Hon föll i hans starka, muskulösa armar och insåg genast att det var där hon hörde hemma. I hela sitt liv hade hon väntat på någon som honom, någon som skulle komma och ta hand om henne. Hans jämna, kritvita tandrad, breda käkparti och blå, milda men ändå starka blick fick henne att bli knäsvag. Hon drog i sitt långa, tjocka, blonda hår och tackade försynen (som hon egentligen inte trodde på eftersom hon var en förnuftig och modern nutidsmänniska) för att han hade dykt upp i precis rätt ögonblick och räddat henne från de förföljande - och i princip odödliga men outsägligt klantiga - mass- alternativt lustmördarna av utomeuropeiskt och ickekristet ursprung.
"Det börjar kanske bli dags att tänka på refrängen, baby" sade han och log manligt med blixtrande tänder medan han stoppade undan sin ännu rykande Magnumrevolver. "Det är en dag imorgon också."
Hon suckade hänfört och ville att han skulle kyssa henne passionerat. "Åh, en sådan man!" tänkte hon och...
...fick plötsligt lust att kaskadkräkas av äckel, pinsamhet och illa formulerad prosa.
Låt mig till att börja med göra en sak fullständigt klar: ovanstående text är INTE ett utdrag ur min i stort sett avslutade berättelse om ni-vet-vem. Den är istället ett sorts genomsnittscitat ur diverse skönlitterära verk, alla utgivna av stora och - tillåt mig tvivla - respektabla bokförlag.
Jag vågar faktiskt påstå att jag vet vad jag talar om. Jag lyssnar nämligen på ganska många böcker medan jag arbetar, både äldre och nyare verk. Om ni bara visste hur många av dem som är skrivna ungefär som ovanstående exempel skulle ni antingen skrika av skräck, eller möjligen av skratt. Det senare är förstås att föredra, eftersom man i allmänhet mår bättre av hånskratt än av panikångest.
En del av författarna till liknande alster brukar dessvärre påfallande ofta beskrivas som "lovande" eller "skickliga" av sina respektive förläggare, och ibland också av kritikerna. Det är då jag drabbas av krupp.
Inte för att jag på något vis kan göra anspråk på att vara den allsmäktige och allenarådande Gudens utsände språkexpert. Men det får väl för helvete vara någon måtta på det oerhört flitiga och skamlöst okritiska användandet av litteraturklyschor!?
Låt mig säga så här; det finns vissa formuleringar som absolut inte går att använda som seriös författare (seriös oavsett upplagestorleken) av det förhoppningsvis lättförståeliga skälet att de redan formulerats och använts hundratals gånger av någon annan. De är utslitna helt enkelt. Det går inte att ens ta i dem med tång, förutsatt att man har bara en gnutta självaktning (och språkkänsla) kvar.
I och med detta till synes enkla konstaterande av mig som amatör i sammanhanget, skulle man kunna tro att branschen så att säga borde sanera sig själv. Åtminstone rensa ut de värsta avarterna; sådana som får språkälskande människor att känna smaken av magsyra i halsen.
Men alls icke. Det är i själva verket dessvärre precis tvärtom: istället för att rensa upp i träsket fortsätter det att regna böcker över det lättlitteraturtörstande folket, böcker som tävlar om att innehålla så många klichéer och logiska dumheter som bara är möjligt. Jag skulle kunna ge er exempel, o ja, det skulle jag. Men tänker av finkänslighet - och konflikträdsla - inte göra det.
Men alls icke. Det är i själva verket dessvärre precis tvärtom: istället för att rensa upp i träsket fortsätter det att regna böcker över det lättlitteraturtörstande folket, böcker som tävlar om att innehålla så många klichéer och logiska dumheter som bara är möjligt. Jag skulle kunna ge er exempel, o ja, det skulle jag. Men tänker av finkänslighet - och konflikträdsla - inte göra det.
Själv är jag förstås inte mycket bättre. Eller var, kanske man borde säga. Mina tidigare alster - särskilt det första som går under namnet "Bengt i koma" - innehåller säkert en del onödiga övertramp, vilket jag skyller på dålig eller ingen erfarenhet av författande. Det kan kanske därför vara förlåtet, i synnerhet som inte en enda professionell lektör kom i närheten av manuset innan det trycktes.
Men man lär av sina misstag, som det heter om man inte orkar hitta på en ny formulering för samma sak. Så även jag, egendomligt nog. Men om det var så att jag envisades med att fortsätta i samma stil som tidigare, skulle jag sannerligen göra mig förtjänt av ett kok stryk. Sannerligen, som sagt. Men det kommer Gud förbjude aldrig att inträffa, eftersom jag som ni förstår lätt klöks i närheten av schablonmässiga karaktärer, situationer och formuleringar.
Min "hjälte" (jag hatar det epitetet också, men ok...) i den nästan färdiga berättelsen som för tillfället går under namnet Erik Johannesson är en mager, blek, långhårig, hårdrocksälskande före detta psykpatient som till sin hjälp har en gift kvinna av ganska vardagligt utseende, som i sin tur utan vidare betänkligheter lämnar man och två små barn för att fullgöra det hon uppfattar som sin verkliga livsuppgift. Ytterligare exempel på karaktärer utgörs av en ung CP-skadad man med positiva erektionsproblem, en militant tjänsteman inom den kommunala psykiatrin som möjligen vill väl men ändå gör katastrofalt fel, en galen mor med grava vanföreställningar, samt en bedragen hustru som slår en falukorv i huvudet på sin otrogne man. Bland många andra kantiga, obekväma personligheter.
Låter det som de strömlinjeformade huvudpersonerna i en roman av exempelvis Dan Brown? Nej, det hoppas jag verkligen inte. Och måtte jag aldrig någonsin hamna i den fållan, även om det innebär att jag kommer att få ge ut mina böcker på eget förlag i det oändliga.
*
Nästa blogginlägg kommer att bli kort. I princip kommer det att lyda "Det är fullbordat". Jag misstänker att de flesta av er då vet vad det handlar om. Ge mig bara ett par ostörda morgnar eller nätter till...
Och apropå detta med strömlinjeform:
