Antiklimax.
Visst är det den vanligaste slutklämmen på en lång uppladdningsperiod, oavsett vad saken gäller? Man víll ju så gärna tro att det man kämpat med i flera år ska mynna ut i något bra och meningsfullt. Åtminstone vill man helst inte att det ska sluta i fiasko.
Ändå gör sådant man hoppats mycket på påfallande ofta just det; går åt skogen vid sämsta tänkbara tillfälle. Det vill säga när det under inga omständigheter får gå fel.
Nu tror kanske den återkommande läsaren att jag på nytt dykt ner i ett tillstånd av självömkan, men låt mig då med en gång säga att så alls icke är fallet. Tvärtom. Det här handlar nämligen snarare om ett kärt och ständigt återkommande ämne i min värld; skadeglädje.
Jag känner individer - inga namn kommer att nämnas - som utan minsta betänklighet skulle kunna ställa sig och gapskratta och peka finger åt medmänniskor som drattar på ändan av en eller annan anledning. I realtid, som det heter nuförtiden.
Själv bevittnade jag förresten en sådan episod häromdagen när jag satt i min bil på en större parkeringsplats. En äldre herre iförd tekniska kontorets fulla mundering kom gående precis framför fronten på min bil. Plötsligt försvann han ur mitt synfält med vilt viftande armar och under högljutt utstötande av gutturala och något överraskade läten. Jag satt kvar och följde intresserat händelseförloppet, men kom mig inte riktigt för att gå ut och hjälpa honom upp. Det var ren omtanke som hindrade mig; jag vet nämligen hur pinsamt det kan vara när man trillar och slår sig inför publik.
Långt om länge - och efter flera misslyckade men tämligen lustiga försök - kom han äntligen på fötter och tog sig till sist in i sin bil, skrapad, blåslagen och med inte ens ett uns värdighet i behåll. Och det var först då jag började skratta, rått och länge förvisso, men också synnerligen hjärtligt.
Nu kanske just denna episod inte har särskilt mycket med begreppet antiklimax att göra, men desto mer med den allom bekanta skadeglädjen. Och det är relevant, för det är just i mötet mellan dessa båda storheter som det blir extra roligt:
Hugo Rodriguez var en cyklist som deltog i sommar-os i Spanien 1992. Han hade tränat hårt i fyra år för just det här tillfället, och var så optimalt förberedd och laddad som man rimligtvis kan begära. Men i samma ögonblick som starten gick, infann sig hans livs förmodligen största antiklimax tillsammans med en fadäs som högst sannolikt lockade fram en del dåliga sidor hos publiken. Jag, som i och för sig är en dokumenterat dålig människa, skulle bli mycket förvånad om inte en och annan plötsligt fick lite svårt att hålla sig för skratt...
I vårt hem har frasen "Dumma lesso! Snabba twekko..." blivit en klassiker, tack vare äldste sonen som under en period använde den ofta och med perfekt accent. Själv säger jag ofta "dumma lesso" när något går mig emot.
Nedanstående klipp är långt och hämtat från "100 höjdare", men om ni hoppar fram till 1:46 i filmen kommer ni rakt in på den stackars Hugo Rodriguez förargliga antiklimax. Det är inte hysteriskt roligt, men tillräckligt kul för att få uppta plats i en halvtaskig blogg. Á bientôt, mes amis!
