Grobianer

Det finns utrotningshotade arter, och det finns oönskade arter. Nu ska här avhandlas något om den senare kategorin, dock inte innefattande pälsängrar, silverfiskar, boklöss eller mördarsniglar. Det handlar om något mycket värre. Nämligen den alltmer spridda och på sista tiden aggressivt uppmärksamhetstörstande och maktsugna grobianen.

Grobianen återfinns i hela världen. Vår egen svenska variant - som i allmänhet brukar anses ganska harmlös om än tämligen irriterande - kan med stor tillförlitlighet spåras tillbaka till högmedeltiden (Karl Knutsson Bonde, Heliga Birgitta) men det är idag en allmänt accepterad tes att den förekom redan under tidig jägarstenålder.

Ett ganska välkänt exempel på en historisk grobian torde vara Gustav Eriksson, för eftervärlden mest känd under efternamnet Vasa. Han var enligt alla tillgängliga källor bullrig, kolerisk (visst är det ett underbart ord?) oberäknelig i humöret samt allmänt galen. Detta till trots ses han idag som nationalstaten Sveriges grundare, vilket alltså om inget annat bevisar att grobianer genom sin medfödda envishet ofta lyckas ta sig dit de vill. I de allra flesta fall genom att så brutalt som möjligt köra över sina mer modest lagda meningsmotståndare.

Ett utmärkande drag, såväl hos "kung Jösse" som hos nutida grobianer, är bristen på insikt om sin egen litenhet. Den typiske grobianen tror sålunda att han alltid har rätt och att alla andra per automatik alltid har fel eftersom de i hans föreställningsvärld är mindre vetande, när det i själva verket är precis tvärtom.

Dagens grobianer syns förvånansvärt ofta dominera kommentarerna till diverse nättidningsartiklar, där de får i stort sett fritt spelrum att utveckla sin ytterst kontrastrika världsbild in absurdum. Dåligt språk, överdriven självsäkerhet och radikala, fascistoida åsiktsyttringar utan verklighetsförankring brukar vara tydliga kännetecken för den typiske grobianen.

En friserad och mer salongsmässig variant av den vanliga grobianen återfinns förvånansvärt ofta på ledande positioner i samhället. Vid en högst ovetenskaplig uppskattning av sådan dold grobianfördelning i Sveriges riksdag i september 2010 (såväl före som efter valet) kunde runt femtio procent av ledamöterna otvivelaktigt klassas som tvättäkta grobianer. Vissa forskare hävdar att detta är minst sagt alarmerande, medan andra menar att det är lika gott. Man får nämligen precis vad man förtjänar, och förresten torde andelen folkvalda grobianer procentuellt tämligen exakt motsvara det befolkningsmässiga underlaget.

Den vanliga grobianen (Grobianus Vulgaris) är särskilt intressant att studera ur ett genusperspektiv. Det har nämligen hävdats att åtminstone nittio procent av Sveriges grobianer är av hankön, men oberoende forskning visar att det verkliga antalet knappast överstiger sextiotre procent. Resterande andel utgörs således av honor, vars beteende tillsynes radikalt skiljer sig från sina maskulina artfränders. Detta är dock inget annat än ett vanligt, banalt missförstånd; feminina grobianer har exakt samma tendens att förhärliga sitt ego, men det tar sig mestadels andra betydligt mer subtila uttryck. De är exempelvis överrepresenterade i media, vilket de senaste fem åren orsakat en oroväckande spridning av Konkoktikum Grobius (grobianvirus, vanligen kallat H2N1-34GeKås90) bland unga ännu oförstörda individer. Forskning pågår ständigt för att begränsa skadeverkningarna, men ännu har man dessvärre inte lyckats finna någon bot mot eländet.

Rent fysiskt tycks ibland den svenska manliga grobianen ha något allvarligt fel på sina stämband, men forskning på området har visat att det är fel. Troligare är att dess röst snarare medvetet förvrängs och förskjuts cirka en kvarts oktav nedåt som en del av ett destruktivt, ofta aggressivt flockbeteende. Denna flockmentalitet har ibland också en tendens att "stänga av" vissa vitala delar av grobianens hjärna, så att såväl ordförråd som olika sociala förmågor kraftigt begränsas. Se nedan för ett talande exempel.

