Supermamma

"Pappa, kommer du ihåg när mamma skrek så att hon knappt kunde andas?

Mitt i mitt långsamma men intensiva redigerande av EJ dyker den där meningen upp. Den berör mig illa, men skulle samtidigt kunna utgöra den allra första mikroskopiska ledtråden till en ny berättelse. Den tändande gnistan.

Ofta funkar det så; ett ord eller en kort mening startar en process som i slutändan blir något avsevärt större, kanske till och med en hel bok.

Meningen får mig att börja fabulera; kanske skriker mamman för att hon drattat på ändan och slagit svanskotan när hon snavat över sonens legoklossar? Eller för att hon aningslöst gått i en av sonen listigt gillrad fälla inspirerad av Vlad III Dracula (även känd som Vlad pålspetsaren, se bild här) fast gjord av ett plockepinn och en tämligen banal soffgrupp? En komisk berättelse, alltså.

Eller så skriker mamman för att hon befinner sig på en auktion och just håller på att ropa in sitt livs fynd? En äkta gustaviansk karmstol kanske? Eller en antik servis med ett dunkelt och spännande förflutet?

Nja, det låter inte särskilt spännande, men skulle för all del kunna vara upptakten till en traditionell deckare med mord i antikvitetsbranschen. Inte riktigt min kopp te, om man så säger. Inte ens i den där antika servisen, om det nu råkar vara så att den faktiskt innehåller tekoppar.

Låt mig se; kanske mamman skriker för att hon just har försökt lägga sig i sin säng, men för sent upptäckt att någon har lagt hennes spikmatta under lakanet, som ett misslyckat och ganska smärtsamt skämt? Nej förresten, det där är för likt min egen verklighet. Man vill ju inte lämna ut för mycket av sitt privatliv till offentligt beskådande, liksom. Dålig idé, således.

Men så här kanske: sonen ifråga har på barns vis en mindre dispyt med sin bror, och den något enformiga diskussionen ("Nej!" "Jo!" "Nej!" "Jo!" "Nej!" "Jo!") har blivit en aning högljudd. Då rycker välmenande(?) mamma in och placerar sitt ansikte ca två centimeter från sonens, varpå hon med tordönsstämma - och för all del föga kvinnligt - vrålar för full hals och alltså tills hon tappar andan: SLUTA SKRIKA!!!

Om man köper den här sista idén är det alltför lätt att fortsätta. Exempelvis skulle man kunna tänka sig att sonen vid något tillfälle säger emot sin kära mor, och då genast får sina kläder utkastade i trappen och sedan själv tämligen hårdhänt ombedes följa efter desamma. Varpå ytterdörren låses med orden "Du är inte välkommen in förrän du är snäll".

Vi låter en timme passera innan sonen har hunnit bli "snäll" och sålunda åter blir insläppt i sitt eget hem. Då har kvällsmaten redan avätits, och kommer inte att plockas fram igen. Inte någon annan mat heller, för den delen. Sonen får - förutom att skylla sig själv - lägga sig hungrig eftersom han inte var hemma när de andra åt. Synd!

Avslutningsvis kan man tänka sig att sonen av någon outgrundlig anledning hellre vill bo hos sin pappa, vilket mamman motsätter sig eftersom hon vanemässigt hävdar att pappan är en mycket dålig förälder. Vilket hon motiverar med välformulerade fraser av typen (och håll nu för öronen om ni har svårt för grovt språk) "Pappa är en horbock som hellre vill knulla runt än vara med er", eller "Pappa tycker inte om er, han vill hellre var med fittan från Skövde", syftande på en nygammal kärlek som dök upp något år efter skilsmässan.

Men åter till vårdnadsfrågan: sonen ska bo hos henne, så sant hennes av ren ödmjukhet påhittade e-postadress är supermamma@tjosan.se. Vare sig han vill eller ej. Och det är inte en ekonomisk fråga, nej då, alls inte. (Men om pappan trots allt får vårdnaden om sonen kan han glömma att få några pengar av henne. De är hennes! BARA HENNES!)

Tvärtom handlar allt bara om öm moderskärlek, vilket hon visar genom att jaga den plötsligt halvt hysteriska sonen runt i pappans lägenhet efter en så kallad "pappahelg". Anledningen till jakten? Tja, låt oss säga att han inte vill följa med sin mamma hem av orsaker som är totalt obegripliga. Typ.

