"Pappa, kommer du ihåg när mamma skrek så att hon knappt kunde andas?
Mitt i mitt långsamma men intensiva redigerande av EJ dyker den där meningen upp. Den berör mig illa, men skulle samtidigt kunna utgöra den allra första mikroskopiska ledtråden till en ny berättelse. Den tändande gnistan.
Ofta funkar det så; ett ord eller en kort mening startar en process som i slutändan blir något avsevärt större, kanske till och med en hel bok.
Meningen får mig att börja fabulera; kanske skriker mamman för att hon drattat på ändan och slagit svanskotan när hon snavat över sonens legoklossar? Eller för att hon aningslöst gått i en av sonen listigt gillrad fälla inspirerad av Vlad III Dracula (även känd som Vlad pålspetsaren, se bild här) fast gjord av ett plockepinn och en tämligen banal soffgrupp? En komisk berättelse, alltså.
Eller så skriker mamman för att hon befinner sig på en auktion och just håller på att ropa in sitt livs fynd? En äkta gustaviansk karmstol kanske? Eller en antik servis med ett dunkelt och spännande förflutet?
Nja, det låter inte särskilt spännande, men skulle för all del kunna vara upptakten till en traditionell deckare med mord i antikvitetsbranschen. Inte riktigt min kopp te, om man så säger. Inte ens i den där antika servisen, om det nu råkar vara så att den faktiskt innehåller tekoppar.
Låt mig se; kanske mamman skriker för att hon just har försökt lägga sig i sin säng, men för sent upptäckt att någon har lagt hennes spikmatta under lakanet, som ett misslyckat och ganska smärtsamt skämt? Nej förresten, det där är för likt min egen verklighet. Man vill ju inte lämna ut för mycket av sitt privatliv till offentligt beskådande, liksom. Dålig idé, således.
Men så här kanske: sonen ifråga har på barns vis en mindre dispyt med sin bror, och den något enformiga diskussionen ("Nej!" "Jo!" "Nej!" "Jo!" "Nej!" "Jo!") har blivit en aning högljudd. Då rycker välmenande(?) mamma in och placerar sitt ansikte ca två centimeter från sonens, varpå hon med tordönsstämma - och för all del föga kvinnligt - vrålar för full hals och alltså tills hon tappar andan: SLUTA SKRIKA!!!
Om man köper den här sista idén är det alltför lätt att fortsätta. Exempelvis skulle man kunna tänka sig att sonen vid något tillfälle säger emot sin kära mor, och då genast får sina kläder utkastade i trappen och sedan själv tämligen hårdhänt ombedes följa efter desamma. Varpå ytterdörren låses med orden "Du är inte välkommen in förrän du är snäll".
Vi låter en timme passera innan sonen har hunnit bli "snäll" och sålunda åter blir insläppt i sitt eget hem. Då har kvällsmaten redan avätits, och kommer inte att plockas fram igen. Inte någon annan mat heller, för den delen. Sonen får - förutom att skylla sig själv - lägga sig hungrig eftersom han inte var hemma när de andra åt. Synd!
Avslutningsvis kan man tänka sig att sonen av någon outgrundlig anledning hellre vill bo hos sin pappa, vilket mamman motsätter sig eftersom hon vanemässigt hävdar att pappan är en mycket dålig förälder. Vilket hon motiverar med välformulerade fraser av typen (och håll nu för öronen om ni har svårt för grovt språk) "Pappa är en horbock som hellre vill knulla runt än vara med er", eller "Pappa tycker inte om er, han vill hellre var med fittan från Skövde", syftande på en nygammal kärlek som dök upp något år efter skilsmässan.
Men åter till vårdnadsfrågan: sonen ska bo hos henne, så sant hennes av ren ödmjukhet påhittade e-postadress är supermamma@tjosan.se. Vare sig han vill eller ej. Och det är inte en ekonomisk fråga, nej då, alls inte. (Men om pappan trots allt får vårdnaden om sonen kan han glömma att få några pengar av henne. De är hennes! BARA HENNES!)
Tvärtom handlar allt bara om öm moderskärlek, vilket hon visar genom att jaga den plötsligt halvt hysteriska sonen runt i pappans lägenhet efter en så kallad "pappahelg". Anledningen till jakten? Tja, låt oss säga att han inte vill följa med sin mamma hem av orsaker som är totalt obegripliga. Typ.
När hon till sist lyckas tränga in den darrande och storgråtande åttaåringen i ett hörn tar hon tag i hans armar och skakar honom våldsamt, samtidigt som hon vrålar "VARFÖR VILL DU INTE FÖLJA MED MIG HEM? VA? SVARA MIG!"
Ja, det där var ju förstås en fråga som inte var så lätt att besvara, om ni tillåter mig en liten sarkasm.
Fortsättningen kan se ut så här: mamman vrålar lite till på sitt barn, sedan släpar hon ut honom i hallen under gråt och skrik ("Hjälp mig pappa! Snälla! Hjälp mig!"). Dramat avslutas med att pappan inte står ut längre, och faktiskt agerar genom att helt sonika lyfta ut den som ett bi ilskna mamman ur lägenheten. Visserligen under vildsinta hot om rättsliga åtgärder från hennes sida. Men dock: utan barn.
Se där, ett lyckligt slut på ett för övrigt oerhört sorgligt - och minimalt - utkast till en möjlig berättelse.
Låt mig gissa; jag antar att inte många av er tycker att ovanstående - det vill säga den sista av idéerna - låter som någon särskilt lockande berättelse. Ni har i så fall min fulla förståelse. Själv hade jag inte velat ta i en sådan bok med tång, eftersom jag föredrar böcker som får mig att må bra på ett eller annat sätt. Jag kommer alltså att strunta i att skriva om den olyckliga före detta familjen, bara så ni vet. Åtminstone i bokform.
Men det finns trots det "lyckliga" slutet ändå en sak som stör mig, och det är en enda mening som dessvärre måste vara med. Ni vet, den där som ibland brukar stå i början på amerikanska filmer. Nämligen den ganska utslitna frasen "based on a true story".
Förstås med reservation för e-postadressen som naturligtvis inte är "supermamma@tjosan.se". Ordet "tjosan" är påhittat.
Förtydligande:
Ovanstående inlägg handlar definitivt inte om mig och min familj. Min fru skulle ALDRIG drömma om att kalla sig något så förmätet som "supermamma". Även om hon i och för sig skulle kunna göra anspråk på titeln med gott samvete...
