Nu har det hänt igen; att något jag skrivit om på ett eller annat vis tangerat verkligheten.
Det är sannerligen inte första gången. I "Det obrytbara mönstret" finns flera olika händelser som till min förvåning, förskräckelse eller tillfredsställelse faktiskt inträffat på riktigt först efter att jag skrev klart boken. Inte i detalj naturligtvis, men ändå med så stor likhet att det är svårt att inte höja på ögonbrynen när man konfronteras med dem.
För att inte strö spoilers omkring mig avstår jag från att berätta vad det gäller, ifall det finns någon som ännu inte läst boken (och har planer på att göra det). Men jag lovar; man behöver inte vara utrustad med alltför mycket fantasi för att tycka att det är lite kusligt att en verklig Johan i utkanten av vår bekantskapskrets i princip kom att dela öde med bokens Johan ett halvår efter utgivningen, bara för att ta ett enda exempel.
Men jag tror att jag börjar i fel ända. Jag börjar från början istället:
Min hemsida hanssvensson.com toppas med mottot "dikt & verklighet", som ni kanske har sett. När jag bestämde mig för att det skulle finnas med, var det för att mycket av det jag skriver så att säga åker snålskjuts på verkligheten. Är det inte existerande personer jag snor utseende eller karaktärsdrag ifrån, så är det geografiska platser. Och det finns faktiskt en medveten tanke med det; det är nämligen mycket lättare att skapa en levande bild av något i en påhittad historia om det (nästan) finns på riktigt.
Det gäller ju förstås att vara konsekvent när man knycker från verkligheten, vilket jag kapitalt misslyckades med i förra boken. I "Det obrytbara mönstret" utspelar sig en del viktiga händelser i huvudpersonen Petters kök. Läsaren märker nog aldrig något, men i mitt huvud sker detta i åtminstone två helt olika miljöer; mitt eget kök och en variant av mina svärföräldrars, beroende på var i berättelsen man befinner sig.
Låt mig säga så här: det skulle bli ganska svårt för mig om jag blev tvungen att göra en skiss av det där köket...
En annan sak som kan bli jobbig är om man förlägger handlingen till en verklig, offentlig miljö, som i ovan nämnda bok exempelvis. Då måste man verkligen se till så att alla detaljer blir rätt; till exempel att en kyrkas fönster och portar placeras på exakt samma sätt som i verkligheten. Annars kommer vän av ordning och påpekar felaktigheten, vilket man sedan ska gå och tänka på utan att kunna göra något åt. Boken är ju redan både tryckt och såld när klagomålen börjar strömma in.
Detta är något som jag verkligen har tagit lärdom av i Erik Johannesson. Inte en jäkel ska kunna komma och säga att den eller den gatan inte ser ut si eller så, eller att en viss affär inte fanns i en viss by vid en viss tidpunkt, eller att vädret minsann inte alls var så grått och trist just den sommaren. Och detta för att allt utspelar sig i en värld som är oerhört lik vår, men ändå inte.
Jag har tagit mig friheten att förlägga handlingen till för mig välbekanta miljöer, men varit noga med att ge dem andra namn för att slippa övermannas av besserwissrar en vecka efter boksläppet.
Därför föds Erik inte i byn Ljungbyhed, utan i byn Risbyslätt. Därför möter hans mamma Kerstin inte sitt livs kärlek på det numera nedbrunna danspalatset Klöva Hallar vid Söderåsens fot, utan på det numera nedbrunna danspalatset Djupe Skreva vid Sydåsens fot. Och därför bor den vuxne Erik inte i en lägenhet i det gamla brukssamhället Klippan, utan i en lägenhet i det gamla brukssamhället Klätten.
Och så där håller jag på genom hela boken, och inte bara vad gäller namn på platser. I ett av de enligt min mening roligare avsnitten i berättelsen blir Erik inbjuden till reklamradiokanalen "Bäst musik just nu" och dess härliga morgonprogram "Morron-tjo", där bland andra den förskräcklige Gerd Füle försöker få Erik att framstå som en komplett idiot. Vem som i slutändan blir komplett idiot tänker jag förstås inte avslöja, men ni förstår väl tanken med mina namnbyten, eller hur?
Och så över till det som det här inlägget egentligen skulle handla om; hur detaljer i mina berättelser ibland skär genom verkligheten och tycks bli till en underlig del av densamma.
För det finns nämligen en lustig detalj i detta med mina namnbyten. Det är naturligtvis en ren tillfällighet, men det är icke desto mindre en ganska lustig sådan. Jag upptäckte den faktiskt inte förrän igår när jag satt och redigerade foton till min hemsida om den nya boken.
Först har vi en bild på en vägskylt som binder samman två av berättelsens viktigaste platser:
Och sedan har vi en skylt vid infarten till Eriks födelseort:
Och det är nu det lustiga dyker upp; fram tills att jag började byta namn på vägskyltarna hade jag inte ägnat en tanke åt de nya namnens längd, bara att de betydde ungefär samma sak som originalnamnen. Men när jag började räkna bokstäver visade det sig att mina påhittade namn dessutom innehöll exakt lika många bokstäver som originalen. Varför namnbytena på skyltarna blev oväntat lätta.
Det här kan man ju tycka är nästan löjligt, men det är dock tre rätt av tre möjliga. Och även om man tar med alla de saker som inte råkar stämma så väl som de ovanstående, blir dessa tre namn - de viktigaste ortsnamnen i boken - ett bra exempel på hur slumpen hela tiden försöker motsäga sig själv.
Dikt & verklighet. Ett inte helt oävet motto, tycks det.
För tredje veckan i rad blir det nu lite progressiv rock som avslutning. Jag har blivit strängt åthutad att berätta om vem som tipsar mig om all bra musik, och därför tillkännages nu med viss stolthet att mannen som ständigt förser mig med dessa fantastiska progrockalster heter Hannes och är min äldste son.
Denna veckas favoritlåt heter "The Ancient In My Brain" och framförs live av den japanska gruppen Kenso. Deras musik gör mig så glad, så gladh...
