Faråthelvetefredag

Jag vet inte om ni ibland drabbas av samma destruktiva känslor som jag, men ibland känner jag bara att jag vill döda i princip hela världen. Eller åtminstone alla fårskallar som befolkar den, vilket torde vara ungefär samma sak.

Just innevarande fredag har jag särskilt känt mig hågad att finna en "endlösung" för människor utrustade med för små hjärnor och för stora bilar. Jag menar: varför kan man inte köra ordentligt (läs: hjälpligt följa trafikreglerna) bara för att man händelsevis råkar vara någon form av hantverkare på väg till sitt arbete i företagets firmabil, det vill säga pickup modell större?

Fånarna som kör terränggående bilar (så kallade stadsjeepar) på motorväg och mitt i stan förväntar jag mig förvisso inget annat än idioti av, varför deras beteende inte ter sig tillnärmelsevis lika provocerande. Dock: fara åt helvete kan de likväl göra. Utan att jag bryr mig det minsta.

En annan kategori halvapor brukar husera i tidningarnas nätupplagor. Och då är det inte ekonomi- eller kriminaljournalisterna jag syftar på, utan snarare den verkliga intelligentian. Med andra ord de som sprider sina "folkliga", pappskalliga åsiktsfekalier i form av kommentarer till diverse artiklar.

Jag förstår mig ärligt talat inte på dessa nöt; dessa den västerländska, vulgärkapitalistiska civilisationens utvecklingshämmade orangutanger med skenande storhetsvansinne. Hur dumma i huvudet är ni? Om någon av er mot all förmodan läser det här - låt mig i så fall ge er några goda råd som ni gör bäst i att ta på allvar:

1.  Tänk noga efter om ni har något att säga. Om inte - skriv inget! Ni gör hela mänskligheten en tjänst genom att låta bli.
2. Om ni trots allt måste förpesta världen med era stupida och tafatta åsiktsyttringar, försök då åtminstone göra det på ett sätt som inte får er att verka ännu dummare än ni är. Vilket förstås kan tyckas svårt. Mycket svårt, till och med. Om det sålunda blir er övermäktigt - återgå genast till punkt 1.
3. Underskatta inte värdet av rättskrivningsregler. (Jo, det var en sak man fick lära sig i skolan. Om man inte skolkade eller sov.) En illa formulerad text med kaxigt innehåll blir alltid skrattad åt. Högt, rått, skadeglatt och av mig, om inget annat.
4. Försvinn från jordens yta. Till världens fromma. Snälla?

Som sista hatobjekt nämner jag nu reklammakarna. Hur dumma i huvudet tror de att den genomsnittlige TV-tittaren är? Varför använda ett tilltal som om de hade vänt sig till tolvåringar?

Jo, det ska jag säga: för att det är det de gör. Framför de flimrande TV-apparaterna sitter miljoner mentala tolvåringar i varierande åldrar och insuper glatt dumkommersialismens opium, för att parafrasera en hyfsat klok tänkare. Och de är så lyckliga i sin vakna mardröm...

Ovanstående utbrott skulle mycket väl kunna vara författat av Erik Johannesson under hans mörka period, men det är det inte. Det är således bara att konstatera att han och jag ibland uppvisar oväntade likheter med varandra. Kanske inte så konstigt, när allt kommer omkring. Jag tror förresten att jag behöver lite fransk dödsmetall med den passande titeln "The Fall Of Man" för att få ur mig den värsta svärtan. Be fucked or be roasted, sins feed the fire...

"Om att finna sin rätta plats" eller "Om hur livet blev, utan att det var meningen"

När jag var sisådär tretton - fjorton år var jag övertygad om att livet var slut. Det vill säga, om jag inte fick bli flygvapenpilot. Helst ville jag såvitt jag minns varken flyga Viggen eller Draken (Gripen var ännu inte konstruerad) utan istället Sk 60 och Sk 61. Båda skolflygplan och inte särskilt coola, åtminstone ur de jämnåriga stridisarnas alltför snäva och - tyckte jag då - barnsliga synvinkel.

