, som är latin för mycket snabb.

Ordet ultrarapid har sedan dess aldrig förekommit i mina böcker, vilket däremot ordet slowmotion gjort. Alltså bra kritik som man lär sig av.

En före detta provläsare (han har svårt att hinna med, därför före detta) lämnade emellertid en helt annan sorts kommentar till "Det obrytbara mönstret", och det var den jag syftade på i början av det här inlägget. Hans omdöme, inte bara om boken utan om hela mitt författarskap, löd enligt följande:

"Men du höll väl på med musik också? (Lång, menande paus. Bekymrat ansiktsuttryck.) Du kanske skulle fortsätta med det?"

Svaret blir nej. Om jag ska schavottera offentligt vill jag göra det med något jag åtminstone tror mig behärska hyfsat. Musik är visserligen också roligt, men risken är alltför stor att det kommer att låta som i exemplet nedan. Det tror jag inte att jag skulle känna mig helt bekväm med. Och som ni vet har jag ju redan varit där. Nästan.

"5, 4, 3, 1, offblast!" Jesus...

Tack till Patrick Thulin för musiktipset.

God bless America!

Visst borde väl demokrati innebära att man får vara med och besluta om sådant som är viktigt eller till och med livsavgörande för en själv eller det land man bor i? Om så är fallet är det nog dags att ni förbereder er för presidentval nästa år. Och läs för guds skull på noga innan ni röstar...

USA är antagligen världens mäktigaste nation - ekonomiskt, kulturellt och naturligtvis militärt. Bestämmer sig Onkel Sam för något, så blir det ofta så. Oavsett vad andra tycker om saken, och lika oavsett vilka konsekvenser det får för länder såväl som för enskilda medborgare. Amerikanernas räckvidd är dessutom global, och ärligt talat brukar de inte dra sig för att lägga sig i sådant de anser sig ha något med att göra. Som mellanösterns oljefyndigheter, bara för att ta ett illa hört exempel.

Av just denna anledning kan man tycka att det är extra viktigt att "vår tids Rom" leds av en kompetent politiker med båda fötterna på jorden. En empatisk, ödmjuk individ som begriper vad ordet människovärde betyder; en person som förstår sin omvärld och som är påläst och kunnig om det hon - direkt eller indirekt - har makt över. Alltså en människa som inte trycker på knappen märkt "Do not push!" av nyfikenhet, eller - vilket dessvärre är mycket troligare - av medfödd idioti.

Jag ska inte bli långrandig. Men jag ber er om en sak: betänk att en kvinna som Michele Bachmann mycket väl kan bli USA:s nästa president. På allvar.

Det, mina vänner, är ett faktum som borde få er att liksom jag yla i panik efter amerikansk rösträtt...

Läs: 10 of the craziest things Michele Bachmann has ever said

Disneyland - på riktigt

Här har jag gått ett helt liv (fast jag blir gärna äldre, det var inte så jag menade...) i den naiva tron att Walt Disney bara var någon sorts påhittig, önsketänkande sagofarbror med känsla för vackra men tyvärr helt overkliga miljöer. Och så snubblar man över dem när man minst anar det!

Tidigare har jag skrivit om ett besök i en trivsam liten Biergarten i Berlin där man bara väntade på att de sju dvärgarna skulle komma in och hej-håa, nysa, rodna och spela träorgel. Det var alldeles, alldeles... underbart, minsann. I synnerhet för en desillusionerad själ som min, som för länge sen sett sig alltför mätt på plast, rostfritt stål och IKEA-design.

På Disneyland eller i andra nöjesparker försöker man sig ibland på att återskapa de där filmiska sagomiljöerna med medeltidsdrag, men det blir aldrig annat än glasfiberkulisser man får uppleva. Såvida man inte åker till några platser där allt istället är helt och hållet äkta:

Tisdag 26 juli, eftermiddag - Beuvron-en-Auge

Man kan bli salig för mindre: under den tid jag befinner mig i den lilla och egentligen totalt osannolika korsvirkesbyn ser jag inte ett enda fult hus. Det har aldrig hänt förr. Avsaknaden av betong och fasader i  glas och stål är oerhört befriande.

