LØB, FOR HELVEDE!

Det blir aldrig som man tänkt sig.

Eller hur? Visst har ni någon gång - antingen grovt svärande eller lätt svävande på små rosa moln - tänkt samma sak?

Men att saker och ting inte blir exakt som man planerat behöver ju inte betyda att det verkliga utfallet av en händelse blir sämre än man föreställt sig. Bara att det blir annorlunda. Och det är just detta som gör tillvaron som människa så... så... speciell. Låt mig därför i vanlig ordning fläka ut mig och min familj publikt för att (antagligen helt i onödan) illustrera ovanstående redan välkända faktum;

Vi har börjat prata danska med varandra. Vem hade kunnat gissa det för några veckor sedan? Inte jag, i alla fall.

LØB, FOR HELVEDE! kan min snart elvaårige son plötsligt och omotiverat skrika, vilket genast utlöser en märklig munterhet i familjen. Fy for den lede! och Drys fra muffedissen är andra favoritrepliker som ständigt dyker upp vid de mest underliga tillfällen. Varför då, kan man ju fråga sig? Svaret kommer längre ner, så sluta inte läsa riktigt än.

Jag brukar med viss stolthet och idiotiskt snobberi hävda att jag nästan inte alls ser på TV. Jag är ju "författare" gudbevars, och som kvasiprofessionell  lögnhals har man inte tid att kasta bort sin dyrbara tid på menlös underhållning för massorna. Istället föredrar jag tydligen att brottas med och rätta till dumskalleformuleringar jag själv hittat på. Det vill säga tills för några veckor sedan.

Tanken var att jag skulle lägga en ganska stor del av min semester på att redigera Erik Johannesson, vilket jag i och för sig också gjort några timmar varje dag. Men så dök alltså Klovn upp och förstörde allting.

Klovn är en dansk komediserie som sänds varje vardag på TV4 komedi mellan 21.00 och 22.00, och det ska jag säga er; det finns inte en chans i världen att jag missar den, oavsett vad jag håller på med.

Klovn handlar till största delen om Frank och hans vänner, som alla är tämligen sorgliga figurer. Det går inte ett enda avsnitt utan att så pinsamma situationer uppstår att jag måste gömma mig bakom en kudde och blunda. Alternativt skratta elakt så att jag får ont i magen, allt beroende på dagsform och humör.

TV-tiden är emellertid inte helt bortkastad ens ur ett intellektuellt perspektiv. Sedan några veckor vet jag - bara för att ta några enkla exempel - att brännmanet heter brandman på danska, och att tissemand och tissekone tycks vara ett elegant sätt att lösa problemet med den känsliga namngivningsproblematiken kring människors mer intima kroppsdelar. Dessutom vet jag alldeles säkert att danskar som försöker tala svenska låter ohyggligt roliga. Åtminstone i Klovn.

Där har ni alltså anledningen till att min familj för tillfället talar danska i tid och otid. Vilket vi sannolikt kommer att fortsätta med tills serien tar slut, om den överhuvudtaget gör det. Den repriseras nämligen såvitt jag förstår ständigt, vilket är ett utmärkt skäl(?) att hoppa på tåget genast. Ni kommer inte att ångra er, vilket sannolikt framgår av nedanstående tre smakprov. Det garanterar jag. For helvede!

Som sagt; den här semestern blev visst inte riktigt som jag tänkt mig. Åtminstone inte på det språkliga planet...

1. Frank saboterar ett husköp genom att få husköparna att tro att det är röta i husgrunden.

2. Frank får en Indiana Jones-piska i julklapp.

3. Aaargh! En brandman bränner Franks tissemand. Kolla 2 minuter in i klippet och njut!

Wow!

Googlar man ordet "wow!" får man i runda slängar 278 miljoner träffar. Om man istället stavar samma ord "oauh" begränsas de relevanta(?) träffarna till 103000, alltså till ungefär 2700 gånger färre. Av detta drar jag den inte helt långsökta slutsatsen att veckans viktigaste ord oundvikligen måste stavas "wow". Eller hur?

Men vad betyder då detta något undflyende ord? Egentligen, alltså? Det visar det sig vara svårare än man tror att få svar på, i alla fall om man håller sig till de källor jag brukar använda mig av när det gäller språklig korrekthet.

I Bonniers Svenska Ordbok utelämnar man helt franckt (ursäkta ordvitsen, kusin) bokstaven w. Slår man däremot på v finner man ordet "vov", vars betydelse sägs vara ett tämligen ordinärt hundskall. Men! Om man läser på raden under finner man faktiskt vårt "wow!", och där förklaras det så här:

wow [oao] (utropsord) oj, åh

Det är väl fint så, men ändå inte riktigt den förklaring jag söker. Och varför ska man egentligen begränsa sig till böcker i vårt elektroniska tidevarv? Allas vårt alltid lika korrekta Wikipedia har givetvis mer att berätta, och då ligger föga förvånande fokus snarare på ett av världens mest spridda datorspel, nämligen World of Warcraft. Om det har jag berättat tidigare, och det tänker jag inte göra igen. Låt mig bara konstatera att uppskattningsvis minst 99% av de 278 miljonerna googleträffar har något med just detta spel att göra.