Den här bloggen är naturligtvis inte tänkt att vara ett politiskt forum. Ändå kan jag inte låta bli att känna en oemotståndlig lust att i likhet med så många andra kommentera valutgången:

Många är för tillfället minst sagt negativa i sin hållning till vissa politiska fenomen, men det är inte bra att gå omkring och känna sig negativ. Därför anser jag mig vara tvungen att påpeka följande för att visa på det positiva som faktiskt finns mitt i eländet; det var inte 14,18% som röstade på SD i mitt valdistrikt. Nejdå. Det var 85,82% som valde att INTE göra det. Det är väl ändå så man måste se saken, eller hur?

Knås Elin

Människan är inte bara grym, misstänksam och blodtörstig, utan dessutom ganska kort om huvudet. Enligt Einstein - som man åtminstone ibland bör ta på stort allvar- lär det finnas bara två saker som är oändliga: universum och människans dumhet. Och han var inte säker på det där med universum.
Jag tror honom. Fast veckans blogg handlar inte om några nya anfall av misantropi, utan om ett lustigt - och faktiskt ganska spännande - sammanträffande.

Alltsammans började i Härjedalen, i ett pytteliten by som heter Lillhärdal. Året 1668 blev en ung kvinna vid namn Märet Jonsdotter anklagad för att ha fört ett antal barn till häxsabbat i Blåkulla. Vilket självklart bara var möjligt om man hade försvurit sig åt djävulen.

Vid den här tiden tillämpades Mose lag i Sverige. Det är fullt jämförbart med exempelvis det den före detta talibanregimen i Afghanistan ägnade sig åt, eller för den delen det barbari den Saudiarabiska staten alltjämt utsätter sina medborgare för.
Känner ni förresten till Mose lag? Inte? I korthet kan den sammanfattas i den säkert mera kända sentensen "öga för öga, tand för tand". Den förespråkar med andra ord olika (oftast ofattbart grymma) kroppsstraff för diverse brott. Och eftersom bibeln som bekant innehåller inget annat än Guds egna ord finns naturligtvis inget att diskutera. Enligt 1600-talets i högsta grad kristliga lagar utdömdes således dödsstraff för exempelvis följande brott:

• Enkelt hor (otrohet där ena parten är gift)
• Dubbelt hor (otrohet där båda parterna är gifta)
• Lönskaläge (sex före äktenskapet, dock inte förrän efter "tredje resan"...)
• Hädelse
• Tidelag
• Blodskam
• Tvegifte
• Mord
• Upprepade stölder
• Trolldom

Själv skulle jag sålunda - om samma lagar tillämpats idag - sannolikt mista livet för två av ovanstående brott. Det vill säga lönskaläge och hädelse, för att inga pinsamma missförstånd ska uppstå.
Så var det på det lyckliga 1600-talet, när vi hade riktiga straff. För det har vi ju inte längre...?

Brottet den olyckliga Märet Jonsdotter anklagades för var alltså trolldom, eller mera exakt och med dåtidens terminologi: pactum diaboli. Vilket ovillkorligen bestraffades med döden genom halshuggning med påföljande bränning på bål.
Hon nekade givetvis in i det sista, eftersom hon stod anklagad för ett brott som inte existerar. Det hjälpte inte. Eftersom en hel flock barn vittnade mot henne var hon självklart skyldig; barn kan nämligen inte ljuga. Därför ansågs det bevisat att hon fört bland andra sina småsyskon till Blåkulla, ridande på en ko som hade rumpan i färdriktningen. Och det, det kan jag försäkra, är den minst suspekta omständigheten.

Efter en lång rättsprocess dömdes Märet Jonsdotter slutligen till döden och avrättades. Hon var den första i en lång rad av olyckliga kvinnor - och faktiskt också några män - som befanns skyldiga till häxeri och utan pardon dömdes till lagens näst strängaste straff. (Det allra strängaste kallades "kvalificerat dödsstraff" och innebar att man skulle plågas å det grymmaste innan man slutligen blev dödad.)

Som modern 2000-talsmänniska kan man nu möjligen förledas tro att det var myndigheterna som förespråkade obegripligt stränga straff för att sätta skräck i allmogen, men icke sa Nicke. De som skrek högst efter hårda domar och stränga straff var då som nu "den låga hopen": blodtörstiga människor utan vare sig förstånd eller empati. Men det måste betraktas som en parentes, eftersom inlägget visst inte skulle handla om politik, utan snarare om ett lustigt sammanträffande. Och det kommer här:

Anledningen till att jag skriver om upprinnelsen till den svenska häxpaniken är egentligen inte en utan två: för det första att jag precis har läst Jan Guillous "Häxornas försvarare", vilken varmt kan rekommenderas om man är aldrig så lite intresserad av rättssäkerhet förr och nu. Och jo, det finns dessvärre ytterst obehagliga kopplingar till moderna rättsprocesser, även om man helst skulle vilja tro annorlunda...

