Ockhams rakkniv

Det finns en princip vid rationellt såväl som vid skeptiskt tänkande som brukar benämnas "Ockhams rakkniv". Denna princip går oerhört kortfattat och lika förenklat ut på att man inte bör krångla till saker i onödan. Det vill säga, man bör i första hand välja de teorier som verkar enklast och mest sannolika för att förklara diverse fenomen.

Låt mig ge några exempel:

• Ett starkt ljus syns på himlen strax efter solnedgången och tycks följa efter dig när du kör bil.
  Förklaring 1: Det är ett flygande tefat som förföljer dig för att föra bort dig, i avsikt att placera ett avancerat mätinstrument i din nedre bakre kavitet.
  Förklaring 2: Det kusliga ljuset härrör från spontan partikelgenomströmning från ett parallellt universum, vilket innebär att ett inverterat svart hål håller på att bildas i jordens omedelbara närhet.
  Förklaring 3: Det är den ibland tämligen ljusstarka planeten Venus du ser, tjockskalle. Och den följer inte efter dig, det bara ser så ut när du själv rör dig.
  
  
• Du ställer ut en kastrull nykokt risgrynsgröt på avsvalning på julaftons morgon. När du ska ta in den är all gröt mysteriöst försvunnen.
  Förklaring 1: En hustomte har hittat kastrullen och trott att gröten var till honom. Du står nu högt i kurs hos alla "goenissar" det närmaste året!
  Förklaring 2: Ett hål i rymd-tidväven har dessvärre förpassat din gröt till 1500-talet, rakt ner i Erik XIV:s ärtsoppa. Tur att du inte åt den själv...
  Förklaring 3: Grannens katt har lyckats peta av locket på din kastrull och sedan smaskat i sig all den goda gröten. Utan att ens säga tack.

Enligt Ockhams rakkniv är alltså förklaring 3 den riktiga eftersom den ter sig mest sannolik i båda fallen, eller hur? Vilket alltså baseras på den kunskap vi har om världen, och om hur denna förväntas fungera. Inget konstigt så långt.

Men tänk om vår kunskap är otillräcklig eller helt enkelt felaktig? Om det istället är dårfinksalternativen 2 som är de korrekta, utan att vi förstår det? Då skulle det innebära att våra efterkommande kommer att hånskratta åt oss, precis som vi hånskrattar åt gamla världsbilder som visat sig sorgligt felaktiga, för att inte säga skrattretande dåraktiga. Principen Ockhams rakkniv baseras såvitt jag förstår enbart på den kunskap vi anser oss besitta, varför bedömningen av sant eller falskt bara blir en produkt av den tid i vilken samma bedömning görs. Låt oss för skojs skull därför tillämpa rakkniven i en annan tid, med andra sanningar och med en helt annan världsbild i bagaget:

• Grottmannen Gorm Skallspjälter betraktar noga den uppstigande solen. Han följer den hela dagen och ser den på kvällen gå ner i det stora västerhavet. Av detta drar han en av följande slutsatser, nämligen den enklaste, baserad på det han med säkerhet vet om världen:
  Förklaring 1: Världen består av en platt skiva över vilken ett klot av eld varje dag svävar fram. Klotet kan inte nås, men torde vara av ungefär ett par-tre famnars diameter och därtill av gudomligt ursprung. Kanske dras det fram av hästar, eller av uppspända linor?
  Förklaring 2:  Världen består av en platt skiva över vilken en enorm kupol är välvd. Dessvärre (eller dessbättre) finns det en del hål i denna kupol, varför ljuset från Guds himmel läcker in till vår värld som exempelvis stjärnljus, eller för den delen solljus. Kupolen vrids ett varv varje dygn, med gudomlig precision.
  Förklaring 3: Världen består av ett klot som roterar i en obegripligt vid bana i ett lika obegripligt tomrum runt en enorm gasboll, där kärnreaktioner mellan partiklar så små att de inte kan ses för blotta ögat skapar en ohygglig energiurladdning, vilken i sin tur är den allra viktigaste förutsättningen för liv på jorden.

Ur grottman Gorm Skallspjälters perspektiv är sålunda förklaringsmodell 1 eller 2 de troligaste i enlighet med Ockhams rakkniv, eftersom alternativ 3 inte bara är obegripligt, utan också tämligen dumt. Vilket alltså bevisar att principen om att alltid välja den enklaste och mest sannolika förklaringen ibland slår slint, eftersom våra kunskaper om exempelvis världen uppenbarligen är bristfälliga. Även i vår egen, upplysta tid.

Poängen blir då rimligtvis den att det borde vara ganska dumt att hånflina åt det man inte förstår, bara för att det inte passar in i den allmänt och för stunden accepterade bilden av verkligheten. Ett sådant tvivelaktigt beteende visar nämligen snarare på dåligt omdöme och monumental brist på ödmjukhet, än på verklig längtan efter att finna någon sorts sanning i en egentligen helt obegriplig tillvaro.

