Det blir aldrig som man har tänkt sig

Man får höra mycket roligt när man är hos tandläkaren. Någon vidare dialog blir det förstås inte, men det spelar väl ingen roll eftersom man ändå inte brukar ha så mycket vettigt att säga. Men alltså: under mitt senaste tandläkarbesök fick jag mig serverad den här fullständigt sanna(?) berättelsen om den asiatiska livsmedelsbutikens rättstavningsproblem.

Affären låg i Malmö, och min tandläkare - som är en samvetsgrann och hjälpsam människa helt fri från olater av besserwissertyp - lade märke till att butiksnamnet var felstavat på skylten. Det stod "Europ Livs", och det kunde såklart inte vara rätt. Alltså stegade Bert-Åke (han heter egentligen nästan något helt annat) in och upplyste affärsinnehavaren om problemet med stavningen.

"Det saknas ett A på skylten" påstod han, och fick naturligtvis genast medhåll av vänligt bockande och tackande asiat som lovade att åtgärda saken med det snaraste.

Och det gjorde han. Nästa gång min tandläkare råkade gå förbi affären såg han att affärsinnehavaren tagit åt sig av kritiken; skylten var utbytt mot en helt ny. På den stod det "Europ Livsa".

En annan sak som roar mig omåttligt är andra människors tillkortakommanden. Min kusin bjöd på en sådan historia för bara några dagar sedan, och den är så bra att jag sprider den vidare med en gång som den skadeglade fan jag dessvärre ofrånkomligen är:

Min kusin - låt oss kalla honom Gäsper i brist på bättre - har haft den stora vänligheten att ladda hem undertecknads ljudbok "Bengt i koma" för att ha något att fördriva tiden med under långa buss- och tågresor. Ibland har han skänkt mig en eller annan kommentar angående innehållet, och det är ju alltid roligt att få reaktioner på det man gjort. Men nu ville det sig inte bättre än att inspelningskvalitén på min ljudbok plötsligt blev oerhört dålig mitt under pågående bussresa. Ljudet blev burkigt och otydligt, och min kusin blev tvungen att skruva upp volymen på max för att överhuvudtaget ha en chans att höra vad som sades.

Nå. Han lyssnade vidare, aningen störd över mitt ljudmässiga slarv. Irritationen mattades dock något av de ovanligt många leenden han fick ta emot under färden. Människor lade liksom märke till honom, lite på samma sätt som om han varit en kändis.
På tåget var det samma sak. Folk log mot honom, och ibland verkade det som om en del fniss och indiskret viskande tycktes gälla honom. Han började granska sin klädsel; kanske hade han en fläck på byxorna? Eller hade han - Gud förbjude - vänt jackan ut och in?

Till sist struntade han i alltsammans och koncentrerade sig på ljudboken istället. Trots att det var så dåligt ljud.
Leendena och de menande blickarna fortsatte. Han flyttade sig till en annan vagn för att bli kvitt de insinuanta minerna, men det blev bara etter värre. Vart han än gick möttes han bara av fniss och pekande fingrar.

När han till sist var framme och klev av tåget trodde han att mardrömmen äntligen skulle vara över, men icke. Stirrandet på hans person fortsatte genom hela Lunds innerstad, ända fram till universitetsbyggnaden. Först där tog han av sig lurarna, bara för att häpet upptäcka att det dåliga ljudet kom sig av att kontakten varit halvt utdragen under hela resan så att ljudet - istället för att distribueras via de avsevärt mer diskreta hörsnäckorna - hade gått ut genom mobiltelefonens inbyggda högtalare. Han hade alltså lyssnat på Bengt i koma på i stort sett full volym i en timmes tid, delandes denna fantastiska upplevelse med alla medpassagerare.

Och det hade väl egentligen inte varit någon större sak om det inte varit kapitel 11 han lyssnat på. Låt mig som avslutning ge er ett kort utdrag ur det aktuella kapitlet, så att ni säkert förstår vad jag menar:

”Aj som in i helvetes jävlars förbannelse!” vrålade han och
började hoppa jämfota, varpå det hela naturligtvis bara blev
ännu värre.
”Kuuken!” skrek han på äkta Jhonas-manér, och kastade sig
i, som han trodde, säkerhet uppe i sängen.

Och sådär håller det på. På full volym, som sagt. Och inläst med äkta, hämningslös inlevelse.
Visst är livet ibland alldeles... alldeles underbart?

Fotnot: allt som sägs i det här inlägget är eventuellt inte sant till exakt 100%. Men, tro det eller ej; till 94%, åtminstone...)