Det finns inget särskilt att göra här, mer än att bara titta. Men det räcker. Länge...

Tisdag 26 juli, kväll - Mont-Saint-Michel

Från land ser det ut som om ovan nämnde Disney varit framme igen. Eller Peter Jackson, i ett tämligen lyckat försök att skapa ett verkligt Minas Tirith för turister. Men det är först när jag börjar arbeta mig fram genom de trånga gränderna som leder upp till klostret som jag på allvar förstår att det här är något annat. Det är en förverkligad bild av begreppen "den höga" respektive "den låga" världen.

Nunnorna som kommer gående två och två ner genom staden bor i den höga världen, där andligheten är överordnad allt. Den låga världen - det vill säga staden som klänger sig fast på berget nedanför klosterområdet - är en veritabel turistfälla, där personlig vinning är drivkraften bakom det mesta. (Eller vad sägs om 10 euro för en flaska vatten...?) Ingen annanstans har det varit så tydligt och så enkelt att se.

Men missförstå mig inte: platsen är bedövande vacker och jag njuter. Varför är sådana här ställen så sorgligt sällsynta?

Måndag 25 juli, middag - Torget vid katedralen i Bayeux

Stenhus, trånga gator, ett torg inte mycket större än tio parkeringsfickor på Väla. Och så en gigantisk katedral som höjer sig över i princip hela staden. Solen dränker gatorna i gult ljus och steker i nacken på den som vågar sig ut ur skuggan. Jag svär, eftersom det dels varit svårt att finna parkeringsplats, och dels varit svårt att förstå parkeringsreglerna när jag efter många om och men och olagliga u-svängar äntligen lyckats hitta en.

Men irritationen rinner fort av när jag ser mig omkring. Återigen dyker frågan upp: varför ser det inte ut så här där hemma?

Fast det gör det ju, tänker jag sen. På friluftsmuséet Fredriksdal eller i Gamla Linköping, exempelvis. Kul att politikerna sparade något litet åt eftervärlden i alla fall.

Tänk att det faktiskt fortfarande finns länder där varje liten by, varje stad är vacker som ett svenskt friluftsmuseum. Eller vacker som en Disneyfilm, för den delen...

Le Clos d'Orval

Tisdag 26 juli, förmiddag - Le Clos d'Orval

Han är en nästan perfekt blandning av gubben Pettson och kapten Haddock: skägget, potatisnäsan, det något plufsiga ansiktet med de plirande ögonen. För att inte tala om rösten - en riktigt fransk röst raspig av ett halvt sekels calvadosdrickande och tobaksrökande. Engelskan är karaktäristiskt bruten med nästan parodiskt uttal, men ändå fullt begriplig. Han berättar, gestikulerar och plockar fram flaskor så mörka att innehållet nästan inte syns i dunklet i stenladan där vi befinner oss.

Mannen är hembrännare. Åtminstone skulle han nog ha kallats så i Sverige. Men här i Normandie är han istället prisbelönt calvadosproducent. Han och hans bror odlar äpplen som de sedan förvandlar till gelé, juice, pommeau och calvados och säljer lokalt tills det tar slut. Ingen stordrift alltså, men gjort med själ och hjärta. En gårdsbutik som bränner, lagrar och säljer sprit av god kvalitet - jag gillar tanken. Och mannen. Självklart köper jag en flaska och tar med mig hem.

När vi kör vidare längs de smala vägarna kantade av typiska normandiska häckar och med stora krucifix vid vägskälen inser jag plötsligt hur viktigt det här besöket på äppelgården blev. Pettson/Haddock satte ett spår. Ett som jag säkert kommer att bära med mig ganska länge - allra minst tills jag har druckit upp hans tolvåriga calvados buteljerad i kolsvart flaska...

