Jag ljög. Förlåt alla (2 till 3) bloggläsare, men jag har gjort det igen. Ljugit er rakt upp i ansiktet, som det heter. (Vad skulle man förresten annars kunna ljuga er rakt upp i, undrar jag? Utan att det blir plumpt?)
Dagens inlägg blir inte det korta "Det är fullbordat" som jag visst lovade förra veckan. Utan snarare "Det är fullbordat" med en massa vidhängande kvasifilosofi. Alltså precis som vanligt.
Men för att ta saker och ting metodiskt och i god ordning:
Berättelsen om Erik Johannesson är nu helt färdig. Förra veckan skrev jag klart det sista kapitlet, och idag avslutade jag epilogen. Den senare har förresten ställt till det lite för mig; jag blev tvungen att skriva fyra olika versioner innan jag tyckte att jag hade hittat rätt. Men som kompensation för merarbetet tror jag att jag åtminstone har lyckats få till ett slut som förhoppningsvis kommer att sätta myror i huvudet på de eventuella läsarna. På samma sätt som ett sådant där lite knepigt ackord precis i slutet på någon jazzlåt kan få en att haja till.
Men hur min 675 sidor långa berättelse slutar kanske jag inte ska säga för mycket om just nu...
Låt mig istället påpeka att det är en oerhört märklig känsla som infinner sig när ett sådant här mastodontprojekt plötsligt blir klart. Det som så länge varit en levande, föränderlig historia har plötsligt transformerats till något statiskt, något som redan har varit. Det känns nästan som om jag har tappat kontrollen över mina karaktärer, eller än värre; som om de har tagits ifrån mig. Samtidigt som det är en lättnad när man inser att man faktiskt har lyckats ta projektet så här långt, är det också en sorts sorg över att det är över. Jag ska aldrig mera vara tillsammans med Erik, Elektra och de andra på samma vis som jag har varit fram till och med idag, trots att mängder med arbete återstår innan manuset ens kan lämnas ut på provläsning.
Resterar alltså finputsning i en första redigeringsfas. Gissningsvis kommer jag att få göra mig av med en hel del "onödig" text, för att inte tala om alla kronologiska felaktigheter som jag VET finns på många ställen. Jag får nog anledning att återkomma till det i något framtida blogginlägg, skulle jag tro. Grattis, läsare.
Nu undrar ni kanske i och för sig inte hur mycket som kommer att finnas kvar av den nuvarande versionen i den tryckta boken, men jag kan ju berätta det ändå:
Allt. Och inte så mycket.
Allt av själva historien. Men kanske nästan inget av mina nuvarande formuleringar och detaljer. Och det är här magin kommer in: jag har skapat en historia som är vad den är, och det enda som nu kan ändras är HUR jag kommer att berätta den, inte VAD som ska hända i den.
Det är också där det blir en aning sorgligt. Allt som återstår för mig är att slipa lite på språket och justera andra teknikaliteter. Men oavsett vad jag tar mig till finns ändå mina karaktärer där, oberörda bakom alla ord och fantasifulla formuleringar, levande och självständiga men ofrånkomligen fångade i det öde jag bestämt åt dem.
Och tänk om... tänk om det jag just gjort är att ha skapat en ny verklighet, vid sidan av den där jag själv befinner mig? Vad gör det mig i så fall till?
Just det. Jag skriver inte ut det eftersom det skulle kunna reta mina ateistiska vänner och dessutom verka en aning förmätet för alla er andra. Men faktum kvarstår; jag, och alla andra som sysslar med någon form av konstnärligt arbete, är skapare av världar. Världar i vilka vi faktiskt är allsmäktiga.
Sug på den tills vi hörs om en vecka, vänner. :)
