Eftersom det här uppenbarligen är en blogg och en blogg är en sorts "dagbok på nätet" borde jag kanske börja skriva om mitt fabulösa liv istället för att försöka vara djup, rolig eller intressant en gång i veckan. (Inte för att jag egentligen gör anspråk på något av det, än mindre hävdar att jag lyckas. Men ändå...)
Men var ska jag börja? Guud, vad tokigt det blev nu! Jo; jag tror jag börjar i mitt förflutna, närmare bestämt i början av nittiotalet:
På den tiden arbetade jag på ett företag som tillverkade mikrofoner, kan ni tänka er. Och en annan del av företaget sysselsatte sig med att spruta ur sig hörselkåpor med inbyggd elektronik. Och nej - ni vill inte veta detaljerna. Ibland kom det i alla fall till diskussion mellan våra båda avdelningar, och oroväckande ofta handlade det om sådant som stod på kvällstidningarnas löpsedlar.
"Jesus, hjälp!" tänker nu den genomsnittlige läsaren av denna blogg (hoppas jag) utan att vara medveten om att det där är ett gammalt stridsrop från ett eller ett par berömda slag under 30-åriga kriget. Nå; strunt samma. En gång handlade diskussionen på min före detta arbetsplats om hur någon dåre brutalt tagit livet av ett antal människor, alternativt våldfört sig på dem å det grövsta och först därefter brutalt tagit dem av daga, vilket förstås i sak var vidrigt.
Men det var just när allt detta fruktansvärda var sagt, som en kvinna härstammande från Östergötland (eller Västergötland, jag har svårt att skilja dialekterna åt) påstod sig säkert veta att "Di kan ju inte va oiktigt kloke, dom som gö schånt!"
Okej. Och det var alltså denna i och för sig fullständigt sanna dårfinkskommentar som först fick mig att tänka på frasen "No shit, Sherlock!"
För er som inte är så bevandrade i anglosaxiska uttryck kan jag nu med besserwisserns lika ovedersägliga som självgoda arrogans berätta att frasen är en sarkastisk anmärkning om att något är så självklart att det inte behöver sägas. Ungefär så.
Således snabbt och omotiverat vidare till nästa irriterande detalj, nämligen den att världen verkar ha blivit fullständigt galen. Beviset för detta påstående finns här, och det är väl bara att beklaga. Själv kan jag ju försiktigt upprepa påståendet att världen som sagt har blivit galen, varpå ni svarar i unison kör: NO SHIT, SHERLOCK!!!
Slutligen vill jag klargöra följande faktum: när jag en gång kommer att ta livet av mig kommer det inte att vara för att jag är deprimerad eller otröstligt förtvivlad över något, oviktigt vad. Nix pix. Det kommer att vara för att jag inte längre står ut med alla fåntrattar som genom sin blotta existens gör mig så förbannad att jag i princip spricker av ilska. Jag borde antagligen sluta se på tv...
Nej, nu har jag inte tid att skriva mer; jag ska förstora mina läppar och förlama halva mitt ansikte (stiff upper lip, någon?) så att jag äntligen blir berömd, omtyckt och vacker. Sedan ska jag på allvar börja skriva om mitt intressanta liv, samt krydda texten med smileys tills ni kräks. :) Se? Jag har redan börjat!
Först därefter tänker jag påstå att suicidala tendenser är något helt naturligt i vår sköna, nya värld. Varpå ni på nytt naturligtvis helt sanningsenligt svarar "No shit, Sherlock". Kul.
Nedan återfinns två låtar i tämligen olika stilar; den ena har ordet "suicide" i titeln vilket lätt kvalificerar den till denna veckas pussigullmysigosiga blogginlägg. Den andra uttrycker en mild önskan vid ungefär 5:05 beträffande människosläktets framtid. Håll till godo. Själv lever jag vidare i svärtan...
