Danssjuka

Skrolla ner och titta på den bifogade musikvideon. Det här kunde vara jag, en alldeles vanlig dag på jobbet. Åtminstone tills huvudpersonen får ett sammanbrott som gör mig alldeles varm inombords.

Hur många av er två läsare (visserligen en antagen siffra, men kanske trots allt inte särskilt långt från sanningen) känner inte igen er i den uttråkade, slutkörda kontorsslaven som bryter ihop i skenande danssjuka? Två?

Kolla in mannens ansiktsuttryck under de första 30 sekunderna av videon. Precis exakt så har jag känt mig. En gång resulterade det i en månads sjukskrivning med påföljande konvalescens vid sydlig turkisk strand. Och jo, det blev bra. Till sist.

Denna tämligen innehållslösa och tunna fundering har kommit till enkom för att jag skulle få möjlighet att göra er läsare uppmärksamma på en låt jag råkade snubbla över en morgon medan jag åt frukost och slötittade på TV. Klockan var väl drygt fem en råkall, blöt tisdag i februari. Det enda som höll mig vaken var min dåliga blodcirkulation i fötterna, och möjligen bananen jag åt. Som var fläckvis brun och mosig.

Det var med andra ord knappast någon direkt feststämning när jag så snabbt som möjligt försökte zappa mig förbi amerikansk "humor" med burkskratt exakt var femte sekund, amerikansk plastfriserad och tandblekt försäljningsteknik som hämtad från den krets av helvetet där de självgoda gaphalsarna dväljs, amerikansk polisbrutalitet av ädlaste dumskallesort samt en veritabel avskrädeshög av mer svårdefinierad men ofelbart ångestframkallande amerikansk masskultur som gjord för att på rekordtid omvandla en banal magkatarr till ett livsfarligt blödande magsår. (Vänta vänligen med att gnissla tänder över mina förklenande omdömen om Dårfinkarnas Hemvist. En ny fundering på just detta tema kommer inom kort, och då kommer ni att få alla möjligheter i världen att kalla mig idiot om ni är på det humöret. Tålamod och fördragsamhet alltså, som den lille tautologen skulle säga.)

Och så zappade jag mig slutligen fram till musikkanalen MTV, som ni naturligtvis känner till trots att ni är i min egen ålder eller något äldre. Normalt slår jag genast över när jag hamnar på MTV, eftersom musik jag gillar i princip aldrig spelas där. Men så dök alltså det där ansiktsuttrycket jag precis nämnde upp. En spegling av min egen sinnesstämning, och på TV? Ja minsann!

Men det talande ansiktsuttrycket är nu inte det enda som gör denna video värd att se. Om ni tittar på den kommer ni att ungefär i mitten få se ett tjusigt stycke antik grekisk mytologi, nämligen ett stilrent sisyfosarbete. Om än utfört i kostym, kontorsfrisyr och nördglasögon. (Sisyfos kan ni förresten läsa om här, om ni råkar ha ett litet hål i just den delen av er säkert för övrigt perfekta allmänbildning.) Sådana referenser tilltalar Hans högeligen, i synnerhet som det är bland det sista han i sin ytterst fördomsfulla bild av den moderna, västerländska världen förväntar sig att få se i en musikvideo på MTV. Av alla ställen.

I mitt hem dansas det numera tämligen sporadiskt, eftersom vi som bekant börjar bli gamla. Men om det dansas, dansas det med armarna svängande från höger till vänster och tillbaka, samt synkroniserat och i grupp. Och med tom blick och knäppande fingrar.
Me like. A lot...

Danssjuka är för övrigt något jag tycker borde drabba - eller snarare välsigna - alla arbetsplatser minst en gång i månaden. Och då inte nödvändigtvis bara vid löneutbetalning...

Avicii - Levels

Juridiskt skit

Nu har det hänt igen; än en gång är jag och min familj i klammeri med rättvisan, men den här gången gäller saken inte 16,5 cl öl som vi olovligen langat till vår vuxne son på väg till Helsingborg för att lagligen dricka öl. Inte heller är polisen inblandad. Än, ska kanske tilläggas. Men om vän av ordning får nys om saken finns risk att vi plötsligt står där inte bara med tvättade halsar utan dessutom med skam som går på torra land.

Inget av detta vill vi förstås gärna råka ut för, så därför vädjar vi nu i ödmjukhet till läsarna av denna spalt att bistå med dokumenterad klokskap och livserfarenhet för att lösa ett svårt moraliskt - och möjligen juridiskt - dilemma.

För att ta det från början; vår hund gillar bajs. Och med "gillar" menar jag inte "tycker om att titta på" eller "fascineras av mag- och tarmkanalens finurliga funktion hos fyrbenta däggdjur". Nej, när jag skriver "gillar" så betyder det bara att han tycker om smaken.

Vems bajs det är tycks inte spela någon roll. Jag har vid ett flertal vidriga och magvändande tillfällen sett honom vällustigt mumsa i sig både små och stora skitar, för att uttrycka sig med hela den finess detta inlägg kräver. Värst var för övrigt när han på promenad genom kohage fann en lika stor som rinnigt färsk komocka. Efteråt såg hans tunga ut som min yngste sons tunga brukar se ut när han ätit en halv burk Nutella. Det var med andra ord ingen helt igenom vacker syn, trots - eller kanske tack vare - det nöjda flin han visade upp.

