Det är bara att erkänna: jag är en rättstavningsfascist. Eller möjligen mer lustfyllt; en formuleringspornograf.
Det är en brist hos min person; jag vet. Men jag har åtminstone sjukdomsinsikt och begriper att störningen är något jag måste försöka arbeta bort för att åtminstone ha en chans att fungera normalt i vårt moderna samhälle, vilket till minst 75% består av människor med mer eller mindre analfabetisk läggning. Eller anfallabetisk, som en före detta arbetskamrat till mig skulle ha sagt. Hon är förstås numera saligen insomnad, så henne må det vara förlåtet. Men vad gäller alla er andra... Grrr!
Min fru - som det förvisso finns oerhört mycket annat gott att säga om - brukar fresta mitt tålamod genom att skriva inköpslappar som sedan med viss nonchalans överlämnas till mig, så att jag så att säga kan exekvera ordern. Det första jag gör vid sådana tillfällen är att kontrollera att hon har stavat rätt. Det har hon nästan aldrig, varför jag nesligen måste köra till affären med felstavad lapp.
Inser ni vilken skam jag skulle få utstå om jag tappade lappen? Någon skulle kunna plocka upp den och tro att det var jag som skrivit den! Jag, som läser igenom allt som lämnar min hand minst tre gånger för att upptäcka och åtgärda grammatiska fel, logiska kullerbyttor, ofrivillig sär skrivning och svårlästa bokstäver. Även om det bara gäller en så trivial sak som en inköpslista.
Likadant är det när jag uppdaterar min status på Facebook. Ord ska vändas och vridas på, formuleringar ska skärskådas in i minsta detalj innan jag vågar trycka på "publicera" eller vad det står. Hur många friska människor slösar medvetet bort sin dyrbara tid på sådant trams? Förutom jag själv, alltså? (Där tror jag att jag minsann kategoriserade mig själv som normal, faktiskt. Lustigt vad ett indirekt syftningsfel kan göra med en människas psykiska status.)
Under en tidig fas i spexgruppen Madaroarnas karriär brukade jag skriva ut deras texter. Jag fick en i princip oläslig kladd som sedan skulle översättas till begripliga tecken så att alla i gruppen skulle kunna informeras om vad de skulle säga eller sjunga. Så långt inga problem.
De vill säga tills jag insåg att stavningsregler var något som inte existerade ens som idé i ovan nämnda grupp. Allt skulle skrivas ut som det lät; nej blev nä, är blev e, jag blev ja och så vidare.
Till en början försökte jag rätta upp stavningen så att den åtminstone hjälpligt skulle gå att förstå även för en ickeskåning, men det visade sig tämligen omgående vara fullständigt omöjligt. Det gick helt enkelt inte utan att grovt förändra texten, och det var väl knappast tanken med min tillfälliga inblandning? Alltså fogade jag mig, men det sved varje gång jag tvingades skriva påståenden av typen "ja e gla ida" istället för "jag är glad idag".
Det är ingen hemlighet att jag älskar formuleringskonsten. Den är en av de viktigaste anledningarna till att jag skriver både den här bloggen och mer litterära alster. Men på samma vis som en halvdålig historia faktiskt kan bli läsvärd om språket är bra, kan en bra historia totalt förstöras av undermåligt språk. (Jag har förresten själv råkat ut för det senare flera gånger och då oftast i kriminalromaner, hur det nu kan komma sig...)
Som ni säkert insett vid det här laget inbillar jag mig att mitt omständliga sätt att uttrycka mig ska fungera som räddning i händelse av berättelsehaveri. Jag är emellertid en aning osäker på om det är någon mer än jag själv och kusin Gäsper som uppskattar den sortens historieräddande ordvrängeri...
Nå nå, vad vore ett av mina oerhört välformulerade blogginlägg utan en fullständigt irrelevant musiksnutt från Youtube? Bättre? Tja, kanske det. Men nu ska ni i alla fall som motvikt till all hårdrock som publicerats på den här sidan under mer eller mindre trovärdiga förevändningar få något helt annat nedkört i edra halsar, nämligen lite snygg elektronisk lounge i form av AKMusique och Tracking Love. Det är enformigt, enformigt, en aning vackert och alldeles... underbart enformigt!
Glad påsk, kära vänner. Och tack för er fantastiska medverkan i förra veckans medbestämmandeinlägg. ;)
(Förresten: om jag inte noggrant gått igenom det här inlägget före publicering hade ni blivit tvungna att läsa ord som "kukllerbyttor, gäkker och berättleshaveri. Ingen, inte ens kag, är helt och hållet ofelbar.)
