Som den frekvente läsaren av denna min högst privata anslagstavla naturligtvis vet, har jag använt en snarlik inledning tidigare. Men strunt i det: som ni som sagt vet blottar jag då och då mig och mina nära å det grövsta, exempelvis genom att berätta om vissa familjemedlemmars spöksyner och musiksmak, döda och levande hundar, omotiverade aggressionstillstånd samt skadeglädje över olika tillkortakommanden - ibland mina egna men i synnerhet andras.
Och nu är det - precis som de intelligenta läsarna (det vill säga ni) sannolikt med skräckblandad förtjusning både börjat frukta och hoppas - dags igen:
Just denna blöta och slaskiga marsfredagseftermiddag har jag haft det stora nöjet(?) att förvandlas till skådespelare i äldste sonens hastigt påkomna filmprojekt. Det första efter "Den ryska björnen" från 2007, således.
Manus existerade icke (till föga förvåning), varför ett stort mått av improvisationsförmåga erfordrades av alla medverkande. Vilka alltså var jag själv och yngste sonen; den senare för övrigt iförd en damstass med en tydlig air av låtsat 1800-tal och... tja - transvestism, antar jag. Fast det är inget konstigt med det. Så blir det nämligen förvånansvärt lätt när scenkläderna hämtas ur hustruns spexförråd.
Själv ifördes jag enligt samma tvivelaktiga klädkod leopardjacka och kort paljettkjol. Inget annat. I denna utstyrsel skulle jag sålunda - helt otippat, förmodar jag - föreställa en sorts fantasyhjälte hämtad ur ett något suspekt sällskapsspel. Dessutom beväpnades jag/min karaktär för sakens skull med ett kort spjut, tillverkat av en bit täljd trälist av trekantsmodell. Med detta fruktansvärda vapen förväntades jag vifta vilt och se hotfull ut.
Jag försökte. Jag gjorde verkligen det. Men för att göra en tämligen ointressant historia så kort som möjligt: det där med hotfullheten lyckades mig nog inte riktigt.
Kanske var det paljettkjolen som förstörde helhetsintrycket. Eller så var det bara mina bristande skådespelartalanger i kombination med ett något ljumt intresse för min roll som liksom lade sordin på entusiasmen hos det övriga filmteamet. Oaktat vilket tycktes regissörens/fotografens idéer plötsligt sina, varför jag med viss lättnad ånyo kunde ta på mig mina vanliga kläder i glad vetskap om att jag nu förevigats i rysk horuniform hojtandes "aarrgh!" och "ouaaah!" i en filmsekvens som med bara ett minimum av otur inom kort kommer att cirkulera på Youtube. Och i denna eftertankens kranka blekhet - som det ju heter om man vill vara lite märkvärdig, vilket jag alltid vill - frågar jag mig bara en enda sak:
Kunde inte helgen ha börjat lite bättre? För en enda gångs skull...?
