Det här är ännu ett inlägg som kommer att beröra boken som faktiskt inte längre heter Erik Johannesson. Vill ni hellre läsa kvasiintellektuella texter av tvivelaktig karaktär får jag be er återkomma lite senare, när huvudet inte längre är så fullt av Erik med flera.
Av skadan blir man vis. Så brukade min farmor säga vid olika, som hon tyckte, lämpliga tillfällen. Som när jag haft det dåliga omdömet att med full kraft blåsa rakt ner i en gammal kaffekvarn, och genom denna aningslösa (korkade om ni vill) handling lyckats få ögonen fulla med malt kaffe. Det hjälpte inte ens att gråta i flera timmar efteråt.
Eller som när jag fick för mig att stoppa ett änglaspel genom att med tummen och pekfingret ta ett resolut tag om en av de snurrande änglarna. (Ni vet vad ett änglaspel är, eller hur? Platta plåtänglar som snurrar runt och plingar, framdrivna av värmen från några små - men mycket varma - ljus. Ni ser sambandet? Plåt och ljus?)
Jag satt resten av den eftermiddagen med tumme och pekfinger nedstoppade i ett vattenglas. Farmor hade vänligheten att byta vatten när det blev ljummet och inte längre förmådde kyla mina brännblåsor.
Som sagt: av skadan blir man vis. Det vill säga; man gör inte om samma dumhet igen. Förhoppningsvis.
Dessa forntida minnesbetor kan vara bra att ha i bakhuvudet nu när det är dags att för tredje gången under min tvivelaktiga så kallade författarkarriär ge mig i kast med redigeringen.
Avsikten med redigeringen är att upptäcka och åtgärda felaktigheter i texten, t ex motsägelser, dåligt språk eller allmänna och ospecificerade dumheter.
Som extra säkerhetsåtgärd - och för att jag inte helt och hållet litar på mitt eget omdöme - skickas texten därefter till några utvalda provläsare. Dessa är inte bara kunniga, läsvana och vackra, utan även ganska rättframma. Elaka, skulle kanske någon säga. Och det är precis det som behövs när man tror att man skrivit något som är nästan felfritt.
Det är här min farmors gamla visdom kommer in. För att bespara mig de värsta elakheterna (Hahaha! Det där är som hämtat ur en kioskroman!) har jag redan nu tagit till mig råden från den förra provläsningen, det vill säga Det obrytbara mönstret. Därför har jag överst i min anteckningsbok - som innehåller romanens kronologi, persongalleri och lite annat - skrivit tre ord som jag hela tiden måste hålla i huvudet medan jag rättar upp det jag skrivit:
Personbeskrivning. Känsla. Miljö.
Det känns särskilt viktigt att tänka på de tre sakerna i den här berättelsen, eftersom jag är mycket angelägen om att det ska bli en färgstark och mustig berättelse inte bara genom handlingen. Befinner man sig på Sydåsen ska man bokstavligen känna doften av regn, mossa och gamla boklöv; står man på en gata i samhällena Klätten eller Risbyslätt en sommarmorgon ska det lukta ljummen asfalt, bilavgaser och nybakade bullar från fiket strax intill. Och det får aldrig någonsin vara någon tvekan om exempelvis Eriks utseende; hans långa, svarta hår, bleka hy och klena kroppsbyggnad måste vara en självklarhet. Även för läsaren, som naturligtvis inte känner honom som jag gör.
Målet är att hinna redigera minst ett kapitel i veckan. Lyckas jag hålla den takten är manuskriptet klart för provläsning någon gång i början av december. Fast jag hoppas ju förstås att det går fortare. För vem av mina provläsare skulle vilja få ett drygt sexhundra sidor tjockt manus att läsa lagom till jul...?
Som avslutning skulle jag vilja ha en låt som heter GOS med det japanska bandet Kenso, men den hittar man i alla fall inte på Youtube. Därför blir det den här istället. Inte lika bra men åtminstone i ungefär samma stil:
