Kriminalitet och en dålig hårdag

Min fru är kriminell.

Jo, det är sant. Hon har langat öl till vår äldste son, och sålunda polisanmälts med kanske inte så dryga, men dock dagsböter att vänta.

Att sonen ifråga är 18 år och vid tillfället för polisingripandet var på väg in till Helsingborg för att ta en helt laglig barrunda med sina kompisar hör naturligtvis inte hit. Inte heller att langningen ifråga gäller en halv burk öl, d v s 16,5 cl.

Jag klandrar inte i första hand poliserna som gjorde ingripandet. De var bara väldigt, väldigt noggranna och synnerligen grundliga när de gjorde sitt jobb.

Eller något sådant.

Jag klandrar inte heller min son, som var både nykter och ärlig (alternativt dum) nog att säga som det var när ordningsmakten slog till. Han borde naturligtvis ha blånekat och ljugit, precis som det förväntades av honom. Precis som min fru borde ha gjort när hon av polisen faktiskt fick en chans att ta tillbaka sin bekännelse. Vilket hon alltså inte gjorde, eftersom även hon är en ytterst ärlig människa.

Och sist men inte minst; jag klandrar inte heller tidningen som skrev om händelsen, trots att jag först inte förstod att det var min egen familj jag läste om. Det ju var bara några mindre detaljer som blev fel, exempelvis åldern på sonen, som plötsligt blev omyndig.

Däremot tycker jag att det är synnerligen trist när pöbeln går igång och börjar oja sig och indignerat kräva fängelsestraff för den s k langande mamman. Det är då jag inte kan låta bli att själv kommentera, men utan att förfalla till samma intellektuella neandertalnivå. Notisen om brottet återfinns här, om ni inte redan läst den. Glöm inte kolla läsarkommentarerna. ;)

Förra veckan var jag med om något oerhört märkligt. Jag satt och skrev på min bok i godan ro, när jag plötsligt trodde mig ha slungats tjugofem år tillbaka i tiden. Framför mig stod nämligen en gestalt hämtad ur ett av åttiotalets djupaste skrymslen, livs levande. Först trodde jag att jag hade dött utan att egentligen märka det, men sedan insåg jag att skepnaden trots allt var av denna värld snarare än nästa.

Minns ni new wave-bandet A Flock of Seagulls? Sångaren och keyboardisten Mike Score hade en minst sagt speciell frisyr, och det var alltså denna frisyr som nu hemsökte mig.

Vid närmare kontroll (och till min måttliga förtjusning) visade den sig sitta på min frus huvud. Hur den hade hamnat där har jag fortfarande inget bra svar på, men en kvalificerad gissning är att hon helt enkelt sovit sig till den. När hon kom ut ur badrummet en halvtimme senare var den till min lättnad försvunnen. Jag har inte brytt mig om att ta reda på vad som hände med den. Jag är bara glad att den är borta.

Som ett litet appendix till den här historien kan nämnas att pojkarna som kör fiskbilen här i byn vid sitt senaste besök försiktigt påpekade att min fru (och hennes frisyr) var lite lik någon kändis, men till en början oklart vilken. Snart klarnade det emellertid, d v s när hon köpt fisk för närmare 1000:-.

Kändisen ifråga visade sig vara sångaren i The Cure, den för sina frisyrer och kreativa sminkning vittomtalade Robert Smith, som ses nedan.

Vad ska man som äkta make och fiskkund säga om det här? Tja, inte vet jag. En sak vet jag däremot: fisk kommer i fortsättningen att gå precis lika bra att köpa i Hemköps frysdisk.

Avslutningsvis vill jag passa på att uppmärksamma att det på måndag är exakt 300 år sedan de inledande händelserna i Det obrytbara mönstret ägde rum. Det var just denna dag som den danska invasionen påbörjades, och kanske, kanske tänker jag ta en promenad på stranden och skänka de olyckliga syskonen Anna och Johan en tanke. Gör mig gärna sällskap.

Förgrovad språkdräkt

"Svordomar är åkallan av djävulens namn. Svordomar avslöjar också vem du tillhör, att du tillhör djävulen. Men tillhör du Jesus då svär du inte, eftersom det namn du åkallar är Jesus och inte några svordomar."

Så står det i en bloggtext jag hittade när jag googlade orden "bibeln" och "svordomar" för att hitta material till det här inlägget.

