1978 släppte Kraftwerk sitt legendariska album "The Man-Machine". Omslaget gick i rött, vitt och svart (klassiska tyska färger för övrigt, för den som kan sin nittonhundratalshistoria) och var... tja, ganska färgstarkt.
En av de i mitt tycke bättre låtarna var "Die Roboter", uttalat med nästan övertydligt rullande R. Eller "The Robots", som den hette i den engelska versionen. Ses nedan, för övrigt.
Stelt så det förslår, skulle man kunna säga. Ändå var det den här sortens musik som fyllde den senare halvan av mina tonår, och säkerligen också påverkade mitt framtida låtskrivande i mycket högre grad än jag egentligen tycker är bekvämt att erkänna.
Sedan den tiden har det som bekant runnit mycket vatten under broarna (lustigt uttryck förresten) och jag har hunnit gå igenom många musikaliska faser. Från traditionell svensk folkmusik med vevlira och säckpipa (NEJ, inte skotsk!!!) till metal i olika varianter. Och nu har cirkeln på något vis slutits:
För bara några dagar sedan fann jag mig plötsligt fånigt leende stirrande på en video ganska närbesläktad med den där gamla Kraftwerklåten. Musiken består i stort sett bara av olika maskinljud, men är tillsammans med dansaren en sorts perfekt avknoppning av "Die Mensch-Maschine". Fast på ett mer organiskt och mindre tafatt sätt, liksom.
Nu önskar jag bara att jag själv kunde bli lite mer robotlik ibland. Det hade nämligen underlättat en hel del...
En liten bokrelaterad nyhet också: i veckan blev jag intervjuad av en journalist på Helsingborgs Dagblad angående den där otrevliga historien som ligger till grund för en del av "Det obrytbara mönstret". Det stundar ju ett ganska sorgligt 300-årsjubileum om ungefär en månad, och det kommer inte särskilt oväntat att uppmärksammas i tidningen. Håll tummarna för att det ger mig åtminstone lite gratisreklam...
Åke Parmerud - Clones scene from the dance/media show "The Seventh Sense". Bara så jäkla fräckt!
Clones scene from the dance/media show "The Seventh Sense"
Ake Parmerud | MySpace Music Videos