Bengt i koma - lättläst

Ibland påpekas det att språket i mina bloggtexter eller böcker är för invecklat och tillkonstrat. Och det är förstås klart: det är ju inte alla som tycker att det är lika roligt att leka med ord och formuleringar som jag gör. Nå; denna konstruktiva kritik har jag - som den lyhörde, omtyckte och vackre person jag nu en gång är - tagit åt mig, varför dagens inlägg blir en lättläst version av Bengt i koma. Jajamensan: hela boken. Så om ni har planer på att läsa den (i original) eller kanske rent av redan håller på med den i ljudboksform (hej kusin Jesper) avråder jag starkt från att läsa vidare. Såvida ni inte vill ta en genväg för att sedan kunna säga att ni har läst boken när jag frågar. Alltså: nedanstående text innehåller så kallade spoilers, och nu är ni sålunda varnade.

Bengt sover hårt

av Hans Svensson

Jag heter Bengt. Min fru heter Maria. Hon har två vänner. De heter Jhonas och Pernilla. Pernilla är dum. Jhonas är dummare.

Nu ska vi grilla. Jhonas häller ut öl. Jag får ström i kroppen. Min kropp somnar hårt. Jhonas svär högt. Jag står bredvid och ser på.

Min kropp åker till sjukhuset. Jag följer efter. Doktor Börje försöker väcka mig. Det går inte. Maria åker hem.

Nästa dag kommer Ulrik E Gladh. Han är min chef. Han frågar Maria hur jag mår. Sedan säger han andra dumma saker. Maria blir arg. Hon slår honom i huvudet med frukt. Då blir han också arg. Jag skrattar och säger fula ord. Men ingen hör.

Monza kommer till sjukhuset. Han har försökt döda sig själv. Doktor Börje tycker inte om honom. Doktor Börje tar fram en kniv och sovpiller. Sedan går han. Monza dödar sig själv på riktigt. Ingen ser. Ingen stoppar honom.

Jhonas hämtar Maria med rostig bil. De ska köra till sjukhuset. Jhonas kör fort. Maria kräks. Jhonas får städa bilen.

Pernilla kommer till sjukhuset. Jag vaknar. Nu kommer Jhonas och Maria också. Det blir bråk. Jag somnar hårt igen. Pernilla skäller på Jhonas. Hon säger: du får inte komma hem!

Nu träffar jag Monza. Han är död. Men vi pratar ändå. Jhonas följer med Maria hem. Jag kommer hem senare. Då ligger Jhonas i min säng. Maria också. Fast under Jhonas. Jag blir arg och ledsen. En lampa säger poff. Maria tror att hon ser mig. Hon blir rädd. Jhonas får gå hem.

Jag flyger hem till Pernilla. Hon väntar på Jhonas. Han kommer inte. Då spökar det i lägenheten. Det är jag som skojar. Då kommer Jhonas. Hans porslinsfigurer går sönder. Han blir arg. Jättearg. Han slår Pernilla. Sedan åker han igen. Jag stänger in Pernilla.

Nästa dag kommer Maria. Hon hämtar Pernilla. Jag försöker följa med. Det går inte. Det brinner utanför lägenheten. Jag kommer inte ut.
Jhonas kommer hem. Han blir arg igen. Då spökar det mer. Han får en bok i huvudet. Stereon spelar dålig musik. Riktigt dålig. Michael Bolton. Den spelar högt. Jhonas blir inte glad.

Då kommer Jossan och Magnus. Jossan kan se saker som inte finns. Hon ska hjälpa Jhonas. Men då kommer Pernilla och Maria också hem. Sedan tycker ingen om Jhonas längre. Han måste gå ut.

Nu pratar Jossan i ett glas. Jag flyttar runt glaset. Hon ställer frågor. Jag svarar. Plötsligt ser jag ett ljus. Jag vill gå dit. Men då kommer någon och tar mig. Han heter Calle. Han drar ut mig i elden.

Calle pratar med mig. Han visar att elden inte finns. Jag andas ut. Vi flyger upp i ett högt torn av sten. Det heter Kärnan. Calle förklarar saker. Jag förstår inte. Då blir han arg. Och glad. Och arg igen. Sedan flyger vi till en drinkbar. Där finns Jhonas. Där finns Ulrik E Gladh. Där finns doktor Börje. Calle gör så att de dansar. Det blir en löjlig dans. Jhonas börjar slåss. Ulrik E Gladh tar av sig byxorna. Doktor Börje slår Jhonas. Det är inte meningen. Men Jhonas blir ändå arg. Han skär doktor Börje med en trasig flaska. Doktor Börje dör. Jossan kommer. Doktor Börje är hennes bror. Hon blir ledsen. Polisen tar Jhonas. Han ångrar sig.

