Är det någon som möjligen lagt märke till att det blivit lite tunnare med blogginläggen den senaste tiden? Det beror inte på allmän slapphet, utan snarare på att jag hellre använder tiden till att bearbeta mitt bokmanus. Och vet ni vad? Boksläppet börjar äntligen komma inom synhåll...
Men bli nu inte till er i trosorna(?), som man brukar säga. Ännu återstår ungefär ett halvår innan Erik Johannesson transformerats till färdig bok. Men när det är klart kommer det som sagt att bjudas på boksläpp, och den här gången är tanken att det ska hållas på plats mitt i själva berättelsen:
Vid den ytterligt natursköna ravinen Djupe Skreva på Sydåsens norrsida hade man mellankrigsåret 1935 byggt ett danspalats som lämpligt nog fått samma namn som platsen det hade uppförts på. Det var ett stort imposant hus i trä och sten, ett flera våningar högt kråkslott med grönt koppartak över höga, spetsiga, vitmålade gavlar. Murgröna klädde in en del av den norra fasaden, och runt husets södra sida i den branta åsbacken växte frodig bokskog så nära att inte mycket plats fanns för någon park eller trädgård att tala om.På en terrass strax väster om den imponerande fastigheten - som förutom lokal nöjesmetropol dessutom tjänstgjorde som turisthotell - hade man anlagt en tämligen stor dansbana i trä, från vilken man hade en vidunderlig utsikt över slättlandskapet nästan ända upp till Hallandsåsen flera mil bort. Om man stod nära det låga trästaketet vid dansbanans norra kortsida kunde man i skymningen vissa sommarkvällar få se den mjukt böljande slätten långsamt fyllas av markdimmor; hur de kom krypande genom sänkor och svackor i stora, drivande sjok i magisk älvdans. Det var utan tvivel mycket vackert, och om man inte tidigare sett natursceneriet var det så gott som förutbestämt att man någon gång under sin första danskväll i Djupe Skreva skulle hamna vid dansbanans staket, hänförd av den förtrollande synen. Så också Kerstin, som fram tills att hon upptäckte det stillsamma skådespelet mest hållit sig ur vägen, långsamt strosande mellan vita bänkar där par satt och talade eller vänslades med varandra, och låga, kedjekrönta stenpelare som markerade Djupe Skrevas gräns mot skog och äng.
Djupe Skreva - precis där hade jag tänkt hålla boksläppet, och helst någon gång mellan juni och augusti. Ett litet problem finns dock: bokens Djupe Skreva existerar inte. Men det gör till all lycka dess verkliga förebild Klöva Hallar. Turisthotellet är förstås nedbrunnet sedan länge, men själva dansbanan är återuppbyggd. Och utsikten är densamma, då som nu.
Det fantastiska och symboliska i att placera boksläppet just på denna plats är det nog bara jag själv och de två provläsarna som än så länge kan förstå. Men ni som närvarar vid denna lyckliga ockasion och sedan väljer att läsa Erik Johannesson - ni kommer att bokstavligen ha varit på plats där allting börjar; där karaktären Kerstin möter den överjordiskt vackre Johannes, som...
Nej, det tänker jag inte avslöja. Men jag lovar att försöka se till att den gamla 60-talsdängan A Whiter Shade Of Pale spelas, för att så att säga ge er något handfast att relatera till när ni på nytt befinner er på en fiktiv dansbana belägen på norrsidan av en lika fiktiv ås, och trädens lövverk högst mysteriöst tycks viska Johannes, Johannes, Johannes i den knappt märkbara kvällsbrisen...