För det andra att jag så sent som igår plötsligt råkade höra orten Lillhärdal nämnas under en trevlig men för all del tämligen starkt luktande surströmmingsskiva. Det visade sig nämligen att den som satt bredvid mig inte bara hade en stuga i nämnda ort, utan dessutom var ättling i 14:e generationen i rakt nedstigande led till en kvinna som hette Knås Elin, dömd och sorgligen avrättad för häxeri. Ett brott som alltså inte existerar i sinnevärlden.

Jag vet förstås inga detaljer. Men där någonstans blev ändå alltsammans plötsligt verkligt för mig. Det var med ens hur enkelt som helst att dra en obehagligt rät linje mellan då och nu: människorna, dårskapen, moralpaniken, bristen på empati, den obegripliga blodtörsten. Allt ständigt aktuellt. Och det stör mig mycket mer än ni kan ana...

Den lille vätten - ett varningens ord till nyblivna husägare

Okej; nu har jag skrivit ett antal blogginlägg om böcker, TV, sentimentalitet, historia, musik, bilkörning, psykisk barnmisshandel, slumpen, språkliga kullerbyttor, skadeglädje (mitt favoritämne!), byxor med otäckt avslöjande passform à la förra veckans filmklipp (hej Anna) samt allmänna tillkortakommanden. Och det är väl bra så. Men nu är det nog faktiskt dags att bli lite mer självutlämnande:

I vårt hus bor en vätte. Jo, det är sant. Det är en liten elak gubbe som envisas med att ställa till det för mig, oftast när jag minst anar det. Kanske undrar ni hur han ser ut? Tja... jag skulle gissa att han är lite mer än en tvärhand hög, klädd i grått med långt skägg och utrustad med ytterst elaka, skadeglada ögon. Fast det vet jag förstås inte säkert, för jag har egentligen aldrig sett honom. Men han finns, det är jag helt övertygad om! Och förklaringen kommer här nedan:

Alltsammans började några månader efter att vi hade köpt vårt hus. Det var vid den här tidpunkten (hösten 1995) på gränsen till ett så kallat renoveringsobjekt, och det blev många sena kvällar och långa helger fyllda av hundraårigt damm, sura sjuttiotalsgipsplattor och tapetslamsor av varierande ålder, för att inte tala om all stickig isolering som skulle tryckas in både här och där. Men så långt var ändå allt väl och precis som förväntat.

Vi flyttade in i ett nästan färdigt hus vid Lucia; bara några mindre detaljer fattades, som lister och lite färg och tapeter på något ställe. En dag bestämde jag mig för att det äntligen var dags för att spika fast golvlisterna inne på toaletten, och det var då allt gick överstyr. Det var trångt, jag var varm och kanske lite trött, väggen fjädrade och jag slog mig naturligtvis ofelbart på fingrarna inte en, utan ett antal gånger. Och inte bara på tummen, utan på alla fingrar som var i närheten av spiken som skulle slås i.

Det gör ont att slå sig på fingrarna med en hammare, och när något gör tillräckligt ont blir jag arg. Riktigt arg. Det var i det läget jag hävde ur mig något i stil med "Jag förbannar allt djävulskap som bor i detta hus!", vilket var en ovanligt mild förbannelse för att komma ur min mun, som vid tidpunkten var van att använda betydligt mustigare svordomar, ofta av könsordstyp.

Nå, jag förbannade alltså verkligen allt som bodde i huset, vilket uppenbarligen fick den lille vätten att intressera sig närmare för mig. Nu började det nämligen hända saker:

• Det blev plötsligt tvärstopp i avloppet vilket fick till följd att diskmaskinen tömde ut sig över hela köksgolvet, givetvis en kväll när vi hade gäster. Då håller man sig för skratt, det kan jag försäkra.

• Uterumstaket började oväntat läcka som ett såll mitt under en somrig hagelskur. Jag är säker på att en strategiskt placerad regnmätare skulle ha bekräftat att vi fick betydligt mer nederbörd i vår soffa än rabatterna utomhus fick.

• De största skåpdörrarna föll av sporadiskt och landade nästan alltid på fötterna (företrädesvis på tårna), alternativt försökte krossa våra barn om möjligheten fanns.