Men för att närma sig pudelns kärna, vilket alltså inte bör misstas för en ordagrann syftning på sådant som med största sannolikhet finns längst inne i en pudel:

På vintern är det ofta kallt, och då får vår hund så att säga frusen kost. Problemet med denna specialkost är att den ibland tycks inte bara tämligen svårsvald utan också övermåttan svårsmält. Just detta leder oss rakt in till det bekymmer jag flaggade för i början av detta inlägg. För antag nu att hunden ifråga finner och äter upp valfritt bajs på någon allmän trottoar, och därefter tuggar och sväljer innan hundens ägare hinner ingripa. Bara för att sedan promenera låt säga tjugo meter, varpå bajset medelst en djup ulkning lämnas tillbaka. Fast inte på trottoaren utan på någons garageuppfart.

Vad jag nu undrar är: vem är egentligen skyldig att plocka upp detta bajs? Är det jag, eftersom det var min hund som kräktes upp det? Eller är det ägaren till den hund som ursprungligen placerade bajset på trottoaren där min hund senare fann det och tog det med sig?

Var och en är skyldig att själv plocka upp efter sin hund, tror jag att det står i den lokala ordningsstadgan. Men är jag verkligen skyldig att plocka upp annans hunds avföring bara för att den högst tillfälligt råkat färdas i min hund? Från min horisont är svaret som ni förstår inte helt självklart, och det är givetvis därför jag ber er läsare om hjälp. Det går bra att dela med sig av eventuell rådgivning i kommentarsfältet nedan, eller att skicka ett mail med tips och uppmuntran. Jag förlitar mig på ert förstånd och er moral. Förutsatt att ni ger mig svar jag tycker om...

*          *          *

Sinnenas Kulturnatt gick av stapeln förra helgen. På scen stod undertecknad och försökte läsa ett stycke ur Erik Johannesson, och kort sagt gick det väl inget vidare. Jag vet inte hur många som hörde vad jag läste, och jag vet inte heller hur många som tänkte saker i stil med "den där killen borde dricka ett stort glas vatten" eller helt enkelt "vad faen tradar gubben om?".

För er som var på plats och inte hörde ett dugg (och för er som inte var på plats och därför inte heller hörde något) finns nu en möjlighet att ta igen skedd skada. Nedan finns nämligen ett utdrag ur ljudboken Erik Johannesson, och det var alltså precis det här jag försökte få fram i lördags. Utan att lyckas särdeles, således.

Och som avslutning på denna veckas alldeles för långa fundering vill jag gärna framhålla att det trots allt var värt att vara med på kulturnatten, inte minst för möjligheten att träffa några av dem som läst mina böcker. Särskilt gillade jag den för mig helt okända dam som försynt kom fram och sade: Är det du som är Hans Svensson? Jag beställde din bok på biblioteket, och nu har jag äntligen fått den. Och jag måste bara säga att den är så bra!

Vid sådana tillfällen är det inte utan att jag faktiskt tycker att det var värt de där tre årens arbete...

Musikpornografi

"Det där är ju porr!"

Orden är min yngste sons - 12 år och med kraftigt stigande nivåer av manligt könshormon i den ännu spensliga kroppen, så smärtsamt fylld av kvardröjande barnslighet. Låt mig bara först - innan ni slutar läsa av genans - understryka att här förekommer inget pornografiskt material, utan bara en enkel musikalisk upplevelse av ytterst - eller åtminstone någorlunda - sedesam natur.

För att ta allt från början; yngste sonen skulle åka med mig hem en dag i förra veckan efter att - under mild protest - ha varit på skolteater i Helsingborg. I egenskap av självutnämnd smakpolis och pappa (vad gäller det senare knappast självutnämnd, åtminstone inte såvitt jag själv vet) gjorde jag misstaget att spela lite musik för honom medan vi körde hem. Det blev både Nasa och Sybreed, alltså bland det bästa från både synt- och growlvärlden. Vilket givetvis - och med den vuxnes självklara förbannelse - renderade mig både miner och suckar av ytterligt ogillande. Och så blev det ju då också slutligen Sophie Ellis-Bextor, som är så mainstream att det nästan gör ont. Fast ändå inte, liksom.

Det är väl bara att erkänna, trots att jag annars gärna understryker att jag minsann är helt förlorad i den betydligt mer svårtillgängliga progrocken; jag älskar verkligen hennes inte helt rena röst som är så förföriskt full av övertoner, och jag fullständigt avgudar hennes brittiskt engelska uttal. Jag till och med gillar flera av låtarna hon sjunger, fast hon sannolikt inte skrivit en enda av dem själv.

"Den med smör på" skulle min fru oblygt och säkert en gnutta längtansfullt ha sagt om det gällt motsvarande manlig och tämligen för ung artist, vilket förstås vore en helt annan sak än om jag skulle säga exakt samma sak om nämnda Sophie Ellis-Bextor. Vilket jag alltså inte gör, eftersom det i så fall - och som sagt - vore en helt annan sak. Fast vad smöret skulle vara bra för vet jag inte.