När hon till sist lyckas tränga in den darrande och storgråtande åttaåringen i ett hörn tar hon tag i hans armar och skakar honom våldsamt, samtidigt som hon vrålar "VARFÖR VILL DU INTE FÖLJA MED MIG HEM? VA? SVARA MIG!"

Ja, det där var ju förstås en fråga som inte var så lätt att besvara, om ni tillåter mig en liten sarkasm.

Fortsättningen kan se ut så här: mamman vrålar lite till på sitt barn, sedan släpar hon ut honom i hallen under gråt och skrik ("Hjälp mig pappa! Snälla! Hjälp mig!"). Dramat avslutas med att pappan inte står ut längre, och faktiskt agerar genom att helt sonika lyfta ut den som ett bi ilskna mamman ur lägenheten. Visserligen under vildsinta hot om rättsliga åtgärder från hennes sida. Men dock: utan barn.

Se där, ett lyckligt slut på ett för övrigt oerhört sorgligt - och minimalt - utkast till en möjlig berättelse.

Låt mig gissa; jag antar att inte många av er tycker att ovanstående - det vill säga den sista av idéerna -  låter som någon särskilt lockande berättelse. Ni har i så fall min fulla förståelse. Själv hade jag inte velat ta i en sådan bok med tång, eftersom jag föredrar böcker som får mig att må bra på ett eller annat sätt. Jag kommer alltså att strunta i att skriva om den olyckliga före detta familjen, bara så ni vet. Åtminstone i bokform.

Men det finns trots det "lyckliga" slutet ändå en sak som stör mig, och det är en enda mening som dessvärre måste vara med. Ni vet, den där som ibland brukar stå i början på amerikanska filmer. Nämligen den ganska utslitna frasen "based on a true story".

Förstås med reservation för e-postadressen som naturligtvis inte är "supermamma@tjosan.se". Ordet "tjosan" är påhittat.

Förtydligande:

Ovanstående inlägg handlar definitivt inte om mig och min familj. Min fru skulle ALDRIG drömma om att kalla sig något så förmätet som "supermamma". Även om hon i och för sig skulle kunna göra anspråk på titeln med gott samvete...

Den motsägelsefulla slumpen

Nu har det hänt igen; att något jag skrivit om på ett eller annat vis tangerat verkligheten.

Det är sannerligen inte första gången. I "Det obrytbara mönstret" finns flera olika händelser som till min förvåning, förskräckelse eller tillfredsställelse faktiskt inträffat på riktigt först efter att jag skrev klart boken. Inte i detalj naturligtvis, men ändå med så stor likhet att det är svårt att inte höja på ögonbrynen när man konfronteras med dem.

För att inte strö spoilers omkring mig avstår jag från att berätta vad det gäller, ifall det finns någon som ännu inte läst boken (och har planer på att göra det). Men jag lovar; man behöver inte vara utrustad med alltför mycket fantasi för att tycka att det är lite kusligt att en verklig Johan i utkanten av vår bekantskapskrets i princip kom att dela öde med bokens Johan ett halvår efter utgivningen, bara för att ta ett enda exempel.

Men jag tror att jag börjar i fel ända. Jag börjar från början istället:

Min hemsida  hanssvensson.com toppas med mottot "dikt & verklighet", som ni kanske har sett. När jag bestämde mig för att det skulle finnas med, var det för att mycket av det jag skriver så att säga åker snålskjuts på verkligheten. Är det inte existerande personer jag snor utseende eller karaktärsdrag ifrån, så är det geografiska platser. Och det finns faktiskt en medveten tanke med det; det är nämligen mycket lättare att skapa en levande bild av något i en påhittad historia om det (nästan) finns på riktigt.

Det gäller ju förstås att vara konsekvent när man knycker från verkligheten, vilket jag kapitalt misslyckades med i förra boken. I "Det obrytbara mönstret" utspelar sig en del viktiga händelser i huvudpersonen Petters kök. Läsaren märker nog aldrig något, men i mitt huvud sker detta i åtminstone två helt olika miljöer; mitt eget kök och en variant av mina svärföräldrars, beroende på var i berättelsen man befinner sig.

Låt mig säga så här: det skulle bli ganska svårt för mig om jag blev tvungen att göra en skiss av det där köket...