• Flugor kläcktes någonstans under innertaket en jul och drev mig mer eller mindre till vansinne innan jag hann leta fram den väl undangömda flugsmällan. Jag är helt säker på att varken jag eller min fru hade lagt den där vi slutligen fann den.

• Vår dubbelsäng förvandlades oförmodat till en hög spinkved en gång när vi kom hem halv två på natten och bara ville sova, varpå jag iförd glipande morgonrock tvingades ut i det iskalla garaget - där lampan påpassligt just hade gått sönder - för att trevande leta fram verktyg och brädor för att lappa ihop eländet så att vi äntligen kunde få lägga oss. (Vad gäller just den här incidenten kan förstås en hel del eventuellt skyllas på min äldste son, som utan att tänka och med smidigheten hos en överviktig sjöelefant kastade sig baklänges i vår säng - som ett skämt. Ingen skrattade emellertid när det sade "knaaak!" och "kriisk!" och huvudänden plötsligt befann sig 30 cm lägre än fotänden.)

Där har ni några exempel på den lille vättens hämnd för min förhastade och inte särskilt allvarligt menade förbannelse. Och ja, jag har bett om ursäkt, tro inget annat. Många gånger. Men han är långsint, den lille fan, och tycks inte vilja glömma i första taget. Alltså har han under alla år fortsatt att plåga oss med mer eller mindre illvilliga spratt och upptåg.

Fast jag undrar ändå om han inte har börjat bli lite trött på sista tiden? Nu nöjer han sig nämligen oftast med att gömma mina glasögon (ibland till och med på mitt eget huvud!), sabotera datorer, välta ut plastburkar antingen över mig eller över köksgolvet så fort jag öppnar "plastskåpet", slå dammsugarrör och andra otrevliga detaljer i skallen på mig när jag någon gång öppnar städskåpet, trassla ihop sladdar, fucka upp bredbandet när man ska betala räkningar samt lämna stinkande visitkort på gräsmattan.

Det sista vill förstås min fru ge grannens katt skulden för, men det tror jag inte ett ögonblick på. Jag har nämligen inga som helst problem med att föreställa mig hur den lille fule, grå gubben elakt flinande knäpper upp sina smutsiga miniatyrbyxor och...

Nej, det där ska jag bespara er. Men för er egen skull råder jag er ändå att ta lärdom av den här berättelsen; förbanna inte i onödan, inte ens om era fingrar slagits blåa av oskickliga hammarslag. Någon kan höra er och ta illa upp...

Ståndsmässighet

Kläderna gör mannen sägs det. Men vad gör det då mig till, jag som har ett i stort sett mikroskopiskt klädkonto och ett ungefär lika stort intresse för klädesplagg och mode?

Det var en retorisk fråga. Understå er inte att besvara den. För övrigt tycker jag att det var bättre förr:

Under 1600-talet och långt in på 1700-talet reglerades befolkningens utseende i så kallade "överflödsförordningar" som - bland mycket annat - klart och tydligt stipulerade hur folk skulle vara klädda. Just detta var nämligen mycket viktigt för att inte social förvirring skulle uppstå (vilket jag inte tänker diskutera närmare just nu, men kanske senare).

Var och en var således enligt lag skyldig att bära kläder efter sin klasstillhörighet; det vill säga bönder fick under inga omständigheter klä sig som finare folk, exempelvis borgare, präster eller adelsmän. Inte ens vid festligare tillfällen, som vi så oblygt och självklart gör idag. Man fick alltså absolut inte klä sig "över sitt stånd", som det hette. Var man en bondlurk skulle det också synas; jordfärger för mindre bemedlat folk, tjusiga (läs: skarpa) färger för de lite finare.

Idag finns inga sådana regler som underlättar för oss vankelmodiga och ointresserade. Vi är totalt utlämnade åt vårt eget och andras godtycke. Då kan det ibland hända att det blir lite tokigt. Inte bara så att rutigt och randigt obekymrat blandas i osnygga kombinationer, nej då. Det kan faktiskt bli mycket värre än så.

Och för att illustrera både detta och det tidigare resonemanget - det om att klä sig över sitt stånd, alternativt att underlåta att klä över sitt stånd - bifogas härmed en liten filmsnutt som ingen med sinne för humor bör missa. Låt er för all del inte avskräckas av den modesta inledningen; vänta med det åtminstone tills han rest sig upp...