Kära du:
Vi trodde att det var du som vann andra världskriget. Vi trodde att det var du som var vårt bålverk, vår garant mot det onda i världen. Vi trodde att du var vår vän.
Vi trodde att det var du som vann andra världskriget. Vi trodde att det var du som var vårt bålverk, vår garant mot det onda i världen. Vi trodde att du var vår vän.
Vi trodde fel.
Länge svävade jag i den pinsamma villfarelsen att det var de allierade med dig i spetsen som besegrade det nazistiska Tyskland. Till mitt försvar härvidlag måste sägas att jag var en mycket ung och i lika måtto naiv pojke som inte visste ett smack om historia. Åtminstone inte mycket mer än den "historia" som skildrades i små svartvita seriemagasin med bredhakade amerikanska och brittiska hjältar å ena sidan, och vek tysk kanonmat (som bara kunde säga "achtung!", "feuer!" och "aarrgh!") å den andra.
Som något mer påläst vuxen är det bara att konstatera att jag som sådan ung pojke var idiot. Och om inte idiot, så åtminstone mer än lovligt godtrogen. För de som verkligen besegrade Tyskland kom inte från väster, utan från öster. Hur trist det än kan tyckas ur vårt självgoda västerländska perspektiv så var det utan minsta tvivel ryssarna som slutgiltigt krossade Hitler, om än med benägen hjälp från Storbritannien, Kanada, Frankrike och dig själv. Men det var inte du som på egen hand klarade biffen, trots att det ibland låter så.
Sedan kom det kalla kriget och du seglade upp som den goda motparten till det onda Sovjetunionen. Om det finns förstås inte mycket att säga; vilken demokratiskt sinnad medborgare skulle vilja få Stalin, Chrusjtjov eller de andra grabbarna på halsen? (Eller en bindgalen McCarthy, för den delen? Men just det hör ju inte hit.)
Nåja, någon liten sak finns kanske ändå att anmärka på angående ditt världspolitiska agerande. Exempelvis ditt idoga napalmbombande av länder i tredje världen. Eller ditt understödjande av vänligt sinnade men brutala militärdiktaturer i några på måfå utvalda centralamerikanska stater. Men, hallå - det gjorde ju inget eftersom det var så långt borta. Och det var ju trots allt för en god sak.
Samtidigt som du växte dig allt starkare förvandlades vi och nästan alla andra västeuropeer till beundrande hangarounds som inte ville annat än att bli det du och dina medborgare redan var. Alltså gjorde vi allt vi kunde för att apa efter dig; vi klädde oss som du, vi såg alla dina filmer, vi hörde all din musik, vi åt likadan mat som du. Vi älskade dig! Förstår du? Vi älskade dig verkligen!
En del människor kallade i och för sig detta världsvida spridande av din livsstil för kulturimperialism: de påstod att du medvetet försökte dränka resten av världen i dina speciella värderingar och din speciella smak. Och kanske var det sant, för det är inte utan fog som Sverige ironiskt numera kallas "lilla USA".
Dessvärre - eller dessbättre, välj själva - var inte alla människor lika imponerade av din livsstil och din något västernbetonade argumentationsteknik. Det hände allt oftare att en del blev mäkta förgrymmade när du med samma finkänslighet som hos en stetsonhattprydd texaspolis bombmullrande påpekade att saker och ting nog borde skötas på annat sätt. Det vill säga: på ett sätt som bättre överensstämde med din för stunden uttalade politiska vilja. Allt sammanfattat med den något drastiska men typiska cowboyformuleringen att "de som inte är med oss är emot oss".
Sådant imponerar inte på människor utanför Västeuropa och den egna kultursfären. Sådant leder bara till olycka och elände, vilket du förstås blev varse i september 2001. Just det var förresten synnerligen olyckligt, tro inte att jag tycker annat. Men var det oväntat med tanke på hur du agerat i exempelvis Mellanöstern? Nja...
På senare tid har du enligt min mening börjat uppvisa ett alltmer aggressivt beteende. Du tycks göra ditt allra bästa för att befästa ditt växande vanrykte som rå sälle och maktfullkomlig världspolis. Och innan du nu brusar upp och drar fram pickadollan: kom ihåg att jag är din vän. Jag säger inte det här för att vara elak mot dig, utan för att varna dig. Det är nämligen så att många människor börjat uppfatta dig som en steroidförväxt, labil och riktigt osympatisk kille. De är inte avundsjuka på din frihet eller ditt politiska system, som du själv brukar hävda just innan du ska till att slå någon på truten. Nej, de är rädda för dig, och det är de därför att du har förvandlats till en riktig buffel, en högst otrevlig typ starkt påminnande om en mäktig maffiaboss helt utan skrupler; en snarstucken, oberäknelig typ som regerar helt efter egen plånbok och utan att lyssna på andra. Eller för att lägga sig på en annan nivå som bättre passar den här texten, men som dock bygger på samma mekanismer: du har förvandlats till en vanlig simpel skolgårdsmobbare.
Visst känner du väl igen typen? Killen som pucklar på andra mindre pojkar som av någon anledning stött sig med honom? Killen som ständigt har en svans av fega och rädda ja-sägare på sin sida? Killen som bär sig illa åt bara för att han är starkare och mer brutal än alla andra? Så klart att du känner igen honom; du är ju inte dum.
Jag vill dig inget illa, så här ska du få ett tips i all välmening: läs Bamse. Det finns en viktig sak att lära sig av den dunderhonungsätande björnen, trots att han ibland felaktigt beskylls för att vara kolumnist. Nämligen: är man så stark som han är måste man vara snäll. Och snäll är något du inte längre är.
