Det finns många saker att älska här i världen; glass, hundar, uppriktighet, maränger, spännande filmer, bra musik samt underkläder som inte skär upp i "geven" (som min äldste son skulle ha sagt för många år sedan, medan han ännu inte kunde uttala "R" och "Ö" korrekt). Men kärleken till och längtan efter Jesus är ändå det som tycks överskugga allt det ovanstående, vilket jag nogsamt blivit varse den senaste veckan.
Jesus har ständigt varit på tapeten. Hela familjen har ägnat honom oväntat stor uppmärksamhet, och vi har sökt honom både tillsammans och på egen hand. Ibland har vi funnit honom, ibland inte. De gånger han lyst med sin frånvaro har vi alla blivit lika bestörta och oroliga.
Frågan "Har någon sett Jesus?" har hela tiden hängt i luften, och för bara någon dag sedan fick vi äntligen svar på var han höll hus:
"Jag har lagt undan honom" sade min fru torrt. "Han ligger i städskåpet".
Jaha. Men det var kanske inte helt oväntat, trots allt. Den som älskar Jesus mest av alla i vårt hem heter nämligen Falcon och är en så kallad råttehund. Denna förbrytarhund har vid ett stort antal tillfällen stulit Jesusbarnet ur vår lilla symboliska julkrubba för att försöka äta upp honom, med halmbädd och allt.
Men ack - vår Jesus är av plast och inte direkt lämplig som hundföda. Därför har jag personligen gång på gång grävt fram frälsaren ur hundens gap och sköljt av honom under kökskranen. (Nej, inte hunden, era jäkla besserwissrar...)
Det lustiga är att hunden inte en enda gång stulit någon av de andra figurerna - inte Maria och inte Josef. Inte heller de tre vise männen eller ens kamelerna eller lammen, vilket väl ändå vore mer naturligt för en hund av hans typ. Nix; det är bara Jesus han vill ha. Vilket alltså till sist resulterade i att Jesus numera bor i vårt städskåp. Bara som ett tips till er som precis som jag ibland är lite nyfikna på var han egentligen håller hus.
Om man inte har läggning åt det hädiska, kan det kanske istället vara intressant att veta att min kommande bok nu är inne på den sista bearbetningen. Provläsningen är klar och utvärderingarna levererade eller på väg in. (Eller hur, Niclas...?) Lektör nummer ett - som jag för övrigt lyckades reta upp rejält - har gett mig sina synpunkter, vilka var i högsta grad nådiga. Trots att hon antagligen fortfarande tycker att jag är en skitstövel, eftersom jag lyckades med konststycket att lura henne. (Efter två tredjedelar av manuset tvingades hon omvärdera allt hon trodde sig vara bergsäker på, vilket är ett oerhört gott betyg. För mig.)
Dock, inget är så perfekt att det inte kan göras bättre. Finslipning och eget kritiskt redigerande återstår innan fler får läsa.
En sak kan jag emellertid avslöja redan nu, nämligen bokens slutgiltiga titel. Just det, nu är den äntligen spikad. Den blir - till föga överraskning får man förmoda - helt enkelt Erik Johannesson! Allt annat skulle - enligt lektören Susanne - vara alltför avslöjande...
Avslutningsvis ett strålande exempel på framgångsrik återvinning, något jag själv ägnar mig åt ibland. Eller...?
