På tisdag (den 9 september) är det precis ett år sedan jag började arbetet med Erik Johannesson.
Då trodde jag att jag hade ett i princip fullständigt synopsis och att det bara var detaljerna som skulle fyllas i under skrivprocessen. Jag trodde också att jag skulle vara klar med själva skrivandet efter ett drygt halvår, precis som jag varit med mina andra böcker.
Men hej vad jag bedrog mig, som det brukar heta.
Det visade sig nämligen ganska snart att Erik Johannesson inte var som andra berättelser. Den levde liksom ett eget liv och utvecklades ganska långt bortom den handling jag bestämt från början. Vid i stort sett varje skrivtillfälle dök det upp något som mina karaktärer gjorde eller sade som jag inte alls planerat från början och som gjorde berättelsen svår att tygla.
Än visade det sig att Erik hade sidor i sin personlighet som stämde dåligt överens med min planerade romanfigur, än överraskades jag av att det plötsligt introducerades nya karaktärer som jag inte ens tänkt på från början. Det var - och är - förvirrande, och ibland till och med bortom kontroll.
Jag får ofta känslan av att Erik Johannesson är en enda stor mosaik av händelser och personer som är placerad mitt framför näsan på mig; sammanhangen kommer inte att bli riktigt tydliga förrän jag tar ett steg bakåt och betraktar helheten.
Det där är egentligen ingen bra utgångspunkt för historieberättande, men desto bättre som upplevelse. Och det är precis det Erik Johannesson är: en upplevelse. Kanske inte för framtida läsare, men för mig.
Den här boken är ett äventyr som kanske inte kommer att tryckas (det vet man ju aldrig) men som ändå kommer att sätta djupa spår i det jag kommer att göra i framtiden. Det räcker kanske?
Som avslutning den här regniga lördagskvällen i början av september skulle jag vilja berätta om en sak jag upplevde tidigare ikväll och som gav mig perspektiv på tillvaron. Och gjorde mig oändligt tacksam, faktiskt.
Min fru är som bekant med i en spexgrupp och just denna kväll skulle de göra ett jobb på en jubileumsfest. Det föräldrakooperativa dagiset där vi haft (lägg märke till tempus, mycket viktigt!) vår yngste son fyllde tjugo år, och det skulle naturligtvis firas. Jag skulle assistera genom att bära lite saker och hålla upp ett skynke under själva spexet, detaljer är överflödiga. Grejen var i alla fall att när jag klev in genom dörren till den hyrda festlokalen blev jag omedelbart medveten om ljudnivån, men också om vilka frekvenser som dominerade i ljudbilden. Främst höga, för den som undrar.
Nå, saken var i alla fall den att jag med ens förstod hur mycket jag har att vara tacksam över. Det vill säga, att mina barn har vuxit ifrån dagisåldern och att jag slipper vara i en miljö som är direkt destruktiv enligt mitt tycke. Och då framförallt - men inte bara - för mina öron.
Eller annorlunda uttryckt: oavsett hur gulliga barn kan tänkas vara så har de en rent helvetisk förmåga att väsnas och leva rövare. Kalla mig gärna gnällig och gammal, men jag föredrar helt klart att förstöra mina öron med mer njutbara ljud. När detta skrivs försöker jag exempelvis läka hörseln med Johan Helmich Roman, och det verkar fungera ganska bra. Skir rokokomusik läker de flesta sår. Även sådana som orsakats av typ 130 dB gällt gallskrik rakt in i örat.
Men för att ni verkligen ska få en bild av vilken sorts oljud jag talar om får jag be er titta på nedanstående filmsnutt från YouTube. Det kan kanske verka roligt, men jag kan försäkra er att det är det förbanne mig inte om man upplevt det på riktigt.
Mitt allvarligt menade råd till er lyder således som följer: har ni barn, beklaga er inte om de för väsen, men tala för guds skull inte heller om för alla andra hur fantastiskt gulliga de små högljudda kräken är. Det kan uppfattas som en ren provokation.
Om ni däremot inte har barn men funderar på att göra er ett: gör först ett besök på ett dagis innan ni bestämmer er. Det hjälper i de flesta fall. Och glöm inte att vi lever i en tid när preventivmedel är något som hör till vardagen.