Nå; jag gjorde i alla fall misstaget att spela en Sophie Ellis-Bextorlåt för den snart inte längre förpubertala sonen, vilket alltså omedelbart resulterade i det kanske inte helt relevanta omdömet "Det där är ju porr!" Vilket för övrigt var en åsikt inga motargument i världen lyckades rubba, och således bara ännu ett av alla dessa oomkullrunkeliga faktum världen tycks så oförskämt full av.

Och så blev man då förvandlad till snuskgubbe i ett nix, och detta bara för att man för en gångs skull råkat fatta tycke för en mikroskopisk del av brittisk kommersiell musikindustri. Men snuskgubbe eller ej: jag vidhåller bestämt att den unga damen ifråga (tillsammans med musiker, programmerare, producenter och låtskrivare) med den äran lyckats förse mig med ett fredagssoundtrack värdigt inte bara en före detta synteseizrare med viss fäbless för filterdisco, utan även värdigt en stofil som egentligen - och med ålderns rätt - snarare borde lyssna på Bröderna Lindqvists käcka och trevliga musik.

Sent ska syndaren vakna, som det heter i Den Heliga Skrift. (Jag kan visserligen ha fel på just den punkten; projekt "läsa-hela-bibeln-från-pärm-till-pärm" har ännu inte kommit igång på allvar.) Och jag - som den obotliga syndare jag ofrånkomligen är och helt säkert kommer att förbli - får väl dessvärre sägas ha vaknat något sent, eftersom låten ifråga var ny inte för ett eller två år sedan utan redan 2003...

Sophie Ellis-Bextor - I Won't Change You

Svensson, Hans, 1966 -

Ja, jag erkänner. Jag kan vara en aning fåfäng, även om det sällan handlar om kläder, frisyrer eller annat pynt jag inte förstår mig på. Däremot händer det att jag kollar hur det går för mina böcker på biblioteken här i kommunen. (Kanske är det där förresten ett tecken på ärelystnad snarare än fåfänga, men jag väljer i alla fall att betrakta det som det senare.)

Häromdagen fann jag således till min oförställda glädje och överraskning att båda exemplaren av min senaste bok (som jag inte skriver titeln på eftersom denna redan är mer än söndertjatad i den här bloggen) inte bara var utlånade, utan dessutom reserverade. Av tre personer! Det är sådant som bara kan beskrivas som mums för Måns, eller kanske snarare som choklad för Hans eftersom choklad i allmänhet bereder mig den största njutning.

Nå: det finns alltså människor som är så nällade att läsa min senaste bok att de gör sig omaket att reservera den på biblioteket, mot en - i och för sig blygsam, men dock - avgift av tio svenska kronor. Det här gör mig förstås mycket glad, eftersom jag investerat mer av mitt välbefinnande i den där boken än de flesta (åtminstone de som inte skriver själv) antagligen förstår.

Men det var egentligen inte det här som var grejen. Det var istället det jag såg några rader upp, där författarnamn, titel och andra detaljer står. Ungefär så här ser det nämligen ut om man besöker bibliotekskatalogen online:

Namn: Svensson, Hans, 1966 -
Titel: Erik Johannesson
År: Originalupplaga 2011

Ser ni det? De har satt ut mitt födelseår. Med ett streck efter.

Alla med bara en liten gnutta intelligens i behåll inser nu att den där översta raden inte är slutgiltigt ifylld, eller hur? Vid en tidpunkt jag inte - av lätt insedda skäl - har någon vidare lust att försöka förutse, kommer emellertid den där raden att bli helt och hållet komplett.

Ja, jag vet. Jag är inte bara fåfäng (alternativt äregirig), utan dessutom inte så lite fånig. Men det jag ser framför mig här är inte oskyldig om än relevant information i bibliotekets onlinekatalog, utan inget mindre än en till hälften färdig gravsten. Det är bara en enda liten detalj som saknas; en detalj jag för tillfället varken har möjlighet eller för avsikt att tillhandahålla, om ni ursäktar.

Hade man skrivit ”född 1966” hade det inte känts särskilt konstigt. Men formen ”1966 - ” gör mig olustig och aningen tungsint, eftersom den så tydligt visar att det finns en bortre parentes som - oavsett vad jag anser om saken - kommer att placeras ut när tiden avseende min fysiska närvaro är tilländalöpt.

Jaha. Var det inte värre än så, tänker ni och ler i mjugg. Nej, det var det inte. Men min egen dödlighet blev för en stund oerhört tydlig, vilket om inget annat resulterade i en veckofundering. Inte en av de mer briljanta, det måste förstås medges. Men dock en fundering. Som dessutom – och som i förbigående – skroderande spred budskapet om att det finns människor som faktiskt står i kö för att läsa mina böcker.

Det där sista är förresten precis som i kvällstidningarna; påståendet är fullständigt sant, men ändå inte. Tre människor i väntan på Erik Johannesson gör ingen bestseller. Men en liten, liten kö, det gör de!