Jag är en sentimental jäkel, men det vet de mer frekventa läsarna av denna blogg naturligtvis redan. Jag tillåter mig därför att vika ut mig i en aktuell betraktelse över en sedan länge insomnad sommardröm; ett barndomsminne av den allra mest idealiserade sorten.
När jag var sisådär sex-sju år gammal brukade mina föräldrar hyra ett gammalt torp någon mil norr om Örkelljunga. För att komma dit var man tvungen att först köra ett par kilometer på en krokig grusväg, och sedan svänga in på en ännu mindre väg med gräsbevuxen mittremsa. Ibland fick jag sitta i pappas knä och köra den sista biten i vår nya Saab 99.
Egentligen var det inget speciellt med det där gamla huset, förutom att det var lätt fuktdoftande och av modell Änglagård, såväl interiört som exteriört. Exempelvis fanns det en gammal skivspelare där - en tung möbel i mörkbrunt fanér - som man kunde ladda med en hel hög stenkakor. En sorts CD-växlare ungefär, fast cirka 30 år före CD:n. Jag minns att vi brukade lyssna på "I en sal på lasarettet", och jag blev alltid en aning gråtmild av den sorgliga texten.
En sommar såg jag storögt en spindel fånga och äta upp en fluga genom ett av de spröjsade fönstren. Kanske var det då min spindelfobi grundlades. På morgnarna luktade det bränt trä och tidningspapper ur gjutjärnsspisen i köket.
Det fanns två tillhörande röda lador med vita knutar. Mellan dem låg utedasset som jag tyckte var lite äckligt, men om man gick förbi det kom man rakt ut i ett gult och moget sädesfält över vilket älvorna brukade dansa om kvällarna. Jag minns att jag faktiskt såg dem en underbart vacker skymning i juli; vita, skira varelser som långsamt virvlade runt i någon sorts förtrollande ringdans. Efter det vågade jag inte gå ut själv på kvällarna, ifall de skulle ta mig.
Ropade man mot skogen på andra sidan sädesfältet kunde man höra sin egen röst studsa tillbaka med flera sekunders fördröjning. Även det tycktes mig magiskt.
En bit från torpet låg handelsboden. Där hade någon köpt gammal mjölk eller något annat med bäst-före-datum (vilket inte fanns på 70-talet om jag minns rätt) minst en månad bakåt i tiden. Att lämna tillbaka den defekta varan var emellertid inte att tänka på;
"Ånej, köpt är köpt!" påstod den uråldriga tanten bakom disken och vägrade ge pengarna tillbaka. Hon fick naturligtvis som hon ville, eftersom hon redan då var en relik från en svunnen tid. Det gjorde inget.
En sommar blev min mamma och min kusin jagade av några nyfikna kvigor när de sneddade genom en kohage. En annan gång såg jag en orm - eller möjligen en snok - i min sandlåda. Under regniga dagar fördrev vi tiden med att spela kort eller "Nya bondespelet", allt till ljudet av fallande droppar på plåttak och mullrande åska på avstånd.
Nu är torpet rivet sedan många år. På dess plats ligger en modern villa. Den smala grusvägen med grässträngen är borta; träden som kantade den är nedhuggna.
Inget finns kvar av min gamla sommardröm, inget mer än minnet av den. Förutom några gamla super8-filmer och en handfull bleknade fotografier. På dem står jag fortfarande framför det blekgula huset med röda knutar tillsammans med min farmor som dog för 25 år sedan. Min bror är ännu inte född, och mina föräldrar är unga och mycket moderiktiga à la 70-tal.
Ibland kommer allt detta tillbaka till mig, exempelvis när jag känner doften av mogna sädesfält eller när jag kör på någon liten skogsväg med gräs i mitten som är så högt att det stryker hörbart under bilens underrede. Eller när jag hör ljud från den tiden, ljud som mina föräldrar älskade och som bevarats på runda, platta men nästan bortglömda plastbitar.
Då är jag åter sju år och åker i min pappas chokladbruna och alldeles nya Saab 99 på väg mot sommarens absoluta höjdpunkt. Kanske får jag sitta i hans knä och styra den sista biten?
