När jag med skräckblandad förtjusning går tillbaka och granskar mina litterära bidrag till svenskt kulturliv de senaste åren förefaller mig nämnda bidrag stundom något klena. Dock syftar jag inte i första hand på mina böcker, utan snarare på den här så kallade bloggen. Här skrivs nämligen allt i stundens ingivelse, vilket förstås märks både på språket och på den kanske inte helt glasklara logiken. Eller rättare: på avsaknaden av densamma.
Detta stör mig ibland, och därför tänkte jag nu göra bot och bättring genom att skriva något som andra människor faktiskt kan tänkas ha nytta av. Här kommer sålunda ett boktips; inte på en aktuell bok, men väl på en bok som alla måste läsa. Eller lyssna på, om det passar bättre:
Detta stör mig ibland, och därför tänkte jag nu göra bot och bättring genom att skriva något som andra människor faktiskt kan tänkas ha nytta av. Här kommer sålunda ett boktips; inte på en aktuell bok, men väl på en bok som alla måste läsa. Eller lyssna på, om det passar bättre:
En bekant till mig brukar ofta hävda att Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez är världens bästa bok. Men det säger han bara för att han (ännu) inte läst dagens boktips, vilket mycket väl kan ses som en oblyg efterapning av det colombianska mästerverket ovan. Dock: om det är en efterapning är det i så fall en som med råge slår originalet. Åtminstone i min lilla skånska värld.
Hundra år av ensamhet handlar som ni kanske vet om den lilla byn Macondo med familjen Buendias i centrum. Det är en sorts krönika som lätt driver en till vansinne, i alla fall om man som jag väljer att höra den som ljudbok. Alla karaktärer heter nämligen i princip samma sak, vilket gör det stört omöjligt att inte blanda ihop dem om man inte aktivt antecknar alla namn och alla invecklade släktförhållanden. Vilket jag alltså dumt nog inte gjorde...
Men om man nu istället förlägger handlingen till i huvudsak sydöstra Skåne, från runt 1830 och fram till senare delen av 1900-talet? Och kallar släkten för Brosse och fyller berättelsen med ett persongalleri som skulle göra vilken fritidsförfattare som helst hejlilagrön av avund? Och använder ett språk så underfundigt, så lätt och målande mustigt att orden blir till ren poesi trots att de utan tvivel mest beskriver snusk, skitiga gubbar och pissluktande fruntimmer? Jo: gör man så heter man sannolikt inte Gabriel García Márquez (och definitivt inte Hans Svensson) utan Hans Alfredson.
Hans Alfredsons bok Tiden är ingenting från 1981 är inget mindre än ett sannskyldigt paradstycke. Och om man som jag dessutom hör den som ljudbok får man efter bara knappt två minuters lyssnande bekräftat att mannen är ett geni.
Jag vet ingen som kan trolla fram så färgstarka karaktärer som Hans Alfredson. Och ge liv åt dem med så enkla medel! Och detaljerna - de små, betydelselösa detaljerna - gör mig gråtfärdig av lika delar avund och beundran. Ta bara detta med Charles Brosse (Charles uttalas för övrigt Sjarrläss): han är en man som under hela sitt liv skriver dagbok. Mycket av detta skrivande handlar naturligtvis om för berättelsen väsentliga ting, men varje dag avslutar han dessutom med textrader av typen "brunsvart, löst" eller "brunt, normalt". Han för nämligen inte bara dagbok över händelserna i sitt liv, utan också över sin avföring. Vilket stilenligt dyker upp som små äckliga påminnelser när man minst anar det.
Bifiguren och fånen Per Sula är en annan karaktär som gör ett kort inhopp i släktsagan. Denne man har uppenbarligen någon sorts förståndshandikapp, vilket gestaltas av bokens författare och uppläsare på ett sätt som helt enkelt inte går att beskriva. Det sjungs, svamlas och sluddras så man blir rent tårögd - det här är en sak man bara måste höra för att till fullo förstå vidden av Hans Alfredsons genialitet. Och lär er gärna omkvädet, så tar vi visan på nästa spritfest:
"En gång när jag uppför S:t Pålsgatan gick
Pisse-ludde-kasse-bisse-batte-bom-bom-bom
En tom pissepotta i huet jag fick
Pisse-ludde-kisse-bisse-batte-bom-bom-bom
Jag gick upp i huset och fråga vad det var
Pisse-ludde-kisse-bisse-batte-bom-bom-bom
Då kom där en kvinna så naken som hon var
Pisse-ludde-kisse-bisse-batte-bom-bom-bom"
En annan "fåne" är Arvid Järn (med reservation för stavningen, minns att jag "läst" boken som ljudbok). Han råkar ut för ett minst sagt grymt öde: en gång försöker han tvinga sig på en kvinna som därvid förbannar honom med orden "Nu kan han bli ståendes din tid ut!". Fortsättningen är underbar och mycket typisk:
"Sedan denna dag gick Arvid Järn med stående lem i hela sitt liv. Vid minsta motvind pinkade han sig själv i ansiktet varje gång han gick bakom knuten, och det dröjde länge innan han kom underfund med att uppsöka lä."
Vad ska man säga? Hela boken är full av sådana här små episoder, och över alltsammans vilar den stora släktsagan. Ni måste läsa själva. Gör ni inte det går ni miste om en upplevelse utöver det vanliga, som det brukar heta. Boken är såvitt jag vet utgången hos förlaget, men finns i ett antal ex på Bokbörsen. Annars blir det väl till att besöka biblioteket, eller varför inte TPB? Det senare dock på egen risk, och jag ämnar inte länka till den aktuella boken av lätt förståeliga skäl.
Ta nu detta boktips på allvar! Jag vet ingen, säger ingen (förlåt, författande vänner) som kan berätta en god historia som Hans Alfredson. Vilket är en sak som knappast hindrar att jag både innerligt och hett önskar att jag själv hade haft en gnutta, bara en liten gnutta av hans i högsta grad avundsvärda snille...
