Ibland är det tungt. Blytungt.
Ni vet säkert vad jag menar; när hela världen liksom vänder sig mot en och förvandlar dräglig tillvaro till becksvart, stinkande förruttnelse.
Själv brukar jag uppleva den sortens missmod om tisdagarna. Det brukar nämligen vara då soppåsen med gårdagens kladdiga och illaluktande matrester går sönder och släpper ut sitt äckliga innehåll just innan den ska kastas i soptunnan. Det vill säga ungefär samtidigt som man (försenad på grund av en normalt väl fungerande men för dagen oerhört trilskande rakattiralj, eller varför inte en borttappad bilnyckel?) försöker ta sig iväg till jobbet. Och för sent inser att bilhelvetet borde ha tankats dagen innan, och att isskrapan - som man inte kan klara sig utan nuförtiden - plötsligt och ytterst mysteriöst slutat fungera. Trots att dess enda, obestridligt enkla funktion är just att skrapa is. Hur svårt kan det förresten vara???
Vissa av den sortens dagar har jag allvarligt övervägt att sätta mig ner i snön och gråta en skvätt. Men det skulle jag väl inte ha något för. Snarare skulle det väl bara resultera i ilsket förfrusna skinkor (föreställ er den synen!) och en tämligen illasinnad urinvägsinfektion. (Den behöver ni inte fantisera om.)
Istället för att gå till sådana ytterligheter brukar jag få rådet att tänka på det som trots allt är positivt. Att inte fokusera på de negativa sakerna, som att jag vissa tisdagar går omkring med gamla matrester på skorna, till exempel.
Och vet ni vad?
Det fungerar.
Jo, det är sant. Om man väljer att se saker på ett positivt sätt blir livet faktiskt mer uthärdligt. Det handlar bara om att bestämma sig.
Om du råkar trampa på ett spik så att foten formligen genomborras av kall och rostig metall ska du inte knorra över att det gör ont eller att du just haft en faslig otur. Nej, istället ska du tacka din lyckliga stjärna för att du inte dessutom har en elefant stående på densamma. Foten, alltså.
Så för att sammanfatta saken: du har just haft tur. Eller något. Hur som helst kunde det ju ha varit värre. Inte mycket kanske, men...
Fast det är förstås lätt att sitta här och vara sådär irriterande förståndig. Svårare är det att leva upp till det där positiva och bekymmerslösa idealet, vilket är en sak jag vet allt om. Men det är en helt annan historia, och den tänker jag sannerligen inte berätta här.
Till alla mina olyckliga, irriterade, ilskna, uppgivna vänner som har behandlats orättvist eller illa av livet: följande textrader är till er. De är en del av en låttext med mina gamla husgudar Nasa, och en påminnelse om att saker och ting förr eller senare vänder. Hoppas jag...
All good things will come my way - when tomorrow becomes today
Some great reward with no delay - when tomorrow becomes today
All systems go, come what may - when tomorrow becomes today
Oh, I believe in nexterday
(Jag hittar tyvärr bara en riktigt dålig version på Youtube, men har ni Spotify kan ni ju alltid höra låten där: Nasa – Nexterday från det sanslöst bra albumet Remembering The Future. Och förväxla nu inte denna pärla med andra låtar med samma namn...)