En annan sak som kan bli jobbig är om man förlägger handlingen till en verklig, offentlig miljö, som i ovan nämnda bok exempelvis. Då måste man verkligen se till så att alla detaljer blir rätt; till exempel att en kyrkas fönster och portar placeras på exakt samma sätt som i verkligheten. Annars kommer vän av ordning och påpekar felaktigheten, vilket man sedan ska gå och tänka på utan att kunna göra något åt. Boken är ju redan både tryckt och såld när klagomålen börjar strömma in.

Detta är något som jag verkligen har tagit lärdom av i Erik Johannesson. Inte en jäkel ska kunna komma och säga att den eller den gatan inte ser ut si eller så, eller att en viss affär inte fanns i en viss by vid en viss tidpunkt, eller att vädret minsann inte alls var så grått och trist just den sommaren. Och detta för att allt utspelar sig i en värld som är oerhört lik vår, men ändå inte.

Jag har tagit mig friheten att förlägga handlingen till för mig välbekanta miljöer, men varit noga med att ge dem andra namn för att slippa övermannas av besserwissrar en vecka efter boksläppet.

Därför föds Erik inte i byn Ljungbyhed, utan i byn Risbyslätt. Därför möter hans mamma Kerstin inte sitt livs kärlek på det numera nedbrunna danspalatset Klöva Hallar vid Söderåsens fot, utan på det numera nedbrunna danspalatset Djupe Skreva vid Sydåsens fot. Och därför bor den vuxne Erik inte i en lägenhet i det gamla brukssamhället Klippan, utan i en lägenhet i det gamla brukssamhället Klätten.

Och så där håller jag på genom hela boken, och inte bara vad gäller namn på platser. I ett av de enligt min mening roligare avsnitten i berättelsen blir Erik inbjuden till reklamradiokanalen "Bäst musik just nu" och dess härliga morgonprogram "Morron-tjo", där bland andra den förskräcklige Gerd Füle försöker få Erik att framstå som en komplett idiot. Vem som i slutändan blir komplett idiot tänker jag förstås inte avslöja, men ni förstår väl tanken med mina namnbyten, eller hur?

Och så över till det som det här inlägget egentligen skulle handla om; hur detaljer i mina berättelser ibland skär genom verkligheten och tycks bli  till en underlig del av densamma.

För det finns nämligen en lustig detalj i detta med mina namnbyten. Det är naturligtvis en ren tillfällighet, men det är icke desto mindre en ganska lustig sådan. Jag upptäckte den faktiskt inte förrän igår när jag satt och redigerade foton till min hemsida om den nya boken.

Först har vi en bild på en vägskylt som binder samman två av berättelsens viktigaste platser:

Och sedan har vi en skylt vid infarten till Eriks födelseort:

Och det är nu det lustiga dyker upp; fram tills att jag började byta namn på vägskyltarna hade jag inte ägnat en tanke åt de nya namnens längd, bara att de betydde ungefär samma sak som originalnamnen. Men när jag började räkna bokstäver visade det sig att mina påhittade namn dessutom innehöll exakt lika många bokstäver som originalen. Varför namnbytena på skyltarna blev oväntat lätta.

Det här kan man ju tycka är nästan löjligt, men det är dock tre rätt av tre möjliga. Och även om man tar med alla de saker som inte råkar stämma så väl som de ovanstående, blir dessa tre namn - de viktigaste ortsnamnen i boken - ett bra exempel på hur slumpen hela tiden försöker motsäga sig själv.

Dikt & verklighet. Ett inte helt oävet motto, tycks det.

För tredje veckan i rad blir det nu lite progressiv rock som avslutning. Jag har blivit strängt åthutad att berätta om vem som tipsar mig om all bra musik, och därför tillkännages nu med viss stolthet att mannen som ständigt förser mig med dessa fantastiska progrockalster heter Hannes och är min äldste son.

Denna veckas favoritlåt heter "The Ancient In My Brain" och framförs live av den japanska gruppen Kenso. Deras musik gör mig så glad, så gladh...

Ett fått kokainpaket

Egentligen har jag ju som bekant(?) bestämt mig för att ett inlägg i veckan får räcka. Men när man springer på rubriker som denna kan det inte hjälpas:

Inte för att jag känner någon större lust att raljera över medias förmåga eller oförmåga att hantera svenska språket, verkligen inte. Jag om någon vet hur lätt det kan vara att göra bort sig i text. Men visst är den här ändå lite söt?

