Elefantminne

Om jag hade haft minne som en elefant skulle jag inte behöva sitta här mitt i natten och aktivt intala mig att jag inte bara är en föraktlig människa, utan också en usel författare. Eller ”ordkonstnär”, som det förmätet står tryckt på mina visitkort.

Självdestruktion. Just denna onda aktivitet sysselsätter jag mig förvånansvärt ofta med; den är nämligen en av mina absoluta specialiteter. Om inget bättre finns att göra berättar gärna någon sadistisk del av mitt psyke för mig hur värdelös jag är. Mångordigt, välformulerat och med en mängd praktiska (och alltid lika pinsamma) exempel.

Ibland räcker det förstås inte med att jag är en oduglig sagoberättare. Då är jag dessutom en fånig, föraktlig individ som inte kan någonting alls. Överhuvudtaget. Förutom att göra mig till idiot i alla möjliga och omöjliga sammanhang.

Min familj hatar mig, bara för att ta ett snabbt och belysande exempel. Jag är - och har alltid varit - en usel pappa. För att inte tala om min tvivelaktiga insats som äkta man. Inte nog med att naturen behagat utrusta mig något klent (ja, ni vet vad jag menar); jag är dessutom ful, illaluktande och på senare år tämligen lönnfet, särskilt i magtrakten. Därför är det inte konstigt att min fru ger mig dyra spritsorter jag sannerligen inte förtjänat i present – hon räknar antagligen med att jag ska supa ihjäl mig så att hon kan börja leva igen.

Med all denna självömkan lagd i dagen inser jag plötsligt att det nog är lika bra att jag gör en ordentlig sammanfattning över en del av mina övriga pinsamheter medan jag ändå håller på:

• Jag yrkesarbetar med mikrofoner och har gjort så i över tjugofem år. Men vad vet jag egentligen om dessa tingestar? Det chockerande svaret är: ingenting. Åtminstone ingenting av värde, vilket ofta visar sig exempelvis när kunder ringer och vill ha klara och tydliga instruktioner om hur de ska gå till väga för att bygga om vrak från 70-talet till moderna monstermikar som diskret och felfritt korrigerar falsksång. Jag vet förstås aldrig vad jag ska svara, utan ljuger istället så fräckt jag kan. Alltid. (Om min chef händelsevis och som av ond slump läser detta: jag skojar naturligtvis. Jag kan givetvis allt om mikrofoner. Verkligen allt.)

• Min bildning är ytterst grund. Jag har inga högskole- eller universitetsstudier att skryta med, även om det i och för sig var oerhört nära att jag läste några poäng litteraturhistoria för några år sedan. Men - nära skjuter inga ”vära”, som en av mina små flickkusiner insiktsfullt påstod för många år sedan. (”Vära” lär för övrigt betyda ”beväringar”, alltså värnpliktiga. Men jag är förstås inte helt säker ens på det, eftersom jag inte vet så mycket om någonting.)

• Jag vet emellertid alltid vad jag tycker - tills någon ifrågasätter mina synpunkter. Då vet jag plötsligt ingenting alls längre. Det är nästan som om någon sorts hjärnvågsneutraliserande magi vore inblandad. Att diskutera saker - oviktigt vilka - med mig är således som att tala med en vägg. En sned och illa tapetserad vägg, för att var exakt. Har man tur ekar det. Men räkna inte med det.

Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst. Jag har nämligen burit mig dumt åt under hela mitt liv, och kommer troligtvis att fortsätta med det. Till egen och andras förtret.

Det är när insikten om denna min oerhörda oanvändbarhet kommer i dagen som jag skulle behöva en elefants minne. Då skulle jag plocka fram en annan kusin och låta honom upprepa hans omdöme om sådant jag skrivit. Och jag skulle återkalla för mig okända människor jag mött under hundpromenader och kulturnätter, och bett dem reprisera de få enkla meningar som för en kort stund förmått lyfta mig bortom de värdelösas hopplösa krets.

Jag vet mer än väl att jag inte är någon Göran Tunström eller Björn Ranelid. Men när folk säger att de kommer att tänka på sådana författare när de läst mina alster önskar jag bara att jag efteråt hade kunnat minnas vartenda ord, varenda välvillig formulering. Det finns nämligen stunder när jag mer än väl hade behövt dem. 

Som nu, till exempel.