Sk 61

Sk 60

Jag ville med andra ord bli flyglärare. Jag älskade själva flygplanen. Deras form och färg och... tja, alltsammans. Dessutom var det något förföriskt vackert över hur de rörde sig i lufthavet; en sorts strömlinjeformad elegans som inte gick att finna någon annanstans. 

Jag kunde sitta i timmar och studera ritningar och skisser över SAABs mördarmaskiner och drömma mig bort i imaginära nattflygningar, eller i komplicerade undervisningssituationer som bara jag skulle kunna klara av.

Det var förstås en lika vacker som naiv dröm; inget annat. När jag som femtonåring flög för första gången (för övrigt i just en sk 61) insåg jag tämligen omgående att flygning alls inte var så behagligt som jag föreställt mig. Det stötte, hoppade, sög och snurrade. Hela tiden. Det tog ett par år innan jag accepterat tanken, men när det väl var gjort insåg jag helt och fullt att pilotyrket sannerligen inte var något för mig.

Istället blev jag plötsligt och överraskande ytterligt intresserad av musik. Särskilt elektronisk dito. Sålunda använde jag i runda tal drygt tjugo år åt att komponera och spela in diverse musikstycken av högst varierande kvalitet. Alltsammans syntbaserat, först i fysisk form och senare dator- och mjukvarubaserat. Tills jag en dag upptäckte att jag än en gång satsat på fel häst, milt uttryckt.

Jag var nu fyrtio år gammal och började inse att jag kanske inte direkt förslösat mitt liv, men åtminstone förvaltat det en aning illa. En tanke som allt mer frekvent började dyka upp var att jag istället borde ägna mig åt något jag kunde. (Jo, det är faktiskt alldeles sant...)

Och det var alltså därför jag började skriva.

Känslan säger mig att jag äntligen hittat rätt. Provläsarrecensionerna av min kommande bok säger samma sak. Och för en gångs skull tänker jag tillåta mig att njuta av att ha hamnat rätt i tillvaron. Även om det som vanligt bara varar i ungefär fem minuter...

En annan som uppenbarligen funnit sig tillrätta i sin nya tillvaro är vår strävhårige vän Falcon (till höger), se bild nedan. Ytterligare kommentarer tycks mig plötsligt förvånansvärt överflödiga...

Utgasningens sammandrabbande

Jag har sagt det förr och nu säger jag det igen: det är så ofantligt roligt med språk som inte fungerar. Och då menar jag verkligen inte fungerar.

Halvdåligt språk - exempelvis sådant man ser i kommentarerna till dagstidningarnas nätartiklar - är bara tröttsamt. Men när den som skrivit verkligen ansträngt sig för att det ska bli rätt och det ändå blir fel; det är då den verkliga komiken uppstår. Eller som en vän och återkommande lektör en gång erkände apropå begreppet skadeglädje: "Jag tycker om när folk trillar och slår sig." I bildlig mening förstås, men i princip ändå samma sak som vanlig rå dratta-på-ändan-humor.

Själv har jag samma fallenhet för det något dubiösa nöjet att se andra människor skada sig (återigen i bildlig mening), och det är därför jag utan minsta tvekan publicerar dessa tre vidunderliga exempel på praktiska tillkortakommanden i språkets underbara värld. Sålunda god förnöjelse, som dansken säger:

Exempel 1:

Utdrag ur manual till en så kallad förångningsmaskin, det vill säga en apparat som bland mycket annat kan metallisera plastfilm, för att exempelvis tillverka kapselmembran till mikrofoner.

Moahahahaa! "Snabbheten beror på graden av utgasningens sammandrabbande"! Vad i hela fridens namn betyder det? Jag ser framför mig hur någon stackare suttit med svensk-engelskt lexikon och stapplande översatt texten utan att ha ens den minsta aning om vad den där maskinen egentligen gör. Inte ens jag (som mer än väl vet hur den fungerar) förstår vad som menas med "utgasningens sammandrabbande". Eller jo, det gör jag. Men det blir roligare om jag låter bli att erkänna det...