Calle skrattar. Han tycker om när otäcka saker händer. Det gör inte jag. Då tar Calle med mig till Körsbärsgården. Körsbärsgården är ett hem för gamla människor som har glömt hur man tänker.

På Körsbärsgården bor Signe. Tage, Mildred och Brita också. Mildred bråkar med de andra. Ingen ser. Signe vill ha kaffe men får bara torr blöja. Tage vill sova men får inte för Mildred. Brita är rädd och säger hjälp. Mildred tar Britas tänder. Hon slänger dem på golvet. Personal kommer. Mildred får beröm. Signe vill ha kaffe. Calle skrattar igen. Han räcker tunga åt Signe. Signe får gå och lägga sig. Utan kaffe.

Jag förstår ingenting. Calle blir arg igen. Och glad. Och arg. Han tar med mig till en försvunnen kyrka. Där bor Andreas. Han var chef för ett kyrkohus som inte finns längre. Han säger välkommen Bengt. Calle går sin väg. Jag stannar. Andreas pratar länge. Jag frågar saker. Han förklarar. Jag förstår plötsligt. Andreas visar ett ljus. Jag går in i det. Då dör min kropp.

Maria blir ledsen. Hon skaffar hund. Sedan kommer slutet på berättelsen.

Gamle kungen kommer till kyrkan som inte finns. Han letar efter mig. Jag finns inte kvar. Andreas vill att kungen följer efter mig. Det vill inte kungen. Han blir arg och lämnar Andreas. Men Andreas tänker att alla kommer tillbaka. Alltid.
Sedan är boken slut. Hej då.

Onormal

Normal: som inte avviker från den grundläggande typen för företeelsen ifråga, särskilt genom att överensstämma med genomsnittet eller dylikt
Norstedts Ordbok

En gång i den grå forntiden - medan jag ännu inte tagit steget in i vuxenvärlden - trodde jag att jag var "normal". Eller i varje fall ville jag väldigt gärna tro det. Att sticka ut på något vis kunde nämligen vara livsfarligt, såvida man inte tillhörde de allra tuffaste på skolan. Därför ville jag vara så vanlig som möjligt, för att inte dra till mig onödig uppmärksamhet.

Det fungerade; jag lyckades göra mig ganska osynlig under relativt lång tid. Jag gjorde som alla andra gjorde, försökte tycka som alla andra tyckte. Om jag gick in i ett rum var jag oerhört noga med att se till att det var i exakt samma skick när jag lämnade det som när jag kom: det skulle ju inte synas att jag varit där. Lämna inga spår. Gör inga avtryck. Stör inte. Var inte till besvär.

Sedan började jag se, och plötsligt blev världen mycket ful:

1. Skaffa två barn med cirka två års mellanrum. Så att de har glädje av varandra (underförstått att det har de minsann inte annars).
   
2. Lyssna bara på musik från topplistorna; det många tycker om måste ju självklart vara lika bra för alla.
   
3. Titta på TV utan att ifrågasätta det som visas: allt som sägs där måste ju vara sant.
   
4. Läs kvällstidningar och bli upprörd över deras feta, spekulativa rubriker, t ex "felaktiga" domar där på förhand dömda presumtiva brottslingar går fria. Svenska folket rasar. Pöbeln skränar.
   
5. Tyck att homosexuella (i synnerhet män) får skylla sig själva om de blir misshandlade, men säg det aldrig högt. Utom hemma, där barnen kan höra det.
   
6. Säg nedsättande saker om alla som vågar bryta mot det förväntade, och om det inte hjälper: frys ut dem.
   
7. Klumpa ihop en miljon fullständigt unika individer till en homogen grupp och kalla dem "invandrare", och tala sedan om dem som om de vore en sjukdom som drabbat Sverige. Inled gärna varje diskussion om dem med meningen "jag är inte rasist, men..."
   
8. Tolerera inga avvikelser från normen. Styr upp situationen med alla tillgängliga medel om någon försöker bryta sig ur mönstret. Här är vi alla normala, annars jävlar.
   
9. Överför beteendet till era barn.
   
10. Gratulera er själva till er normalitet.

Det finns inte en enda av de ovanstående sakerna som jag och min familj inte har brutit mot, och det är vi alla mycket stolta över. Är vi då beredda att betala priset för vår bristande normalitet? Jag vet inte, men vi har som jag ser det inget egentligt val. Om vi inte ska kvävas av normalitetens tyranni finns det ingen annan väg att gå. Alltså går vi.

Långt hår, svartsminkade ögon, fel musiksmak. Det räcker för att trigga normaliseringsmekanismerna hos alldeles vanliga, dagistechnolyssnande, slentrianheilande 11-åringar i en liten skånsk by strax norr om Söderåsen, där man för sin egen skull gör bäst i att försöka smälta in. Men om man varken vill eller kan...?

