Madaroarna

Nå, här sitter man nu mitt i natten (strax före halv tre, vilket innebär att man borde ha lagt sig för minst två timmar sen) och begrundar det faktum att ens äkta hälft plötsligt blivit någon sorts allmängods, hyfsat flitigt förekommande såväl på nätet som i Expressen. Till att börja med.

Bra eller dåligt? Nja, självklart är det dessvärre inte.

Naturligtvis tycker jag att det är oerhört roligt att det går bra för MADAROARNA, allt annat vore väl att betrakta som rent förräderi. Men om man tar de verkliga konsekvenserna av ett TV-framträdande i beaktande är det inte längre lika självklart att de positiva effekterna överväger.

Cirka en miljon människor beräknas ha sett det första programmet av Talang 2011. En miljon. Sug på den siffran en stund, och jämför sedan för skojs skull med storleken på mina bokupplagor. Programmets (i praktiken MADAROARNAS) publik var alltså ungefär tiotusen gånger större än min totala läsekrets vid just detta tillfälle. Vilket absolut tål att tänkas på.

En miljon människor såg sålunda min fru sjunga "nylonhåsor och tjocka ben, röven går som en slibesten" under ystert och eventuellt utmanande svängande på höfterna. (Nej inte publikens, era grammatikfundamentalister!)
Vidare såg alla dessa människor Marie Fransson hävda att "min röst är sexig, och skinkan är varm", samt Marie Balkhag i samma fullständiga avsaknad av blygsel sprida det något tvivelaktiga budskapet att "jag har flätor och långa ben, jag är inte rakad i min gren". Vilket med all önskvärd tydlighet också bevisades genom en föga diskret titt under kjolen. Och för all del till den närvarande publikens (och juryns) jubel.

TV är ett bedrägligt medium, i all synnerhet om man inte sänder direkt. MADAROARNA var - tro det eller ej - de enda som vid inspelningstillfället på Ystads teater spontant fick stående ovationer av hela publiken. Oavsett hur mycket man klippt in i efterhand, av i förhand filmade applåder. Det vågar jag hävda inte av missriktad lojalitet, utan för att jag var på plats och bevittnade alltsammans. (Och när jag sent omsider upptäckte hur det faktiskt stod till var det ganska häftigt, måste jag faktiskt erkänna...)

Dessvärre och i vanlig ordning innebär denna framgång emellertid knappast att damerna ifråga går fria från "pöbelns" stenhårda omdömen i kommentarerna till diverse tidningsartiklar. Synpunkterna står i vanlig ordning som spön i backen, och de som är kritiska är det förvånansvärt ofta på ett sätt som tycks mig tämligen korttänkt, för att inte säga direkt elakt. Människor vräker av sig precis vad som helst utan att reflektera över att det finns en annan tänkande, kännande människa i mottagaränden. Man skriver saker som man aldrig i livet skulle våga säga rent ut till någon, öga mot öga.
Det är förvisso fegt, men dock fullt förståeligt. Man bär sig nämligen helt enkelt åt som den primitiva halvapa man uppenbarligen är, intellektuellt sett.

Och det är väl förmodligen det här som är framgångens och uppmärksamhetens bittra baksida; att tvingas stå ut med idioternas kommentarer, gliringar, elakheter, avundsjuka och brist på allt vett och hyfs. Det är antagligen lika ofrånkomligt som sorgligt, och bara att vänja sig.

Men inget ont som inte för något gott med sig: någonstans får allt detta stim mig att vara ytterst tacksam över att mina bokupplagor består av endast 100 sketna exemplar, och inte 1000000. Tack, alla ni som kommenterar kvällstidningsartiklar i brist på bättre sysselsättning, för den här insikten. Verkligen tack, även om det givetvis inte var er mening att hjälpa till med något.

Avslutningsvis skulle jag vilja be en kort men ärligt menad bön till en ospecificerad och därtill högst eventuell gudomlighet av någorlunda oklart ursprung, beträffande de ovan nämnda puckona:

Snälla, hjälp dessa särdeles korkade fåntrattar att finna någon sorts mening med sina värdelösa liv. I vad mån det går, vill säga. Så att de åtminstone slipper förpesta våra...