Idag tänkte jag börja med en fråga direkt riktad till er läsare. Nämligen: förekommer ni i någon bok?
Det där kan kanske tyckas vara en dum fråga som de flesta skulle svara "naturligtvis inte" på. Det skulle jag för övrigt själv också göra om jag blev tillfrågad. Om jag inte visste bättre, alltså.
Förr i tiden - när jag bara läste böcker och inte själv skrev några - kunde jag fundera över hur man skapade alla dessa mer eller mindre trovärdiga karaktärer, kompletta med olika egenheter i utseende och personlighet. Författaren måste ju ha en otrolig förmåga att via sin fantasi frammana människor av kött och blod, tänkte jag då. Men det tänker jag inte längre, för nu vet jag hur man gör.
Och det påståendet leder direkt tillbaka till den inledande frågan: förekommer ni i någon bok?
Svaret - som ni kanske inte kommer att tycka om, men ändå inte kan göra något åt - är: givetvis gör ni det.
Så här är det nämligen: för att underlätta för sig själv när man hittar på nya människor och miljöer utgår man från något som redan finns. Det är givetvis mycket enklare att modellera något runt ett redan färdigt skelett än att börja från noll, om ni förstår hur jag menar. Jag ska ge er några exempel:
I mitt pågående projekt med arbetsnamnet Erik Johannesson har jag valt att förlägga handlingen till en fiktiv värld där platserna heter saker som Sydåsen, Risbyslätt och Klätten. Titta lite närmare på namnen och ni kommer ganska enkelt att se precis vilka verkliga platser som har stått som modell för mina påhittade. Möjligen kommer ni att behöva en synonymordlista, men sannolikt inte.
När jag således skriver om den neonröda skylten över fiket i den lilla byn Risbyslätt kan ni vara helt förvissade om att den faktiskt finns på riktigt. Kanske inte i detalj överensstämmande med den i min berättelse. Men den finns.
På samma sätt är det med mina böckers olika karaktärer; de finns på riktigt, men ändå inte. Vissa av dem är så tydliga att man måste vara blind för att inte se det. Några av de allra tydligaste exemplen heter Gladh och Jhonas (Bengt i koma). Fast det förstår man förstås bara om man känner originalen. Men gör man det borde man få sig ett och annat gott skratt...
I Det obrytbara mönstret förekommer jag faktiskt själv på några rader i en obetydlig, snabbt förbiflimrande scen:
"Här fanns alla kategorier upptäckte han snabbt; fina damer i högklackat och päls, otaliga ungdomar med byxorna på trekvart, en tunnhårig man med mystiskt utseende bärande på en lika mystisk metallväska, Aluma-försäljaren vid gallerian Magnus Stenbock, en utländsk fotograferande kvinna..."
Så gott som dagligen spelas den här scenen upp när jag är på väg till Milabs ekofria mätrum för att arbeta. Den är således en bild av något som faktiskt sker i verkligheten, men ändå inte. För det sitter ingen man vid Petters och äter bakad potatis och betraktar mig i väntan på att finna sin älskade bror från ett tidigare liv. Eller...?
I min nya bok är det precis likadant. Flera läsare kommer - kanske utan att förstå det - att finna sig själva i berättelsen. I något enstaka fall har jag upplyst personerna ifråga om att de utgör förlagan till mina fantasifoster. I andra fall tänker jag inte berätta.
Men oavsett vilket är det viktigt att förstå att inte en enda karaktär i boken är en exakt avbild av sin förlaga. Mina romankaraktärer är bara skuggbilder med drag av verkliga personer. Så är det med huvudpersonen Erik, som delar utseende med ett par olika existerande människor, till exempel den före detta gitarristen i det svenska metalbandet Mustasch (Hannes Hansson), som ses nedan.
Så är det också med Eriks närmaste vän Elektra, som utseendemässigt och i vissa personlighetsdrag är byggd runt en god vän. Vilket kan tyckas som ett vågspel eftersom Elektra förekommer i berättelsen dels som tioåring, dels som fyrtioåring, och förlagan är runt trettio. Det mesta händer alltså snarare inne i mitt huvud än i den verkliga världen. Är det att betrakta som fusk att göra så här? Tja, inte vet jag. Men det fungerar.
Poängen - jo, det finns en sådan - är i alla fall att det är lättare att vara konsekvent i personbeskrivningen om det finns en färdig förlaga att luta sig mot. Det är därför många av er läsare får finna er i att kanske upptäcka er själva i den snart färdiga boken om Erik Johannesson, mannen som går från att vara ett institutionaliserat psykfall till att bli...
Nå, det får ni väl läsa om senare. Jag hoppas i alla fall att ni inte misstycker till er ofrivilliga medverkan...
(Eftersom jag nämnde Mustasch får jag väl slänga med en gammal trevlig dänga: Double Nature. Ännu en titel som möjligen äger viss relevans i berättelsen om Erik Johannesson.)