Cimetière Américain de Normandie

Måndag 25 juli, senare samma eftermiddag:

Gräset är frodigt grönt, himlen klarblå och korsen bländande vita. Bakom träden borta vid sluttningen ner mot stranden skymtar havet, utan slut och azurblått som i en turistbroschyr. Platsen som omger oss är utan tvivel mycket vacker, och något annat var väl knappast att vänta.

Det är många människor här; de flesta bara lite lagom nyfikna precis som vi, gissningsvis. Jag snappar upp några lösryckta meningar på franska här, några meningar på tyska där. De senare så lågmälda att jag för ett ögonblick får för mig att de rymmer inte bara respekt utan även någon sorts nedärvd, orättvis skam.

Engelska hörs naturligtvis också, men ingen av den amerikanskt tjocka varianten.

Plötsligt, medan vi går mellan raderna av vita kors, börjar den amerikanska nationalsången spelas. Det låter kusligt, som en jättelik speldosa som spelar falskt på vissa toner. En sorgsen vaggvisa för de döda, kanske för att de ska kunna förmås sova vidare i den normandiska myllan.

Med ens inser man att amerikanerna visst finns på plats, trots att de inte gjort något väsen av sin närvaro (vilket de annars brukar vara ganska duktiga på). Hur många de verkligen är begriper man emellertid först när ungefär varannan besökare stramar upp sig, vänder sig mot någon av de höga flaggstängerna som är krönta med gyllene örnar och lägger handen över hjärtat - självklart, okonstlat. Så står de sedan tills den sista, spruckna tonen klingat ut över kyrkogården. Därefter smälter de omärkligt in i mängden igen och försvinner.

Strax därpå lämnar vi Cimetière Américain de Normandie med, vågar jag påstå, resans starkaste minne. Och möjligen med en del förlägenhet över vår svenska förvetenhet, som plötsligt känns besynnerligt ovärdig.

Vierville-sur-Mer

Nu är jag tillbaka efter min tre veckor långa tystnad, vilken bland mycket annat innefattat bilande genom sex västeuropeiska länder. Ibland måste man ta time out, som det heter på nyare svenska än jag brukar använda. Och det har jag alltså gjort - tagit en paus, alltså. Och dessutom samlat på mig massor av intryck som så klart måste komma till uttryck (fyndig formulering, Strindberg...) på ett eller annat sätt. Alltså tänker jag under följande vecka köra ett resetema, med flera korta och reflekterande inlägg rörande sådant jag sett eller upplevt och som möjligen tål att delas med sig av. Ingen reseskildring alltså, utan bara ögonblicksbilder från olika platser. Och kanske något att tänka på:

Måndag 25 juli, eftermiddag - stranden nedanför Vierville-sur-Mer

En sandstrand. Tämligen bred, någonstans halvvägs mellan ebb och flod. Måttliga bränningar, stekande sol, sjöbris. Solbadare, turister, flanerande hundägare. Restauranger och caféer. En malplacerad, överdimensionerad betongbrygga. En igenbommad betongbunker med öppningen riktad snett ner mot vattenlinjen.

Stranden är ren idag. Ren från minor, taggtråd och stridsvagnshinder. Men ren från blod? Mer tveksamt, med tanke på känslan man får när man som historiskt intresserad plötsligt befinner sig på en plats som för de flesta bara är känd under kodnamnet Omaha Beach.

Vi mumsade i oss batongbröd och små bitar av franska torra korvar mitt på Dog Green Sector och sköljde ner alltsammans med flaskvatten medan barnen plaskade i strandkanten och plockade snäckskal. Jag kan inte - hur vackert och idylliskt det än kan låta - låta bli att tycka att det är lite konstigt.

Fast kanske är det bara Saving Private Ryan och liknande som spökar. Eller...?

25/7 2011. Min verklighet:

6/6 1944. Precis lika mycket verklighet, om än på film: