Smakprov

När man skriver böcker (eller för all del något mindre långrandigt) har man ett utomordentligt tillfälle att göra upp med sådant man tycker illa om. Det är något jag inte för en sekund har tänkt försumma i mitt pågående bokprojekt, ni vet, det där med arbetsnamnet Erik Johannesson. (Ett riktigt namn på boken har förresten utkristalliserat sig nu, men det tänker jag inte avslöja än på ett tag.)
Så här långt har jag hunnit med att ge polisen en ordentlig och faktiskt välförtjänt pungspark liksom kommersiell radio, tabloidpress, kommunal psykiatri, nyfikna grannar, frireligiös inskränkthet, ateistisk skeptisk dito samt girighet och självgodhet i största allmänhet. Och jag har njutit av varje sekund.

Jag tänkte att jag skulle ge er ett allra första exempel på hur tonen är i min snart färdiga bok. Det är något jag aldrig tidigare gjort, och jag ber er hålla i minnet att texten ännu är oredigerad. Och dessutom uppenbarligen ganska lång. För lång för ett blogginlägg egentligen, men vad fanken...

Utdraget kommer från del tre i boken, när huvudpersonen Erik redan är vuxen och ganska klar över vad han egentligen är. Han befinner sig i det som för tillfället är hans hem; källaren under en torpruin på Sydåsen. Vi kommer in i handlingen när Magdalena (som är föreståndare för den psykiatribaserade dagverksamhet Erik tillbringat en stor del av sin tid på) tagit med sig polisiär förstärkning för att förmå honom att återgå till ett normalt liv. Det vill säga ett liv som inte innefattar boende i en övergiven ruin ute i skogen. Dock verkar man ha glömt bort att Erik inte är helt och hållet som andra...

