Filosofi

När jag gick på gymnasiet för många år sedan var det nära att min karriär som hobbyförfattare höll på att få ett abrupt slut. Noga räknat hade den så kallade karriären förstås inte ens börjat, men jag tyckte åtminstone om att skriva och att genom detta skrivande drömma mig bort till andra verkligheter.

Egentligen började min författargärning redan när jag gick i trean och skrev en kort berättelse (baserad på och inspirerad av några glittriga bokmärken) om en förrymd och vilsegången björnunge. Sagan slutade lyckligt, vilket kanske bör poängteras särskilt för dem som läst mina senare alster...

Nästa milstolpe (ja, jag vet att jag tar i) inträffade i sexan när jag skrev om en dramatisk tidsresa till 1940-talet. Berättaren råkade av någon idag outgrundlig anledning medelst tidsmaskin förflytta sig till Tyskland mitt under brinnande världskrig, tvångsrekryteras till den tyska armén och sedan som grädde på moset och lök på laxen (vem har egentligen hittat på det där???) interneras i något fångläger, bara för att till sist lyckas bygga en ny tidsmaskin av kasserade stridsvagnsdelar eller något, och på så vis ta sig hem till sin egen tid. Som alltså var svenskt sjuttiotal. Okej...?

Den berättelsen fick faktiskt lite beröm i skolan. Den var för övrigt också det sista författat av min hand som min dåvarande lärarinna läste innan någon - jag vet inte vem, men skulle gärna vilja få reda på det - satte Bengt i koma i händerna på henne trettio år senare. Hon önskade mig förresten lycka till i samband med boksläppet av Det obrytbara mönstret. Och jag tog det inte som en sarkasm. Men jag är å andra sidan av ganska godtrogen och lättlurad natur.

Sedan var det då alltså den där uppsatsen på gymnasiet. Om jag minns rätt var det en kort science fictionberättelse om någon som - jag minns varken hur eller varför - avslutade sitt liv på mystiskt vis och därefter gick upp i någon sorts högre kosmisk tillvaro. Ja, ni ser själva. Redan där höll det på att spåra ur.

Den uppsatsen lästes också upp inför en dumt gapande klass (mest bestående av människor som trodde att kortspel var en sorts matematik som därför skulle utövas särskilt intensivt på just mattelektionerna, medan läraren höll på att få en hjärtinfarkt).

Men min uppsats lästes inte upp inför dessa grobianer (förlåt!) för att den var exceptionellt bra, utan snarare för att den skulle exemplifiera något som var totalt obegripligt.

"Man förstår inte vad du menar." sade min svensklärarinna, bara för att i nästa andetag erbjuda sig att göra författare av mig. Vilket jag avböjde, om jag minns rätt. Eller åtminstone lät bli att kommentera. Som jag såg det fanns det nämligen ingen mening med det, eftersom det redan bevisats att jag skrev obegripligt.

Det tog nästan tjugofem år innan jag vågade skriva något igen. Och då bara tack vare ett plötsligt infall och en bärbar dator som var till salu. Det blev - som de flesta som läser den här bloggen säkert känner till - ett experiment utgivet i tjugofem ex med undermålig limbindning. Dock ett lyckat experiment, eftersom jag klarade av att fullfölja det. Och för att jag faktiskt fick människor att skratta. Inte åt mig den här gången, utan med mig.

Jag tänker ofta på det där. På det som jag tyckte var fullkomligt självklart, men som i andras öron bara blev till obegriplig rappakalja. Och häromdagen snubblade jag över något som aktualiserade mitt gamla tillkortakommande på nytt. Fast på ett ganska lustigt sätt, om jag får säga det själv.

Jag lyssnade på en ljudbok skriven av Gunnar Fredriksson som hette 20 filosofer, och hade hunnit igenom allt från Platon till Wittgenstein när jag kom fram till bokens sista filosof; Martin Heidegger.

Om honom kan man tycka vad man vill, och mycket kan säkert också sägas. Till exempel om hans högst tvivelaktiga politiska åsikter, vilka vållat en del diskussioner genom åren; han var medlem i NSDAP från 1933 till 1945, och var av allt att döma tämligen övertygad om nazismens förträfflighet trots att han hade både judiska lärare och  elever.

Det som emellertid inte kan sägas om honom ens med god vilja är att han är lätt att förstå sig på. Om man ser tillbaka på min aningen andliga SF-berättelse från gymnasietiden framstår den som solklar och enkel i jämförelse med Heideggers allmänt accepterade(?) filosofiska tankar. Problemet med de senare är bara att man inte begriper något av dem.

Nu tror säkert intelligent och arrogant läsare att jag bara är dum och trögtänkt som inte förstår, och så är det kanske. Men här ska ni i alla fall få så ni tiger, åtminstone en liten stund:

Nedanstående text är ett citat från en text som förklarar vad Heidegger menar. Just det; förklarar. Det måste alltså rimligen betyda att originaltexten är ännu svårare att förstå. Jag har inte läst den, men jag önskar er verkligen lycka till om ni har för avsikt att göra ett försök.

Och medan jag fortfarande har er uppmärksamhet; den här godbiten hade jag - om jag känt till den då - mer än gärna velat trycka ner i halsen på min gymnasielärarinna i svenska, som med en enda oförsiktigt formulerad mening berövade mig tjugofem års skrivande:

Tillvaron är det varande som kan ställa frågan om varandets vara. Tillvaron är grundläggande sett ett varande som överskrider varandet, och är upplåten för varandets vara. Tillvaron är med andra ord inte endast varande som förhåller sig till sin egen existens, tvärtom. Tillvaron är ytterst ett varande som förhåller sig till varandets vara överhuvudtaget som en förutsättning för att den ska kunna förhålla sig till sin egen existens och i förbindelse därmed rikta sig mot och avtäcka det övriga varandet.

Fast om lärarinnan i svenska språket läst det ovanstående hade hon antagligen bara hävdat att det är i det obegripliga genialiteten bor. Om man inte är 17 år och bara obegriplig utan att vara genialisk, vill säga.

Som vanligt avslutar jag med en filmsnutt, denna gång en stöld från kusin Jespers utmärkta blogg. Visst blir man glad?