Gustav IV Adolf, son till Sveriges egen solkung Gustav III, hade hela sitt liv en förskräcklig otur. Inte nog med att han som trettonåring fick se sin far brutalt mördad; han avsattes själv som kung 1809 efter att en tredjedel(!) av riket förlorats i ett oerhört illa skött krig. Han tvingades lämna Sverige med sin familj, vilket i sin tur ledde till skilsmässa och därefter ett ensamt, flackande liv med få glädjeämnen. Han dog övergiven, alkoholiserad och utfattig på ett Schweiziskt värdshus i februari 1837, under det ganska anonyma namnet överste Gustafsson.
Wolfgang Amadeus Mozart var utan tvivel ett geni, hyllad redan under sin levnad. Körverk, symfonier och andra små trudelutter beställdes av kejsare, baroner och allehanda penningstinna (men snåla) potentater. Resultatet blev så mycket musik att jag inte orkar räkna samman allt, men om någon annan har lust finns en fullständig lista här.
När det kom till kritan var emellertid genialiteten uppenbarligen inte värd särskilt mycket, för Mozart dog sjuk, tämligen ensam och definitivt utblottad i december 1791.
Carl Michael Bellman var en stor humorist, åtminstone om man får tro hans samtid. Han var faktiskt så bra att han tilläts framträda i de finare salongerna, till societetens förfinade förnöjelse får man förmoda. Till och med kungen (Gustav III) lär ha uppskattat hans konster, vilket renderade den blivande nationalskalden viss ekonomisk inkomst. Men ack; Carl Michael var en riktig slarver när det kom till penningar, och i februari år 1795 dog han sjuk, ensam och utblottad i sitt hem, saknad av få i sin samtid.
Och här sitter alltså jag, drygt tvåhundra år senare; författare (jo, tjena) med böcker som ges ut i upplagor som skulle ha fått till och med Franz Kafka att skratta på sig. (Själv gav han inte ut en enda bok; allt som finns att läsa av honom är utgivet postumt.)
Det är fredag kväll, jag känner mig lite hängig, halva familjen är borta på spex och annat, och av lönen finns inte mycket kvar. Den enda trösten - av ovanstående exempel att döma - tycks vara att jag åtminstone kommer att bli berömd, omtyckt och vacker senare, när jag inte längre har någon glädje av det.
Ja, det är väl bara att gratulera...?