Med andra ord är jag ganska illa ute beträffande min själs salighet, särskilt med tanke på den "förgrovade språkdräkt" jag ibland använder i mina böcker, för att inte tala om i denna blogg. (Minns exempelvis förra veckans inlägg där jag bland mycket annat oblygt och helt utan betänkligheter talade om klanledare Gorms rö... stjärt.)

Nå, att svära så att man blir exkluderad ur Den Högstes himmelrike får väl trots allt ändå anses som en rimlig risk att ta, särskilt i vår sekulariserade tidsålder. Dessutom tycker jag ju faktiskt att det är ganska roligt att chockera med fula ord.

Ni som var med på den gamla bloggens tid kommer säkert ihåg inlägget som utförligt avhandlade ordet "rövsmör". Det där tänker jag inte ta upp igen, men faktiskt finns det en del kvar att säga beträffande begreppet kraftuttryck, och det ska alltså ske här och nu:

När det kommer till fula ord har jag en bror som är en mästare. Han uppfinner ständigt nya svordomar vilka ytterst sparsamt återfinnes inom anständighetens hank och stör. Förvånansvärt ofta innehåller de däremot namn på sällan synliga - men tämligen anskrämliga enligt min fru, som lär ha sett ett stort antal eftersom hon arbetat inom äldrevården - kroppsdelar, såväl som på underjordens sällsamma varelser.

Och nej, jag tänker inte ge ett enda exempel på min brors konstfärdighet och uppfinningsrikedom. Det överlåter jag åt er fantasi. Jag är övertygad om att ni kommer att klara den saken utan problem, eftersom jag känner er.

En annan man som till skillnad från mig och min bror svär på ett faktiskt rumsrent sätt (men som ändå är värd all respekt) är givetvis kapten Haddock i serien Tintin.

När jag var liten gjorde jag listor över alla hans svordomar. Jag bläddrade igenom alla seriealbum jag hade i jakt på haddockska okvädingsord. Jag vill minnas att de jag hittade (jag missade säkert de flesta) täckte två A4 trots att jag skrev med liten, knappt läsbar text.

Jag försökte faktiskt lära mig allihop, men av någon obegriplig anledning misslyckades jag. Kanske var jag helt enkelt för dum. Men oavsett vilket: de är underbara i all sin enkelhet. Smaka bara på dessa fantastiska och högst användbara förbannelser:

• Anfäkta, anamma och regera
• Bomber och granater
• Dårhushjon
• Gamla knölsvan
• Vrålapor
• Skunkdjur

Listan kan göras hur lång som helst om man bara orkar. Och tro det eller ej, någon har faktiskt orkat! Listan återfinns i sin helhet här. (Fast jag garanterar inte att den är komplett, jag tycker nog snarare att den verkar lite kort...)

Sedan har vi ytterligare en av mina favoriter, nämligen seriefiguren Gastons kollega Mossberg (Léon Prunelle i original) som ständigt utbrister det oefterhärmliga "Rrrogntudjuuu!" i stunder av svår frustration och motgång. Ord som "krämildjju", "higntidjiii" och "grrrntudjuu" förekommer också då och då, men dem har jag inte samma kärleksfulla förhållande till.

Som den intelligente läsaren säkert redan förstått är ovanstående en sorts fonetiska varianter av gamla franska kraftuttryck. "Rrrogntudjuu" ska i så fall egentligen vara en omskrivning av "nom de dieu", vilket väl närmast kan översättas med ett lagom farligt "för tusan". Inte ordagrant förstås, vilket den kunnige i franska språket genast uppmärksammar. Men till betydelsen. Fast det är oerhört roligt ändå...

Sedan har vi till sist mina barns bidrag till den svenska svordomskulturen. Den yngste sonen är ganska traditionell men för all del mångordig så det både räcker och blir över i valet av kraftuttryck, i synnerhet när han råkar förlora i något spel.

Den äldste däremot hittade själv på egna svordomar redan när han var liten. En gång när han var riktigt arg stod han länge och tittade på mig och sökte tydligt efter något tillräckligt hemskt att säga. Till sist kom han på det, spände blicken i mig och sade med oändlig indignation och vrede i rösten: "Dumma... fisbajs!"

Det påminner jag honom om så ofta jag kan. Då tycker han fortfarande att jag är dum. Men något roligt ska man väl få ha som förälder?

Min kreativa familj, del 2

I serien "Min kreativa familj" skulle jag vilja göra ett tillägg. Min bror Per, som jag tidigare spelat ihop med i bl a Cyclotron, har ett nytt projekt som heter Zero42. Kolla in hans hemsida här, eller varför inte ett par låtar:

Skadeglädje!