Klippanbo åtalas efter fått kokainpaket

Att kokainpaketet är fått tycker jag verkar förmildrande. Om det hade varit köpt hade det förstås varit en helt annan sak, men så länge det är fått tycker jag att det är ok. Eller nåt...

Någon som minns Kurt Olssons TV-program Fådda blommor...? :)

Av skadan blir man vis

Det här är ännu ett inlägg som kommer att beröra boken som faktiskt inte längre heter Erik Johannesson. Vill ni hellre läsa kvasiintellektuella texter av tvivelaktig karaktär får jag be er återkomma lite senare, när huvudet inte längre är så fullt av Erik med flera.

Av skadan blir man vis. Så brukade min farmor säga vid olika, som hon tyckte, lämpliga tillfällen. Som när jag haft det dåliga omdömet att med full kraft blåsa rakt ner i en gammal kaffekvarn, och genom denna aningslösa (korkade om ni vill) handling lyckats få ögonen fulla med malt kaffe. Det hjälpte inte ens att gråta i flera timmar efteråt.

Eller som när jag fick för mig att stoppa ett änglaspel genom att med tummen och pekfingret ta ett resolut tag om en av de snurrande änglarna. (Ni vet vad ett änglaspel är, eller hur? Platta plåtänglar som snurrar runt och plingar, framdrivna av värmen från några små - men mycket varma - ljus. Ni ser sambandet? Plåt och ljus?)

Jag satt resten av den eftermiddagen med tumme och pekfinger nedstoppade i ett vattenglas. Farmor hade vänligheten att byta vatten när det blev ljummet och inte längre förmådde kyla mina brännblåsor.

Som sagt: av skadan blir man vis. Det vill säga; man gör inte om samma dumhet igen. Förhoppningsvis.

Dessa forntida minnesbetor kan vara bra att ha i bakhuvudet nu när det är dags att för tredje gången under min tvivelaktiga så kallade författarkarriär ge mig i kast med redigeringen.

Avsikten med redigeringen är att upptäcka och åtgärda felaktigheter i texten, t ex motsägelser, dåligt språk eller allmänna och ospecificerade dumheter.

Som extra säkerhetsåtgärd - och för att jag inte helt och hållet litar på mitt eget omdöme - skickas texten därefter till några utvalda provläsare. Dessa är inte bara kunniga, läsvana och vackra, utan även ganska rättframma. Elaka, skulle kanske någon säga. Och det är precis det som behövs när man tror att man skrivit något som är nästan felfritt.

Det är här min farmors gamla visdom kommer in. För att bespara mig de värsta elakheterna (Hahaha! Det där är som hämtat ur en kioskroman!) har jag redan nu tagit till mig råden från den förra provläsningen, det vill säga Det obrytbara mönstret. Därför har jag överst i min anteckningsbok - som innehåller romanens kronologi, persongalleri och lite annat - skrivit tre ord som jag hela tiden måste hålla i huvudet medan jag rättar upp det jag skrivit:

Personbeskrivning. Känsla. Miljö.

Det känns särskilt viktigt att tänka på de tre sakerna i den här berättelsen, eftersom jag är mycket angelägen om att det ska bli en färgstark och mustig berättelse inte bara genom handlingen. Befinner man sig på Sydåsen ska man bokstavligen känna doften av regn, mossa och gamla boklöv; står man på en gata i samhällena Klätten eller Risbyslätt en sommarmorgon ska det lukta ljummen asfalt, bilavgaser och nybakade bullar från fiket strax intill. Och det får aldrig någonsin vara någon tvekan om exempelvis Eriks utseende; hans långa, svarta hår, bleka hy och klena kroppsbyggnad måste vara en självklarhet. Även för läsaren, som naturligtvis inte känner honom som jag gör.

Målet är att hinna redigera minst ett kapitel i veckan. Lyckas jag hålla den takten är manuskriptet klart för provläsning någon gång i början av december. Fast jag hoppas ju förstås att det går fortare. För vem av mina provläsare skulle vilja få ett drygt sexhundra sidor tjockt manus att läsa lagom till jul...?

