Det är aldrig för sent att pröva något nytt, har det visat sig den gångna veckan. Min familj har nämligen utökats med en ny medlem vid namn Conny.
Häromdagen fann jag honom lojt slumrande i säng med min fru, vilket under andra omständigheter sannolikt hade gjort mig helt galen. Under de aktuella nöjde jag mig emellertid med att klia honom lite lätt på magen och sedan vänligt men bestämt be honom flytta sig så att jag också fick plats.
Han har förstås en del egenheter, det måste medges. Till exempel tycker han särskilt om att äta kaninbajs, och gärna just innan han får för sig att han måste pussa någon i ansiktet.
Bordsskicket lämnar nog också en del övrigt att önska, skulle man kunna säga. Han äter faktiskt så fort och intensivt (uttryckt med en liten gnutta välvillig diplomati) att han faktiskt inte är något vidare trevligt middagssällskap. Åtminstone inte på finare bjudningar.
Men när han väl ätit upp och det blir tyst är han en hejare på att visa sig uppmärksam, en sak som jag enligt min fru är lite sämre på. I synnerhet om TV:n står på. Men Conny är som sagt väldigt duktig på det. Om någon annan i familjen äter, vill säga. Då gör han sitt bästa för att hypnotisera den som äter så att maten plötsligt ska bli yr och liksom hamna i fel mun. Hans mun, nämligen.
Men glad är han, oavsett om trolleritricket fungerar eller ej. Faktiskt så glad att han varje gång någon kommer hem blir så till sig av lycka att han inte kan låta bli att kissa en skvätt på golvet. Min fru klagade förresten på att alla i familjen inte blir lika omåttligt glada när hon kommer hem, men jag ska minsann visa henne när jag är på det humöret. Och då är det hon som ska få torka.
Conny, som egentligen heter Cornelis, är som ni säkert redan gissat ingen överviktig idrottstränare för det lokala knattelaget i fotboll som fattat tycke för min familj, och sålunda helt sonika flyttat in. Nix, han är en beagle, och en sällsynt trevlig sådan. Dock endast lånehund, vilket faktiskt svider nu när det är dags att lämna tillbaka honom till hans rättmätiga - och förhoppningsvis brunbrända - ägare.
Jag erkänner gärna följande: jag har aldrig varit någon stor djurvän. Jag tycker att de flesta djur är både äckliga och farliga, alltifrån hamstrar och fiskar till allehanda hundar. Läskiga, smutsiga och i vägen.
Men med Conny har det liksom blivit lite annorlunda; jag har nog aldrig klappat så mycket hund i hela mitt liv som jag har gjort den här veckan. Och jag har tyckt om varenda sekund av det.
Men nu är det alltså slut. Imorgon åker han hem, och sedan finns bara minnet av honom kvar här hemma. Ja, och en hel del sträva hår förstås, lite söndergnagt lego och möjligen en eller annan kvarglömd bajspåse. Jag tror att jag kommer att sakna honom.
Cornelis Beagle
Fotnot: Det är inte första gången vi är hundvakter. I november hade vi Nalle Hagström Rosenqvist (Shetland Sheepdog) hos oss ett par dagar, och även då blev jag lite förälskad. Det kanske trots allt är dags att skaffa en egen...?