Följaktligen skulle jag vilja påpeka en sak för alla er som förlöjligar och hånar era medmänniskor i artikelkommentarer, i bloggar, på hemsidor och runt allehanda fikabord för att dessa "vidskepliga och okunniga fånar" inte tror eller tycker som ni själva. Hur kan ni så bergsäkert veta att det inte är er historien kommer att döma som virrpannor, skygglappnissar, bakåtsträvare eller rent av dumhuvuden? Det kan ni förstås inte. Och det är just detta som gör mig så förundrad när jag möter intelligenta och välutbildade människor som väl ändå borde ha tillräckliga intellektuella resurser för att förstå det allra viktigaste. Nämligen att "sanningen" är en kulturell, religiös och i högsta grad föränderlig storhet som har - och alltid har haft - ett tämligen kort bäst-före-datum...

Torssjön. Eller Odensjön, som den ju egentligen heter...

Ni kan välja att se det här som ett extrainsatt nyhetsprogram om ni vill. Två inlägg samma helg borde rimligtvis vara ett för mycket. Men återigen överträffar - eller åtminstone tangerar - verkligheten dikten, och då måste man ju bara reagera. Denna gång gäller det sålunda ett avsnitt ur den snart söndertjatade "Erik Johannesson", där en Risbyslättsk spexgrupp värmer upp 2000 förväntansfulla följeslagare:

Den flytande scenen låg fortfarande förtöjd, och via bryggan som ledde ut till den stegade nu tre kvinnor iförda glasögon, glittriga klänningar, fjäderboa och gummistövlar fram. Det senare ifall de skulle falla i, påstod en av dem när de kommit ut på flotten. Varpå hon fullständigt oblygt presenterade sig själv som ”den unga, snygga, trevliga, sexiga, helt kolossalt fantastiska…”.

Den 11, 12 och 13 augusti kan man uppleva det här på riktigt, i rätt miljö och allt. Kolla här för att få veta mer.

Jag ger er ett citat till, ett som beskriver en scen som garanterat kommer att upprepas i verkligheten. Bortsett från det där med psalmen, alltså...

När de gick av scenen efter att ha avslutat med ett nummer som var raka motsatsen till allt de gjort tidigare - de sjöng psalmen ”Härlig är jorden” med stort allvar och i tre stämmor - varade applåderna i flera minuter. När dessa till sist klingade ut hade stämningen runt sjön fördjupats så till den grad att hela platsen med ens förvandlats till ett naturens eget kyrkorum. Samtidigt började funktionärer gå runt på rasbranterna på andra sidan sjön och tända redan utplacerade marschaller, så att det ur publikens perspektiv såg ut som om den flytande scenen plötsligt befann sig mitt i en stjärnhimmel. De små fladdrande eldarna speglades i det nu kolsvarta vattnet, och Ronny tyckte sig känna hur alla runt omkring honom förtrollades på samma sätt som han själv. Det var så bedövande vackert att han blev tvungen att tänka på sin sambos ord om tvättvikningen igen.

I rysk horuniform

Som den frekvente läsaren av denna min högst privata anslagstavla naturligtvis vet, har jag använt en snarlik inledning tidigare. Men strunt i det: som ni som sagt vet blottar jag då och då mig och mina nära å det grövsta, exempelvis genom att berätta om vissa familjemedlemmars spöksyner och musiksmak, döda och levande hundar, omotiverade aggressionstillstånd samt skadeglädje över olika tillkortakommanden - ibland mina egna men i synnerhet andras.

Och nu är det - precis som de intelligenta läsarna (det vill säga ni) sannolikt med skräckblandad förtjusning både börjat frukta och hoppas - dags igen:

Just denna blöta och slaskiga marsfredagseftermiddag har jag haft det stora nöjet(?) att förvandlas till skådespelare i äldste sonens hastigt påkomna filmprojekt. Det första efter "Den ryska björnen" från 2007, således.

Manus existerade icke (till föga förvåning), varför ett stort mått av improvisationsförmåga erfordrades av alla medverkande. Vilka alltså var jag själv och yngste sonen; den senare för övrigt iförd en damstass med en tydlig air av låtsat 1800-tal och... tja - transvestism, antar jag. Fast det är inget konstigt med det. Så blir det nämligen förvånansvärt lätt när scenkläderna hämtas ur hustruns spexförråd.

Själv ifördes jag enligt samma tvivelaktiga klädkod leopardjacka och kort paljettkjol. Inget annat. I denna utstyrsel skulle jag sålunda - helt otippat, förmodar jag - föreställa en sorts fantasyhjälte hämtad ur ett något suspekt sällskapsspel. Dessutom beväpnades jag/min karaktär för sakens skull med ett kort spjut, tillverkat av en bit täljd trälist av trekantsmodell. Med detta fruktansvärda vapen förväntades jag vifta vilt och se hotfull ut.