Som avslutning skulle jag vilja ha en låt som heter GOS med det japanska bandet Kenso, men den hittar man i alla fall inte på Youtube. Därför blir det den här istället. Inte lika bra men åtminstone i ungefär samma stil:

Karaktärer

"En blogg som handlar om mina böcker. Ibland åtminstone."

Så där står det strax här ovanför, ifall ni inte har sett det. Det borde ju rimligen betyda att mina inlägg i första hand skulle handla om författandet, snarare än om allt annat. Som hundar, "langande" äkta hälfter, hemmagjord filosofi, lustiga frisyrer och allmän misantropi, bara för att ta några exempel.

Problemet är bara att när jag så att säga försöker hålla mig till ämnet blir det tämligen knastertorrt. Och vem är egentligen intresserad av hur långt jag har kommit i skrivandet av ett eller annat bokprojekt som knappast kommer att ges ut i större upplaga än hundra ex?

Nå, oavsett hur många som är intresserade kommer dagens inlägg att handla om boken, eftersom idéer och uppslag om andra ämnen för tillfället verkar lysa med sin frånvaro:

Den gångna veckan har jag använt till att göra en kronologi, för att inte på något ställe i boken råka påstå att X är 39 år när han i själva verket borde vara 40.

Det kan tyckas lite trist, det håller jag med om. Men är trots allt en nödvändighet, åtminstone i det här fallet. Berättelsen spänner nämligen över många år, och det är i princip omöjligt (för mig) att hålla reda på alla detaljer i huvudet. Som t ex vad vissa mer perifera karaktärer heter i efternamn, eller hur de ser ut.

Kanske tror ni nu att jag börjar bli lite senil eftersom jag inte ens kan hålla reda på mina egna skapelser, och det trodde jag nästan själv också först. Men när jag tidigare idag gjorde en snabbinventering av knappt halva manuskriptet kunde jag räkna till 33 olika namngivna karaktärer. Och det finns naturligtvis fler som jag inte orkade eller hann räkna.

I inlägget Smakprov från den 7 februari i år lade jag ut en kort oredigerad del av texten. Nu tänkte jag ge er ytterligare ett smakprov, den här gången på några karaktärer; en del oumbärliga, andra... något mer umbärliga.

• Sivert - En lätt förståndshandikappad man vars favorituttryck är ett ganska högljutt "Bingo!". Vilket används tämligen frekvent och ofta med stor träffsäkerhet. Som till exempel när Ragnar (se nedan) oförmodat drattar på ändan, eller när ett nytt könummer plötsligt kommer upp på bankkontoret.
• Ragnar - Pinsam vikarie på dagverksamheten Solgården. Applåderar ofta och gärna deltagare vid ovan nämnda verksamhet när de gjort något utöver det vanliga. Som att flytta en brödkorg från köksbordet till vasken, exempelvis. Hans "Braaa jobbat!" kan få nästan vem som helst att spontankräkas.
• Gerd Füle - Radioman på reklamradiokanalen "Bäst musik just nu". Bisittare och lustigkurre i programmet "Morron-tjo". Föredrar utan undantag drastiska lösningar på olika problem. Har en ovana att ständigt slicka sig över tänderna i jakt på överblivna matrester.
• Tutti - Kvinnlig kollega till ovan nämnde Gerd Füle. Utmärker sig mest genom sitt maskulina, gnäggande skratt. Har oerhört svårt att finna synonymer till ordet "härlig", varför det förekommer minst en gång per mening.
• To-Otto - Eriks fascistiske mellanstadielärare, vars öknamn härrör från en gammal skånsk ordvits: Otto med "to i bägge ändar". Alltså syftande på hårväxt i... äsch, det kvittar.
• Nyfikna fru Larsson - Granne till Eriks morföräldrar. Vet allt om alla, främst genom ytterst effektiv och egenhändig underrättelseverksamhet. Upptäcks ibland med ena örat mot en eller annan ytterdörr. Mitt bokprojekts "Krösa-Maja".

Jag tror det räcker där. Både med exempel på medverkande karaktärer och på det här inlägget. Som traditionell avslutning kommer här veckans favorit (min alltså) ur äldste sonens ganska omfattande skivarkiv - 70-tals bandet Focus med Hocus Pocus. Och nej, det är inget skämt även om det kanske ser så ut...