Det finns en princip vid rationellt såväl som vid skeptiskt tänkande som brukar benämnas "Ockhams rakkniv". Denna princip går oerhört kortfattat och lika förenklat ut på att man inte bör krångla till saker i onödan. Det vill säga, man bör i första hand välja de teorier som verkar enklast och mest sannolika för att förklara diverse fenomen.
Låt mig ge några exempel:
- Ett starkt ljus syns på himlen strax efter solnedgången och tycks följa efter dig när du kör bil.
Förklaring 1: Det är ett flygande tefat som förföljer dig för att föra bort dig, i avsikt att placera ett avancerat mätinstrument i din nedre bakre kavitet.
Förklaring 2: Det kusliga ljuset härrör från spontan partikelgenomströmning från ett parallellt universum, vilket innebär att ett inverterat svart hål håller på att bildas i jordens omedelbara närhet.
Förklaring 3: Det är den ibland tämligen ljusstarka planeten Venus du ser, tjockskalle. Och den följer inte efter dig, det bara ser så ut när du själv rör dig.
- Du ställer ut en kastrull nykokt risgrynsgröt på avsvalning på julaftons morgon. När du ska ta in den är all gröt mysteriöst försvunnen.
Förklaring 1: En hustomte har hittat kastrullen och trott att gröten var till honom. Du står nu högt i kurs hos alla "goenissar" det närmaste året!
Förklaring 2: Ett hål i rymd-tidväven har dessvärre förpassat din gröt till 1500-talet, rakt ner i Erik XIV:s ärtsoppa. Tur att du inte åt den själv...
Förklaring 3: Grannens katt har lyckats peta av locket på din kastrull och sedan smaskat i sig all den goda gröten. Utan att ens säga tack.
Enligt Ockhams rakkniv är alltså förklaring 3 den riktiga eftersom den ter sig mest sannolik i båda fallen, eller hur? Vilket alltså baseras på den kunskap vi har om världen, och om hur denna förväntas fungera. Inget konstigt så långt.
Men tänk om vår kunskap är otillräcklig eller helt enkelt felaktig? Om det istället är dårfinksalternativen 2 som är de korrekta, utan att vi förstår det? Då skulle det innebära att våra efterkommande kommer att hånskratta åt oss, precis som vi hånskrattar åt gamla världsbilder som visat sig sorgligt felaktiga, för att inte säga skrattretande dåraktiga. Principen Ockhams rakkniv baseras såvitt jag förstår enbart på den kunskap vi anser oss besitta, varför bedömningen av sant eller falskt bara blir en produkt av den tid i vilken samma bedömning görs. Låt oss för skojs skull därför tillämpa rakkniven i en annan tid, med andra sanningar och med en helt annan världsbild i bagaget:
- Grottmannen Gorm Skallspjälter betraktar noga den uppstigande solen. Han följer den hela dagen och ser den på kvällen gå ner i det stora västerhavet. Av detta drar han en av följande slutsatser, nämligen den enklaste, baserad på det han med säkerhet vet om världen:
Förklaring 1: Världen består av en platt skiva över vilken ett klot av eld varje dag svävar fram. Klotet kan inte nås, men torde vara av ungefär ett par-tre famnars diameter och därtill av gudomligt ursprung. Kanske dras det fram av hästar, eller av uppspända linor?
Förklaring 2: Världen består av en platt skiva över vilken en enorm kupol är välvd. Dessvärre (eller dessbättre) finns det en del hål i denna kupol, varför ljuset från Guds himmel läcker in till vår värld som exempelvis stjärnljus, eller för den delen solljus. Kupolen vrids ett varv varje dygn, med gudomlig precision.
Förklaring 3: Världen består av ett klot som roterar i en obegripligt vid bana i ett lika obegripligt tomrum runt en enorm gasboll, där kärnreaktioner mellan partiklar så små att de inte kan ses för blotta ögat skapar en ohygglig energiurladdning, vilken i sin tur är den allra viktigaste förutsättningen för liv på jorden.
Ur grottman Gorm Skallspjälters perspektiv är sålunda förklaringsmodell 1 eller 2 de troligaste i enlighet med Ockhams rakkniv, eftersom alternativ 3 inte bara är obegripligt, utan också tämligen dumt. Vilket alltså bevisar att principen om att alltid välja den enklaste och mest sannolika förklaringen ibland slår slint, eftersom våra kunskaper om exempelvis världen uppenbarligen är bristfälliga. Även i vår egen, upplysta tid.
Poängen blir då rimligtvis den att det borde vara ganska dumt att hånflina åt det man inte förstår, bara för att det inte passar in i den allmänt och för stunden accepterade bilden av verkligheten. Ett sådant tvivelaktigt beteende visar nämligen snarare på dåligt omdöme och monumental brist på ödmjukhet, än på verklig längtan efter att finna någon sorts sanning i en egentligen helt obegriplig tillvaro.
Följaktligen skulle jag vilja påpeka en sak för alla er som förlöjligar och hånar era medmänniskor i artikelkommentarer, i bloggar, på hemsidor och runt allehanda fikabord för att dessa "vidskepliga och okunniga fånar" inte tror eller tycker som ni själva. Hur kan ni så bergsäkert veta att det inte är er historien kommer att döma som virrpannor, skygglappnissar, bakåtsträvare eller rent av dumhuvuden? Det kan ni förstås inte. Och det är just detta som gör mig så förundrad när jag möter intelligenta och välutbildade människor som väl ändå borde ha tillräckliga intellektuella resurser för att förstå det allra viktigaste. Nämligen att "sanningen" är en kulturell, religiös och i högsta grad föränderlig storhet som har - och alltid har haft - ett tämligen kort bäst-före-datum...