Jaha, så var man då på väg ut ur den depressiva fasen (se förra veckans inlägg) och på väg in i den maniska, vilket osökt leder mig in på dagens ämne; glädje.

Nu ska det kanske sägas att jag inte är en sådan där äppelkindad, hurtig glädjespridare som vanligt normalt folk i ren frustration vill slå på truten, utan tvärtom en människa som ser det vackra i det sorgliga. Och därvidlag är jag faktiskt inte så unik som man kanske kan förledas att tro, verkligen inte.

För glädjen jag talar om är nämligen den sortens glädje som ibland betraktas som ful, men som icke desto mindre roar oss människor allra mest. Ni vet förstås vad jag talar om, eftersom ni inte är ett dugg bättre än jag. Just det; skadeglädje.

Nu vet jag att det finns präktiga och synnerligen irriterande individer som slår ifrån sig med emfas och påstår att de minsann inte alls är skadeglada. Men det gör dem verkligen inte till bättre människor, bara till lögnare. För jag VET att i princip alla tycker att det är jätteroligt när folk drattar på ändan och slår sig, eller varför inte får något hårt hastigt och oväntat i skrevet.

Det är inte utan att man frågar sig vad det är i människans utveckling som drivit fram den här egenskapen? För om man nu är en anhängare av evolutionsteorin (som säger att egenskaper man har nytta av på ett eller annat sätt förs vidare och förädlas, eller något liknande) inser man ju att förmågan att känna skadeglädje måste ha inneburit en fördel för våra förfäder, annars skulle den ju inte vara en så framträdande del av våra moderna jag, eller hur?

Rent spontant tycker jag förstås att den skulle vara till nackdel. Tänk själv; klanledare Gorm snavar över en sten och faller på ett för åskådarna synnerligen lustigt sätt (kanske så att han tappar höftskinnet och visar... äsch, det spelar ingen roll), varpå de med genen för skadeglädje skrattar högt och rått, medan alla andra håller tyst eller uttrycker sin medkänsla.

Det naturliga vore då förstås att Gorm drämmer sin stora knölpåk i huvudet på de som skrattade högst, vilket får till följd att de inte kommer att kunna föra sina gener vidare.

Det är vid den slutsatsen man kan förledas att tro på intelligent design, det vill säga att någon i förväg har tänkt ut och bestämt hur varje art ska se ut och bete sig. Exempelvis att människan är gjord till Guds avbild, vilket i så fall per automatik och med facit i hand måste innebära att han, Gud alltså, är en skadeglad fan.

Nå, det blasfemiska passar sig antagligen inte här - och förresten är jag inte så mycket för att häda eftersom jag är en sansad och tämligen vidskeplig människa - varför jag hellre förordar en annan förklaring till människans skadeglädje, en som passar ihop med evolutionsteorin.

Vi återvänder alltså till herr Gorm, som just slagit en ordentlig vurpa och oförhappandes råkat visa röven för hela stammen. Vissa - våra förfäder - skrattar, medan andra - de som uppenbarligen inte fick en chans att fortplanta sig - ömkar honom och bedyrar hur synd det är att han råkade visa ändalykten.

Gorm blir då självklart förbannad och slår omgående ihjäl alla de som hade den dåliga smaken att under en medlidandets täckmantel understryka och på så vis förvärra det pinsamma. Vilket leder till att de med genen för skadeglädje glatt och obehindrat för den vidare, förvisso under elaka skrattsalvor men med intakta bakhuvuden.

Så måste det alltså hänga ihop. Vi är alla ättlingar till hånflinande halvapor som skrattade sig fördärvade när någon annan slog sig i skrevet eller skadade svanskotan. Kul.

Avslutningsvis gör vi ett test. Titta på nedanstående film. Om ni skrattar under en eller flera scener vet ni att ni har livskraftiga gener. Grattis.

Insikter

Under några lyckliga perioder av mitt liv har jag trott att jag kunnat något. Nu är jag äldre och vet lite bättre.

I många år trodde jag till exempel att jag var ganska duktig på att hitta på ny musik.  Inte att framföra den kanske, men att skriva den och spela in den. Tills jag en dag upptäckte sanningen, nämligen att jag var på sin höjd en medioker kompositör, för att använda en tämligen pretentiös term för något egentligen ganska bagatellartat.

