När jag var sisådär tretton - fjorton år var jag övertygad om att livet var slut. Det vill säga, om jag inte fick bli flygvapenpilot. Helst ville jag såvitt jag minns varken flyga Viggen eller Draken (Gripen var ännu inte konstruerad) utan istället Sk 60 och Sk 61. Båda skolflygplan och inte särskilt coola, åtminstone ur de jämnåriga stridisarnas alltför snäva och - tyckte jag då - barnsliga synvinkel.
 |
| Sk 61 |
 | |
| Sk 60 |
Jag ville med andra ord bli flyglärare. Jag älskade själva flygplanen. Deras form och färg och... tja, alltsammans. Dessutom var det något förföriskt vackert över hur de rörde sig i lufthavet; en sorts strömlinjeformad elegans som inte gick att finna någon annanstans.
Jag kunde sitta i timmar och studera ritningar och skisser över SAABs mördarmaskiner och drömma mig bort i imaginära nattflygningar, eller i komplicerade undervisningssituationer som bara jag skulle kunna klara av.
Det var förstås en lika vacker som naiv dröm; inget annat. När jag som femtonåring flög för första gången (för övrigt i just en sk 61) insåg jag tämligen omgående att flygning alls inte var så behagligt som jag föreställt mig. Det stötte, hoppade, sög och snurrade. Hela tiden. Det tog ett par år innan jag accepterat tanken, men när det väl var gjort insåg jag helt och fullt att pilotyrket sannerligen inte var något för mig.
Istället blev jag plötsligt och överraskande ytterligt intresserad av musik. Särskilt elektronisk dito. Sålunda använde jag i runda tal drygt tjugo år åt att komponera och spela in diverse musikstycken av högst varierande kvalitet. Alltsammans syntbaserat, först i fysisk form och senare dator- och mjukvarubaserat. Tills jag en dag upptäckte att jag än en gång satsat på fel häst, milt uttryckt.
Jag var nu fyrtio år gammal och började inse att jag kanske inte direkt förslösat mitt liv, men åtminstone förvaltat det en aning illa. En tanke som allt mer frekvent började dyka upp var att jag istället borde ägna mig åt något jag kunde. (Jo, det är faktiskt alldeles sant...)
Och det var alltså därför jag började skriva.
Känslan säger mig att jag äntligen hittat rätt. Provläsarrecensionerna av min kommande bok säger samma sak. Och för en gångs skull tänker jag tillåta mig att njuta av att ha hamnat rätt i tillvaron. Även om det som vanligt bara varar i ungefär fem minuter...
En annan som uppenbarligen funnit sig tillrätta i sin nya tillvaro är vår strävhårige vän Falcon (till höger), se bild nedan. Ytterligare kommentarer tycks mig plötsligt förvånansvärt överflödiga...