Jag försökte. Jag gjorde verkligen det. Men för att göra en tämligen ointressant historia så kort som möjligt: det där med hotfullheten lyckades mig nog inte riktigt.

Kanske var det paljettkjolen som förstörde helhetsintrycket. Eller så var det bara mina bristande skådespelartalanger i kombination med ett något ljumt intresse för min roll som liksom lade sordin på entusiasmen hos det övriga filmteamet. Oaktat vilket tycktes regissörens/fotografens idéer plötsligt sina, varför jag med viss lättnad ånyo kunde ta på mig mina vanliga kläder i glad vetskap om att jag nu förevigats i rysk horuniform hojtandes "aarrgh!" och "ouaaah!" i en filmsekvens som med bara ett minimum av otur inom kort kommer att cirkulera på Youtube. Och i denna eftertankens kranka blekhet - som det ju heter om man vill vara lite märkvärdig, vilket jag alltid vill - frågar jag mig bara en enda sak:

Kunde inte helgen ha börjat lite bättre? För en enda gångs skull...?

No shit, Sherlock!

Eftersom det här uppenbarligen är en blogg och en blogg är en sorts "dagbok på nätet" borde jag kanske börja skriva om mitt fabulösa liv istället för att försöka vara djup, rolig eller intressant en gång i veckan. (Inte för att jag egentligen gör anspråk på något av det, än mindre hävdar att jag lyckas. Men ändå...)

Men var ska jag börja? Guud, vad tokigt det blev nu! Jo; jag tror jag börjar i mitt förflutna, närmare bestämt i början av nittiotalet:

På den tiden arbetade jag på ett företag som tillverkade mikrofoner, kan ni tänka er. Och en annan del av företaget sysselsatte sig med att spruta ur sig hörselkåpor med inbyggd elektronik. Och nej -  ni vill inte veta detaljerna. Ibland kom det i alla fall till diskussion mellan våra båda avdelningar, och oroväckande ofta handlade det om sådant som stod på kvällstidningarnas löpsedlar.

"Jesus, hjälp!" tänker nu den genomsnittlige läsaren av denna blogg (hoppas jag) utan att vara medveten om att det där är ett gammalt stridsrop från ett eller ett par berömda slag under 30-åriga kriget. Nå; strunt samma. En gång handlade diskussionen på min före detta arbetsplats om hur någon dåre brutalt tagit livet av ett antal människor, alternativt våldfört sig på dem å det grövsta och först därefter brutalt tagit dem av daga, vilket förstås i sak var vidrigt.

Men det var just när allt detta fruktansvärda var sagt, som en kvinna härstammande från Östergötland (eller Västergötland, jag har svårt att skilja dialekterna åt) påstod sig säkert veta att "Di kan ju inte va oiktigt kloke, dom som gö schånt!"

Okej. Och det var alltså denna i och för sig fullständigt sanna dårfinkskommentar som först fick mig att tänka på frasen "No shit, Sherlock!"

För er som inte är så bevandrade i anglosaxiska uttryck kan jag nu med besserwisserns lika ovedersägliga som självgoda arrogans berätta att frasen är en sarkastisk anmärkning om att något är så självklart att det inte behöver sägas. Ungefär så.

Således snabbt och omotiverat vidare till nästa irriterande detalj, nämligen den att världen verkar ha blivit fullständigt galen. Beviset för detta påstående finns här, och det är väl bara att beklaga. Själv kan jag ju försiktigt upprepa påståendet att världen som sagt har blivit galen, varpå ni svarar i unison kör: NO SHIT, SHERLOCK!!!

Slutligen vill jag klargöra följande faktum: när jag en gång kommer att ta livet av mig kommer det inte att vara för att jag är deprimerad eller otröstligt förtvivlad över något, oviktigt vad. Nix pix. Det kommer att vara för att jag inte längre står ut med alla fåntrattar som genom sin blotta existens gör mig så förbannad att jag i princip spricker av ilska. Jag borde antagligen sluta se på tv...

Nej, nu har jag inte tid att skriva mer; jag ska förstora mina läppar och förlama halva mitt ansikte (stiff upper lip, någon?) så att jag äntligen blir berömd, omtyckt och vacker. Sedan ska jag på allvar börja skriva om mitt intressanta liv, samt krydda texten med smileys tills ni kräks. :) Se? Jag har redan börjat!

Först därefter tänker jag påstå att suicidala tendenser är något helt naturligt i vår sköna, nya värld. Varpå ni på nytt naturligtvis helt sanningsenligt svarar "No shit, Sherlock". Kul.

Nedan återfinns två låtar i tämligen olika stilar; den ena har ordet "suicide" i titeln vilket lätt kvalificerar den till denna veckas pussigullmysigosiga blogginlägg. Den andra uttrycker en mild önskan vid ungefär 5:05 beträffande människosläktets framtid. Håll till godo. Själv lever jag vidare i svärtan...