"De hade inte kommit in till honom genast; Magdalenas varningar hade kanske trots allt haft någon liten effekt på de manligt uppblåsta poliserna. Vilket i så fall möjligen också var orsaken till att man utan minsta inledande vänlighet hade börjat tala till honom som om han var någon sorts terrorist. En av poliserna hade med sig en megafon, och sedan hade det blivit ett för all del tämligen högljutt men samtidigt ganska ensidigt samtal. Om Erik mot förmodan skulle ha fått för sig att svara, skulle det ändå inte ha hörts ut till de testosteronstinna männen.
I början hade man med fotbollshuliganröst helt enkelt befallt honom att komma ut med händerna över huvudet. När det inte hjälpt hade man gått över till att hota med ”särskilda åtgärder”, vilka av beskrivningen att döma tycktes innefatta såväl batonger som en myckenhet tårgas. När inte heller det haft någon effekt hade man fortsatt med det man enligt allt vett och sans borde ha börjat med; att i tillgjort vänlig men uppenbart falsk ton be honom att självmant komma ut. För allas bästa, men kanske trots allt mest för hans egen skull.
När en halvtimme av denna allt mer tröttande och dumdryga monolog förflutit, bestämde man sig tydligen för att nu skulle här äntligen tas i med hårdhandskarna. Lågmält taktiksnack följde, där Magdalenas ljusa röst ibland höjdes över polismännens som om hon ansträngde sig till det yttersta för att verkligen inpränta risken de utsatte sig för när de gick in till Erik. Eller om hon kanske uppmanade dem att i första hand slå där det inte skulle bli några blåmärken, om saken mot all förmodan skulle hamna i lokaltidningen.
Efter en del ganska komisk velighet som verkade bottna i att ingen ville vara den som först gick in, steg ändå till sist en bastant karl in i mörkret. Erik höll på att falla i skratt när polisen som av gammal vana inledde sitt ingripande med att fråga ”Hur var det här då?” med spelat myndig röst.
Erik brydde sig inte om att svara, mest eftersom han faktiskt var lite nyfiken på hur polismannen nu skulle gå vidare efter den minst sagt löjeväckande inledningen. Han behövde inte vänta länge innan han fick svar på den frågan.
”Jag ser dig, det är lika bra att du följer med ut lugnt och fint.” sade polisen och försökte se sträng ut. Samtidigt tryckte hans kolleger på bakifrån och tvingade honom att ta ytterligare ett par motvilliga steg in i källaren, vilket bara fick Erik att nöjt le åt hela spektaklet. Men svarade gjorde han inte.
Några sekunder gick utan att någon verkade vilja ta något ytterligare initiativ, sedan blev den unga och synnerligen kortklippta polis som kommit sist in - och därmed var längst från Erik - otålig och började prata om att ”det bara var att ta in buset med våld om det inte ville följa med självmant” samt en del annat som eventuellt kunde föra tankarna till begrepp som ”polisbrutalitet” och ”övervåld”.
Hans äldre kollega tycktes en aning störd av detta, inte så mycket för vad som sades eftersom han med all sannolikhet höll med om vartenda ord, utan mest för att den yngre polisen därmed verkade vilja ta kommandot. Det gick naturligtvis inte för sig, varför viss kortfattad men även för Erik fullt begriplig åthutning följde. När den var avklarad gjorde emellertid den äldre polis som befann sig närmast Erik precis som den nu aningen stukade yngre polismannen föreslagit, nämligen tog i med hårdhandskarna.
Fem sekunder senare var det vild trängsel i trappan, eftersom alla slogs om att komma ut först. Den polis som gripit tag i Erik hade förunnats ett litet - mycket litet i själva verket, men dock - smakprov på vad evigheten hade att erbjuda i form av överbelastade sinnesintryck, varpå det mesta av hans mentala funktioner helt enkelt slagits ut. Rent faktiskt hade han gett upp ett vrål av besinningslös skräck och sedan inte yttrat ett enda ljud till, och skulle inte heller komma att göra det under de närmaste månaderna av välbehövlig sjukhusvistelse.
Dessutom fick Erik det bestämda intrycket att statens ödmjuke tjänare råkat ut för en fadäs som skulle te sig en aning olycklig under återfärden, som väl fick förmodas företas sittande i bil. Mannens för tillfället i falsett lika gallskrikande kolleger skulle möjligen ha beskrivit saken som att han skitit ner sig, vilket i sak naturligtvis var helt sant. Dock en aning grovt och onödigt plumpt uttryckt, tyckte Erik.
Men det skulle antagligen inte spela någon större roll när allt kom omkring, eftersom något av detta evighetsskådande spillt över på de yngre kollegerna. Vilket alltså var anledningen till att de för tillfället lät som en tämligen tondöv barnkör."

Så ser alltså en pytteliten del av texten ut i oredigerat tillstånd. Så vad tror ni? Ska jag skriva färdigt berättelsen eller strunta i det?

Äsch, naturligtvis tänker jag skriva färdigt, oavsett vad ni tycker. Med ungefär etthundra sidor kvar skulle det vara rent förräderi mot mina romankaraktärer att inte avsluta det jag påbörjat. Särskilt som jag kommit att nästan förälska mig i vissa av dem.

När detta skrivs har jag hittat på händelser som sträcker sig över 564 sidor. Det är det längsta jag någonsin skrivit; Bengt i koma var 378 sidor lång, och Det obrytbara mönstret 341. Men i det här fallet tror jag faktiskt att det är berättigat med dubbelt så många sidor.

Det finns en scen i filmen Amadeus där kejsaren kritiserar Mozart för att ha använt för många toner i ett av sina verk, en anmärkning som är faktiskt är obotligt dum. Men det kan man ju inte säga till en kejsare, varför Mozart istället utbrister något i stil med  "Men ers höghet,  jag har inte använt fler än som behövs." Nå, kanske inte ordagrant, men andemeningen är åtminstone densamma. Vi får väl se vad ni tycker när hela boken är klar; om den har för många toner eller ej...

Jag avslutar i vanlig ordning med lite underhållning: är ni sugna på musik ska ni kolla in det översta klippet. En kanonlåt, om ni frågar mig.

Är ni istället sugna på barnslig könsordshumor (som jag) ska ni titta på klipp nummer två. Cocksuckers! ;)