Då trodde jag att jag hade ett i princip fullständigt synopsis och att det bara var detaljerna som skulle fyllas i under skrivprocessen. Jag trodde också att jag skulle vara klar med själva skrivandet efter ett drygt halvår, precis som jag varit med mina andra böcker.
Men hej vad jag bedrog mig, som det brukar heta.
Det visade sig nämligen ganska snart att Erik Johannesson inte var som andra berättelser. Den levde liksom ett eget liv och utvecklades ganska långt bortom den handling jag bestämt från början. Vid i stort sett varje skrivtillfälle dök det upp något som mina karaktärer gjorde eller sade som jag inte alls planerat från början och som gjorde berättelsen svår att tygla.
Än visade det sig att Erik hade sidor i sin personlighet som stämde dåligt överens med min planerade romanfigur, än överraskades jag av att det plötsligt introducerades nya karaktärer som jag inte ens tänkt på från början. Det var - och är - förvirrande, och ibland till och med bortom kontroll.
Jag får ofta känslan av att Erik Johannesson är en enda stor mosaik av händelser och personer som är placerad mitt framför näsan på mig; sammanhangen kommer inte att bli riktigt tydliga förrän jag tar ett steg bakåt och betraktar helheten.
Det där är egentligen ingen bra utgångspunkt för historieberättande, men desto bättre som upplevelse. Och det är precis det Erik Johannesson är: en upplevelse. Kanske inte för framtida läsare, men för mig.
Den här boken är ett äventyr som kanske inte kommer att tryckas (det vet man ju aldrig) men som ändå kommer att sätta djupa spår i det jag kommer att göra i framtiden. Det räcker kanske?
Som avslutning den här regniga lördagskvällen i början av september skulle jag vilja berätta om en sak jag upplevde tidigare ikväll och som gav mig perspektiv på tillvaron. Och gjorde mig oändligt tacksam, faktiskt.
Min fru är som bekant med i en spexgrupp och just denna kväll skulle de göra ett jobb på en jubileumsfest. Det föräldrakooperativa dagiset där vi haft (lägg märke till tempus, mycket viktigt!) vår yngste son fyllde tjugo år, och det skulle naturligtvis firas. Jag skulle assistera genom att bära lite saker och hålla upp ett skynke under själva spexet, detaljer är överflödiga. Grejen var i alla fall att när jag klev in genom dörren till den hyrda festlokalen blev jag omedelbart medveten om ljudnivån, men också om vilka frekvenser som dominerade i ljudbilden. Främst höga, för den som undrar.
Nå, saken var i alla fall den att jag med ens förstod hur mycket jag har att vara tacksam över. Det vill säga, att mina barn har vuxit ifrån dagisåldern och att jag slipper vara i en miljö som är direkt destruktiv enligt mitt tycke. Och då framförallt - men inte bara - för mina öron.
Eller annorlunda uttryckt: oavsett hur gulliga barn kan tänkas vara så har de en rent helvetisk förmåga att väsnas och leva rövare. Kalla mig gärna gnällig och gammal, men jag föredrar helt klart att förstöra mina öron med mer njutbara ljud. När detta skrivs försöker jag exempelvis läka hörseln med Johan Helmich Roman, och det verkar fungera ganska bra. Skir rokokomusik läker de flesta sår. Även sådana som orsakats av typ 130 dB gällt gallskrik rakt in i örat.
Men för att ni verkligen ska få en bild av vilken sorts oljud jag talar om får jag be er titta på nedanstående filmsnutt från YouTube. Det kan kanske verka roligt, men jag kan försäkra er att det är det förbanne mig inte om man upplevt det på riktigt.
Mitt allvarligt menade råd till er lyder således som följer: har ni barn, beklaga er inte om de för väsen, men tala för guds skull inte heller om för alla andra hur fantastiskt gulliga de små högljudda kräken är. Det kan uppfattas som en ren provokation.
Om ni däremot inte har barn men funderar på att göra er ett: gör först ett besök på ett dagis innan ni bestämmer er. Det hjälper i de flesta fall. Och glöm inte att vi lever i en tid när preventivmedel är något som hör till vardagen.