Jag vågade aldrig bryta mig ut ur den förutbestämda, påtvingade normen när jag var liten; jag hade inte den själsliga styrkan. Men efter mig kom två som inte var lika rädda. Det gör mig oerhört stolt, inte minst som pappa. Trots att jag tvingas bevittna hur morgondagens pöbel redan nu i sitt barnsliga oförstånd försöker trampa ner och förstöra allt det den inte förstår.

Ett filmklipp i protest mot dumskallar i alla åldrar, hämtat ur yngste sonens smakförråd:

Sverige: svanslösa grodor och p-rullar

Jag älskar Sverige! För att inte tala om svensk kultur - en mänsklighetens prydnad som måste skyddas med alla till buds stående medel. Därför har jag tagit mig friheten att sammanställa en kort lista över företeelser vi bör slå vakt om, eftersom de på ett eller annat sätt måste anses utpräglat svenska, historiskt eller kulturellt sett. Kort sagt sådant som till varje pris måste bevaras och absolut inte får förstöras av inträngande välsk (ett gammalt svenskt ord för utländsk) skadlig påverkan:

1. Tidelag - ett typiskt svenskt brott, åtminstone på 1600-talet. Det var mångdubbelt fler män som avrättades för att ha tyckt otillbörligt mycket om t ex kossor och får, än kvinnor som dömdes för trolldomsbrott. I Norge hade man under samma period nästan inte ett enda fall av denna något missriktade kärlekshandling, varför den självklart måste anses vara - just det: svensk.
   
   
2. Rasbiologi - en akademisk disciplin som studerade "människoraser", t ex genom att mäta skallars form, omkrets o s v. Var tror ni världens första rasbiologiska institut inrättades? I Tyskland på 30-talet, kanske? Nix: rätt svar är Uppsala. Och redan 1921, om ni undrar. Heja Sverige!
   
   
3. Porrfilm - vem minns inte "Fäbodjäntan"? Finns det något svenskare? Ja, det skulle väl vara falukorv och tut-i-luren i så fall...
   
   
4. Snus - nej, det är inte något som är unikt eller typiskt svenskt. Däremot är det tämligen osannolikt - för att inte säga omöjligt - att föreställa sig en full svensk kille ute på stan vrålande tja-lala-lala utan snus på tänderna. Man skulle alltså kunna säga att det är typiskt vissa svenskar att stoppa truten full med blöt tobak för att sedan bete sig som imbecilla babianer. (Och förlåt, mina snusande vänner! Jag räknar inte in er bland dessa grobianer!)
   
   
5. Midsommar - en hednisk högtid som i våra dagar mest går ut på att dricka sprit, kladda på grannens fru samt till falsksång med text om stjärtlösa groddjur dansa obeskrivligt fånigt runt en blomsterklädd fallossymbol. Jag säger det igen: heja Sverige!!!

Det är alltså detta som vi bör skydda från utländsk påverkan, bland mycket annat. Som exempelvis den ursvenska dragspelsmusiken. Dragspelet är förresten ett ganska nytt påfund som kom till Sverige från Tyskland på 1800-talet, ersättande den mer svårstämda (in)hemska säckpipan - med ursprung i mellanöstern - som allmogeinstrument. Eller den lika ursvenska hambon, som visst råkar vara en vidareutveckling ur polskan, som i sin tur kommer från... ja, gissa?

Men nu ska jag inte sitta här och göra mig lustig över människors (5,7%) oro. Jag själv är också en aning bekymrad över att vår unika kultur håller på att drunkna i en formlig störtflod av "välska seder".

Men ärligt talat: det är väl knappast den muslimska kulturimperialismen som översvämmar oss med nya, kommersiella högtider som halloween (eller "halogen" som en bekant till mig brukar kalla den), tjock-tomtar, brun sockerdricka, undermålig masskukltur (oj, en medveten felstavning?) samt ytterst politiskt korrekta, polerade sitcoms med skratt på burk som förvandlar oss alla till dreglande miffon? Det är bara en fundering...

Sverige är en kokande gryta av olikheter snarare än likheter, och så har det alltid varit. Läs på om ni tror annorlunda. Så varför denna plötsliga vilja att ändra på det gamla och invanda? Varför denna pappskalleskräck för ofrånkomliga influenser?

Jag har naturligtvis inga bra svar på de där frågorna, men i likhet med min romanfigur Erik Johannesson känner jag mig ibland bara så kräkfärdigt trött på alltsammans att jag måste kanalisera frustrationen på ett eller annat sätt. Precis så här känns det i mitt inre när dumargumenten börjar vissla runt öronen, dessvärre ett alltför vanligt förekommande fenomen nuförtiden: