Ni kan välja att se det här som ett extrainsatt nyhetsprogram om ni vill. Två inlägg samma helg borde rimligtvis vara ett för mycket. Men återigen överträffar - eller åtminstone tangerar - verkligheten dikten, och då måste man ju bara reagera. Denna gång gäller det sålunda ett avsnitt ur den snart söndertjatade "Erik Johannesson", där en Risbyslättsk spexgrupp värmer upp 2000 förväntansfulla följeslagare:
Den flytande scenen låg fortfarande förtöjd, och via bryggan som ledde ut till den stegade nu tre kvinnor iförda glasögon, glittriga klänningar, fjäderboa och gummistövlar fram. Det senare ifall de skulle falla i, påstod en av dem när de kommit ut på flotten. Varpå hon fullständigt oblygt presenterade sig själv som ”den unga, snygga, trevliga, sexiga, helt kolossalt fantastiska…”.
Den 11, 12 och 13 augusti kan man uppleva det här på riktigt, i rätt miljö och allt. Kolla här för att få veta mer.
Jag ger er ett citat till, ett som beskriver en scen som garanterat kommer att upprepas i verkligheten. Bortsett från det där med psalmen, alltså...
När de gick av scenen efter att ha avslutat med ett nummer som var raka motsatsen till allt de gjort tidigare - de sjöng psalmen ”Härlig är jorden” med stort allvar och i tre stämmor - varade applåderna i flera minuter. När dessa till sist klingade ut hade stämningen runt sjön fördjupats så till den grad att hela platsen med ens förvandlats till ett naturens eget kyrkorum. Samtidigt började funktionärer gå runt på rasbranterna på andra sidan sjön och tända redan utplacerade marschaller, så att det ur publikens perspektiv såg ut som om den flytande scenen plötsligt befann sig mitt i en stjärnhimmel. De små fladdrande eldarna speglades i det nu kolsvarta vattnet, och Ronny tyckte sig känna hur alla runt omkring honom förtrollades på samma sätt som han själv. Det var så bedövande vackert att han blev tvungen att tänka på sin sambos ord om tvättvikningen igen.
