Ord och deras användning är något av det roligaste jag vet, utpräglad tråkmåns som man är.
Som de flesta läsare av denna blogg naturligtvis känner till skriver jag berättelser av tämligen ansenlig längd, och ibland undrar jag faktiskt själv om det är berättandet i sig eller lekandet med ord som är det viktigaste. I förtroende kan jag avslöja att det händer att jag läser saker jag skrivit utan att ha en aning om vad det är jag menar eller vill ha sagt, och det är kanske inte så bra. Åtminstone inte om man försöker berätta något. Dock: om det bara är snyggt formulerat känner jag mig alltid nöjd.
Ibland händer det emellertid att syftningsfel och dubbeltydigheter smyger sig in och förstör. Jag gissar att alla som sysslar med att uttrycka sig i skrift vet vad jag menar när jag påstår att vissa formuleringar som verkade särskilt fyndiga när de skrevs ofta ter sig olyckliga när man betraktar dem i tryck några år senare; omöjliga att ändra och redan lästa av alltför många.
Det där är sådant man inte kan skylla på någon annan än sig själv. Men när själva orden spelar en spratt, vad gör man då? Svenska språket är fullt av ord - vissa ursvenska, andra ganska nyligen inlånade - som vid en närmare titt ter sig om inte förrädiska så åtminstone lustiga och påfallande ofta tvetydiga. Inte för att jag brukar ta fel på dem, men ändå. Jag ska ge er några irrelevanta och i mitt tycke barnsligt lustiga exempel:
Stolpiller
Om man vill kan man naturligtvis föreställa sig ett litet mårddjur fastbundet vid en stolpe, men det är fel. Jag vet däremot bättre: jag ser nämligen alltid framför mig hur man placerar det aktuella pillret på en stol och sedan sätter sig på det. Det fungerar aldrig. Hur tänkte man egentligen när man namngav den här pillertypen? Är namnet ett uttryck för någon sorts finkänslighet eller vad? Alla vet ju ändå var det ska stoppas, eller hur? Om inte lär det komma som en otrevlig överraskning den dagen er läkare skriver ut sådana åt er.
Kalasbyxa
Men hallå?! Det här är förstås inget tvetydigt ord, men vem i hela världen hittade på det? Någon som tyckte att den optimala klädseln på ett kalas var tajta, färgglada strumpbyxor med markant förmåga att öka den egna statiska laddningen med några tusen volt? Någon som njöt av att se sina arma medmänniskor ikläda sig groteskt avslöjande och skrattretande benkläder i uppseendeväckande färger? Om så är fallet: en sannolikt sjuk människa alltså.
Nå; möjligen funkar kalasbyxor på barnkalas. Men på arbetskamratens femtioårskalas??? Skulle jag mot all förmodan bli bjuden på en sådan tillställning är det kanske trots vissa tvivel dags att äntligen ge sig hän och oväntat dyka upp i spygröna kalasbyxor (tänk er den synen...) och sedan av "misstag" dela ut mer eller mindre välförtjänta stötar till höger och vänster. Nåja, mest till höger faktiskt.
Vårtgård
Jag antar att ordets egentliga betydelse - som det alls inte är något konstigt med - är känd för de flesta. Själv ser jag som den barnslige, omogne 43-årige barnrumpa jag nu en gång är alltid en inhägnad bakgård badande i middagssol framför mig. Höga, vita, putsade murar draperade med vildvin omgärdar en vacker trädgård där det växer stora, frodiga bestånd av... vårtor. Urrk!
Buksvåger
Ett ord vars riktiga innebörd jag helst undviker eftersom det lätt kan tänkas frammana känslor av svartsjukekaraktär. Men visst låter det som om det gäller en aningen fet, ingift manlig släkting? En överviktig, kakälskande man i sina bästa år, flåsande fläskig med svettringar under armarna. Nära att spricka av självgodhet och en myckenhet bukfett. Yummy! skulle man kunna säga. Eller kanske inte...
Buksvågrar undanber jag mig således, men jag undrar om det ändå inte skulle vara roligt att någon gång få stifta bekantskap med en buksvägerska? En kvinna med sådant rikligt omfång att ordet liksom blir otvetydigt. (Det är helt och hållet upp till dig nu, Per!)
Det finns förresten en ganska tragisk koppling till andra världskriget i det här ordet, om man nu ska vara en liten aning seriös. Tyska kvinnor lär mot slutet av kriget ha myntat uttrycket "hellre en ryss på magen än en amerikan i luften", vilket säger en hel del om krigets villkor om man tänker närmare på saken.
Många ryssar torde ha blivit buksvågrar under den här tiden. I ordets rätta, obarmhärtigt brutala bemärkelse. Och ändå föredrog de tyska kvinnorna det framför amerikanernas ständiga bombningar. Kanske något att tänka på i vår tid, när man förväntas vara antingen med eller mot; när polarisering plötsligt och obegripligt kommit att betraktas som något normalt och oundvikligt.
Knorra
Jag är inte religiöst lagd i ordets traditionella betydelse. Därför kan jag kosta på mig att le i mjugg åt ordvalet i exempelvis bibeln utan att oroa mig det minsta för det där varma stället ni alla säkert känner till. Så här står det i andra Moseboken, 16:e kapitlet:
Och Israels barns hela menighet knorrade emot Mose och Aron i öknen (...)
Hur i hela fridens namn gör man när man knorrar? Jo, jag vet att det betyder att man klagar. Men faktum kvarstår; när jag gick i skolan höll jag på att få nervösa sammanbrott av oförlöst fnitter så fort det där med att knorra nämndes på religionsundervisningen. Jag kunde höra hur Israels folk grymtade och nöffade och gjorde miner som starkt påminde om gristrynen där ute i öknen. Vilket förstås ter sig extra lustigt, med tanke på vad man tycker om grisar i den delen av världen.
Golfetta
Det här är kanske inget självklart svenskt ord. Men faktum är att det används allt oftare, åtminstone i köttdisken eftersom det står för en sorts mager salami.
Men visst hade det varit mycket roligare om ordet haft sitt ursprung i götaländsk fängelsemiljö? Det skulle med en liten gnutta fantasi exempelvis ha kunnat betyda västgötsk (eller för all del östgötsk) kvinnlig tjallande fängelseintern. Säg det med lite dialektal inlevelse och betoning på första stavelsen så inser ni nog snart det roliga. I alla fall om ni känner till begreppet att "gola"...
I vilket fall som helst så låter det skojigare än det mest uppenbara, men dock trist felaktiga: en järnetta avsedd att slå iväg en golfboll med. Fast det är klart: just det går kanske bra att göra med den där korven också, åtminstone så länge den inte är skivad.
Men vad vet jag, fattiga och syndiga människa?