Det finns fler exempel (nämligen nummer två i denna bloggtext) från den där manualen som gissningsvis skrevs och översattes lokalt någon gång på sextiotalet. Nedanstående uppmaning är väl således fullständigt glasklar även för lekmannen:

Hmm, ok...? Och tro nu inte att jag har lusläst alla tio sidor i den här maskinskrivna bruksanvisningen för att plocka ut de två värsta citaten jag kunde finna, tvärtom. Hela manualen är nämligen knökfull av liknande ickeformuleringar, vilket gör den inte bara obegriplig utan dessutom obetalbar. Jag tycker som sagt - i likhet med min gode vän - om när folk trillar och slår sig...

Ja ja, tänker ni. Det var väl inte så lätt för en ointresserad sekreterare att översätta teknisk engelska till begriplig svenska för en sisådär fyrtio - femtio år sedan, vilket nog kan äga sin riktighet. Men fenomenet lever, tro inget annat. Språk är svårt, eftersom det är så mycket mer än glosor och grammatik. Vilket bevisas av följande tämligen bestämda uppmaning, på fullt allvar kopierad och fastklistrad på ett antal hyllkanter på min egen arbetsplats som små kärnfulla påminnelser om att... ja, vad då? Exempel nummer 3:

Jag vet inte hur det är med er, men jag tycker i alla fall att det är fullständigt underbart! Och jag vill verkligen understryka att det inte handlar om någon sorts formuleringssnobbism, utan bara om att komik kan uppstå på de mest oväntade ställen.  Och att det är då det blir som allra roligast!

För övrigt anser jag att det kan vara läge att boka en eller ett par biljetter till teatersupé med Madaroarna på Landskrona teater den 1 april. Passa på nu innan de hamnar i TV och blir rikskända. Då kan ni säga "jag såg dem redan 2011, före hypen..."

Ensam, alkoholiserad och utblottad

Gustav IV Adolf, son till Sveriges egen solkung Gustav III, hade hela sitt liv en förskräcklig otur. Inte nog med att han som trettonåring fick se sin far brutalt mördad; han avsattes själv som kung 1809 efter att en tredjedel(!) av riket förlorats i ett oerhört illa skött krig. Han tvingades lämna Sverige med sin familj, vilket i sin tur ledde till skilsmässa och därefter ett ensamt, flackande liv med få glädjeämnen. Han dog övergiven, alkoholiserad och utfattig på ett Schweiziskt värdshus i februari 1837, under det ganska anonyma namnet överste Gustafsson.

 

Wolfgang Amadeus Mozart var utan tvivel ett geni, hyllad redan under sin levnad. Körverk, symfonier och andra små trudelutter beställdes av kejsare, baroner och allehanda penningstinna (men snåla) potentater. Resultatet blev så mycket musik att jag inte orkar räkna samman allt, men om någon annan har lust finns en fullständig lista här.

När det kom till kritan var emellertid genialiteten uppenbarligen inte värd särskilt mycket, för Mozart dog sjuk, tämligen ensam och definitivt utblottad i december 1791.

Carl Michael Bellman var en stor humorist, åtminstone om man får tro hans samtid. Han var faktiskt så bra att han tilläts framträda i de finare salongerna, till societetens förfinade förnöjelse får man förmoda. Till och med kungen (Gustav III) lär ha uppskattat hans konster, vilket renderade den blivande nationalskalden viss ekonomisk inkomst. Men ack; Carl Michael var en riktig slarver när det kom till penningar, och i februari år 1795 dog han sjuk, ensam och utblottad i sitt hem, saknad av få i sin samtid.

Och här sitter alltså jag, drygt tvåhundra år senare; författare (jo, tjena) med böcker som ges ut i upplagor som skulle ha fått till och med Franz Kafka att skratta på sig. (Själv gav han inte ut en enda bok; allt som finns att läsa av honom är utgivet postumt.)

Det är fredag kväll, jag känner mig lite hängig, halva familjen är borta på spex och annat, och av lönen finns inte mycket kvar. Den enda trösten - av ovanstående exempel att döma - tycks vara att jag åtminstone kommer att bli berömd, omtyckt och vacker senare, när jag inte längre har någon glädje av det.

Ja, det är väl bara att gratulera...?