Ibland fick jag förstås beröm, men sedan min mamma dog blev det lite mer tunnsått med det. Ja, ni förstår väl kanske bättre än jag hur det där hänger ihop, antar jag...

Därefter fick jag i min sorgliga förvillelse för mig att jag kunde hitta på berättelser som folk skulle tycka var spännande att läsa. Och till och med att jag hade förmågan att uttrycka mig på ett sådant sätt att det skulle fängsla de potentiella läsarna. Och inte nog med det: jag trodde i ett svagt ögonblick att folk, även sådana som jag inte hade en personlig relation till, skulle vara villiga att betala för att läsa mina fantasier!

Ja ja. Jag är och har alltid varit en idiot, drömmare och verklighetsflykting utan förankring i det samhälle jag lever i. Så är det, och så kommer det att förbli. Och jag kommer aldrig att bli annat än en medelmåtta, hur jag än anstränger mig.

Utom beträffande en enda sak: i vårt hem är jag en oinskränkt mästare på att diska, vilket jag säkert vet eftersom jag alltid får ta hand om den sysslan.

För det kan väl ändå inte bero på att det är det enda jag duger till...?

Bruksanvisning

Som alla läsare av denna blogg vet, avhandlas här inga viktiga saker. Mitt minimala reklamfönster mot världen består i allmänhet bara av en rad trivialiteter som ytterst sällan berör sådant som betyder något.
Så även denna fredagskväll alldeles i början av oktober (jag älskar hösten!), trots att jag drabbats av den värsta migrän jag haft på flera år.

Eller kanske troligare tack vare. Men över till det jag vill ha sagt:

Min fru har skrivit en kommentar i denna min blogg. Det är den enda hittills om man räknar bort dem från den gamla, och definitivt en sådan som antingen gör en behagligt varm inombords, eller gör en generad å det grövsta. För nu undrar jag bara: vilken vuxen man  med självaktning och som försöker upprätthålla en någorlunda seriös bild av sig själv vill  offentligt och på fullt allvar bli kallad "muskelman"? I synnerhet med min kroppsbyggnad, när det så att säga är tämligen uppenbart att det inte finns ett enda uns sanning i det nyuppfunna men säkert välmenande  smeknamnet?

Jag vill naturligtvis inte ta bort hennes kommentar eftersom jag i hemlighet tycker att den är ganska trevlig. Men samtidigt vill jag inte bli känd under det där pinsamma namnet som jag vägrar nämna igen, så vad göra?

Jag ser bara en enda lösning på problemet; att låta kommentaren försvinna i mängden. Jag gör således en guide till hur man kommenterar i den här bloggen, om ni förstår vinken. Det verkar nämligen som om en del människor - även sådana med avsevärd datorvana - har synnerliga problem att få tekniken att fungera. ("Jag tryckte bara på "skicka" och så försvann allt jag hade skrivit! Inte en utan två gånger! Sen sket jag i det...")

Alltså över till instruktionen:

1. Om ni har kommit till bloggen via min hemsida och inte via en direktlänk till det aktuella inlägget, tryck antingen på inläggets rubrik och skrolla ner tills ni ser kommentarrutan, eller tryck på länken "kommentarer" längst ner i inlägget.
2. Ni kan nu skriva en sarkastisk/fyndig/uppmuntrande/sågande eller vad-helst-ni-vill-kommentar. Gör bruk av er uppfinningsrikedom! Jag tar inte illa upp...
   
3. När ni är färdiga med att förnedra mig, välj en profil. (Det vill säga om ni inte har ett eget konto och är inloggade, då behövs det inte.) Välj "namn, adress" eller "anonym" efter eget tycke, smak och mod.
4. Klicka på rutan "skicka kommentar". I vissa fall verkar nu texten försvinna, vilket ibland händer om ni råkat glömma steg nummer 3, att välja profil. Men det är ingen fara, allt ni har skrivit kommer tillbaka så fort ni valt om ni vill vara anonyma eller vågar skylta med ert namn.  Tryck på "skicka" igen när ni valt. Klart!

Så, det var väl inte så svårt? Jag kan försäkra er att inga kommentarer försvinner av sig själv. Och tror ni mig inte kan man alltid markera allt det man skrivit och trycka ctrl-c för att kopiera det innan det "försvinner". Det funkar alltid, även om man har en något paranoid läggning.

Försök nu på egen hand. Jag lovar att det inte är särskilt farligt...