Jag vet inte om ni ibland drabbas av samma destruktiva känslor som jag, men ibland känner jag bara att jag vill döda i princip hela världen. Eller åtminstone alla fårskallar som befolkar den, vilket torde vara ungefär samma sak.
Just innevarande fredag har jag särskilt känt mig hågad att finna en "endlösung" för människor utrustade med för små hjärnor och för stora bilar. Jag menar: varför kan man inte köra ordentligt (läs: hjälpligt följa trafikreglerna) bara för att man händelsevis råkar vara någon form av hantverkare på väg till sitt arbete i företagets firmabil, det vill säga pickup modell större?
Fånarna som kör terränggående bilar (så kallade stadsjeepar) på motorväg och mitt i stan förväntar jag mig förvisso inget annat än idioti av, varför deras beteende inte ter sig tillnärmelsevis lika provocerande. Dock: fara åt helvete kan de likväl göra. Utan att jag bryr mig det minsta.
En annan kategori halvapor brukar husera i tidningarnas nätupplagor. Och då är det inte ekonomi- eller kriminaljournalisterna jag syftar på, utan snarare den verkliga intelligentian. Med andra ord de som sprider sina "folkliga", pappskalliga åsiktsfekalier i form av kommentarer till diverse artiklar.
Jag förstår mig ärligt talat inte på dessa nöt; dessa den västerländska, vulgärkapitalistiska civilisationens utvecklingshämmade orangutanger med skenande storhetsvansinne. Hur dumma i huvudet är ni? Om någon av er mot all förmodan läser det här - låt mig i så fall ge er några goda råd som ni gör bäst i att ta på allvar:
- Tänk noga efter om ni har något att säga. Om inte - skriv inget! Ni gör hela mänskligheten en tjänst genom att låta bli.
- Om ni trots allt måste förpesta världen med era stupida och tafatta åsiktsyttringar, försök då åtminstone göra det på ett sätt som inte får er att verka ännu dummare än ni är. Vilket förstås kan tyckas svårt. Mycket svårt, till och med. Om det sålunda blir er övermäktigt - återgå genast till punkt 1.
- Underskatta inte värdet av rättskrivningsregler. (Jo, det var en sak man fick lära sig i skolan. Om man inte skolkade eller sov.) En illa formulerad text med kaxigt innehåll blir alltid skrattad åt. Högt, rått, skadeglatt och av mig, om inget annat.
- Försvinn från jordens yta. Till världens fromma. Snälla?
Som sista hatobjekt nämner jag nu reklammakarna. Hur dumma i huvudet tror de att den genomsnittlige TV-tittaren är? Varför använda ett tilltal som om de hade vänt sig till tolvåringar?
Jo, det ska jag säga: för att det är det de gör. Framför de flimrande TV-apparaterna sitter miljoner mentala tolvåringar i varierande åldrar och insuper glatt dumkommersialismens opium, för att parafrasera en hyfsat klok tänkare. Och de är så lyckliga i sin vakna mardröm...
Ovanstående utbrott skulle mycket väl kunna vara författat av Erik Johannesson under hans mörka period, men det är det inte. Det är således bara att konstatera att han och jag ibland uppvisar oväntade likheter med varandra. Kanske inte så konstigt, när allt kommer omkring. Jag tror förresten att jag behöver lite fransk dödsmetall med den passande titeln "The Fall Of Man" för att få ur mig den värsta svärtan. Be fucked or be roasted, sins feed the fire...
