Jag vet inte om jag har skrivit om det här förut, men om jag har gjort det är det nog ganska länge sedan. Nå, jag tar förutom risken att stöta mig med människor/kolleger jag inte visste fanns även risken att upprepa mig.
Min äldste son påpekade något viktigt för mig idag. Nämligen att om jag vill skaffa mig fler läsare så borde jag nog snarast anpassa mig till rådande bloggklimat. "Vilket?" undrade jag, varpå han förklarade under det att han plutade provocerande med läpparna så att han till en rent anmärkningsvärd grad kom att likna en anka.
Fler läsare är ju aldrig fel (även om det för tillfället och i och för sig tycks gå oväntat bra för ni-vet-vilken-bok) varför jag givetvis följer sonens kloka råd. Och för att det så att säga ska bli rätt stuk på inlägget förflyttar jag mig en vecka bakåt i tiden, till vännen MB:s 50-årsfestivitet:
TJAAA, det här e er favvokille som skriver igen!!!! :) Som vanligt då då, så va jag ute och röjde fett igår. Igen, hahaha! ;) Men alltså inte på nåt ställe för vanliga knegare o andra loosers (kom igen, vad trodde ni???) utan på ett fiiint party! Jag hälsade t ex på en som var polare med CP. Asså Carl Philip alltså, han som e prins. Och son till Kungen, typ.
Redan från början var jag typ värsta mittpunkten hos allt folket - alla ville prata med mej o få råd o tips om hur man typ skriver intressanta saker o så. Och jag, jag bara delade med mej! För jag e lixom inte snål med min überkunskap. :)
Jag fick skit många komplimagner för mitt hår o min cleana shaving, mest av såna jag inte träffat förr. Liite pinsamt iofs, men man vänjer ju sej när det händer så ofta som det händer mej, haha! Sen var det typ mat o olika uppträden. En kille rullade helt genomskinliga glaskulor mellan händerna o han var typ skitbra, för han har vart på TV. En gubbe i röda byxor o hans tant spelade gitarr och munspel, snarrk! Skit pinsamt, men man säger ju inget högt. Folk blir typ sura för minsta lilla kritik, fast den är ärlig.
Sen var det min tur o det var typ kvällens värsta höjdpunkt!! XD Jag o mina körsångerskor körde Mirakel med Björn Renelid (från stora mello, ni vet vilken låt det e) med nyskriven text av lilla mej. Vilket jävla röj det blev! Alla typ skrek efter mer redan innan jag var klar, men jag pallade inte mer just då. Man vill ju gärna värna sin integgritet, så det blev bara några snabba autographs till dom mest disperata. LOL!
Sen blev det typ dans och så, o då började gubben i dom röda byxorna tjaffsa. ROFL! Han anklagade mej för och va full o ha önskat hårdrockslåtar från typ 70-talet, lixom. Men hallå! Jag o hårdrock, det funkar ju bara inte!!! Så då berättade jag för han att jag inte tar skit från såna som honom, and then he finally shut up. Period!
Sen fick jag veta att han vart sångare i ett av sveriges första punkarband, men hur bra var dom egenkligen? Fy fan va trött jag blir på såna jävla självupptagna typer! Bara för att dom tror att dom var nåt förr i tiden så tror dom att dom kan göra precis vad som helst nu oxå. Nooobs!!!
Jaja, kvällen slutade typ med att jag fick lämna visitkort till dom som ville att jag skulle skriva nåt till dom. Jag säjer bara: ställ er i kö! Senast jag kolla hade jag en halv miljon läsare på den här bloggen, o alla dom kan jag ju inte bara svika.
Puss o kraaam på er, alla mina fans! Ses imorron!
Till MB: Förlåt mig för att jag använde din 50-årsfest till det här tramsiga inlägget. Glöm allt ovanstående och låt mig istället säga så här: det var den roligaste fest jag varit på på länge. Ett mirakel, rent av! Stort tack!
Till "körsångerskorna" alternativt "bibliotekarierna": ni är bara bäst. Låt mig nu äntligen få skriva den där Wikipediaartikeln, så att alla andra också får veta...
Och till "gubben i de röda byxorna": du och sambon var verkligen jättebra, men det behöver väl knappast påpekas. Ingen hade ju förväntat sig något annat!
Ett av Sveriges första "punkarband": Kriminella gitarrer - Knugen Skuk