Men det är inte allt: vidare berättar nämligen Wikipedia att ordet "wow" även kan syfta på exempelvis Way Out West, som lära vara en musikfestival. Eller varför inte på Wendy O. Williams - avliden sångerska i punkbandet The Plasmatics, om vilka jag måste erkänna att jag inte vet ett enda dugg. Glad är jag emellertid ändå.

Wide Open West, Windows on Windows, World of Wonder och WOW Cargo Alliance är andra saker som man menar kan ha med ordet "wow" att göra.

Sist i listan över möjliga betydelser finner man äntligen följande mening, dock på lite knagglig svenska:

En engelsk interjektion som ofta används på svenska också – förvånad eller imponerad.

Just det: det är den här betydelsen jag har letat efter. Varför kan man ju då fråga sig? Jo, det ska jag säga. Ordet "wow!" är nämligen det första omdömet den första provläsaren lämnade om den första delen av Erik Johannesson. 

Därmed känner jag mig manad att själv kasta ur mig en interjektion, och det gör jag sannerligen med lättad glädje:

Puh!

Långalt

Jag är en sentimental jäkel, men det vet de mer frekventa läsarna av denna blogg naturligtvis redan. Jag tillåter mig därför att vika ut mig i en aktuell betraktelse över en sedan länge insomnad sommardröm; ett barndomsminne av den allra mest idealiserade sorten.

När jag var sisådär sex-sju år gammal brukade mina föräldrar hyra ett gammalt torp någon mil norr om Örkelljunga. För att komma dit var man tvungen att först köra ett par kilometer på en krokig grusväg, och sedan svänga in på en ännu mindre väg med gräsbevuxen mittremsa. Ibland fick jag sitta i pappas knä och köra den sista biten i vår nya Saab 99.

Egentligen var det inget speciellt med det där gamla huset, förutom att det var lätt fuktdoftande och av modell Änglagård, såväl interiört som exteriört. Exempelvis fanns det en gammal skivspelare där - en tung möbel i mörkbrunt fanér - som man kunde ladda med en hel hög stenkakor. En sorts CD-växlare ungefär, fast cirka 30 år före CD:n. Jag minns att vi brukade lyssna på "I en sal på lasarettet", och jag blev alltid en aning gråtmild av den sorgliga texten.

En sommar såg jag storögt en spindel fånga och äta upp en fluga genom ett av de spröjsade fönstren. Kanske var det då min spindelfobi grundlades. På morgnarna luktade det bränt trä och tidningspapper ur gjutjärnsspisen i köket.

Det fanns två tillhörande röda lador med vita knutar. Mellan dem låg utedasset som jag tyckte var lite äckligt, men om man gick förbi det kom man rakt ut i ett gult och moget sädesfält över vilket älvorna brukade dansa om kvällarna. Jag minns att jag faktiskt såg dem en underbart vacker skymning i juli; vita, skira varelser som långsamt virvlade runt i någon sorts förtrollande ringdans. Efter det vågade jag inte gå ut själv på kvällarna, ifall de skulle ta mig.

Ropade man mot skogen på andra sidan sädesfältet kunde man höra sin egen röst studsa tillbaka med flera sekunders fördröjning. Även det tycktes mig magiskt.

En bit från torpet låg handelsboden. Där hade någon köpt gammal mjölk eller något annat med bäst-före-datum (vilket inte fanns på 70-talet om jag minns rätt) minst en månad bakåt i tiden. Att lämna tillbaka den defekta varan var emellertid inte att tänka på;

"Ånej, köpt är köpt!"  påstod den uråldriga tanten bakom disken och vägrade ge pengarna tillbaka. Hon fick naturligtvis som hon ville, eftersom hon redan då var en relik från en svunnen tid. Det gjorde inget.

En sommar blev min mamma och min kusin jagade av några nyfikna kvigor när de sneddade genom en kohage. En annan gång såg jag en orm - eller möjligen en snok - i min sandlåda. Under regniga dagar fördrev vi tiden med att spela kort eller "Nya bondespelet", allt till ljudet av fallande droppar på plåttak och mullrande åska på avstånd.

Nu är torpet rivet sedan många år. På dess plats ligger en modern villa. Den smala grusvägen med grässträngen är borta; träden som kantade den är nedhuggna.

Inget finns kvar av min gamla sommardröm, inget mer än minnet av den. Förutom några gamla super8-filmer och en handfull bleknade fotografier. På dem står jag fortfarande framför det blekgula huset med röda knutar tillsammans med min farmor som dog för 25 år sedan. Min bror är ännu inte född, och mina föräldrar är unga och mycket moderiktiga à la 70-tal.

Ibland kommer allt detta tillbaka till mig, exempelvis när jag känner doften av mogna sädesfält eller när jag kör på någon liten skogsväg med gräs i mitten som är så högt att det stryker hörbart under bilens underrede. Eller när jag hör ljud från den tiden, ljud som mina föräldrar älskade och som bevarats på runda, platta men nästan bortglömda plastbitar.

Då är jag åter sju år och åker i min pappas chokladbruna och alldeles nya Saab 99 på väg mot sommarens absoluta höjdpunkt. Kanske får jag sitta i hans knä och styra den sista biten?

http://open.spotify.com/track/0aZEH2B9ljfOqRvsnjSFld

Två saker

Att dagens text höll på att bli kort kan ni tacka kusin Gäsper för. Och min otränade kropp, som inte riktigt tålde att flytta typ tio ton möbler i trettio graders värme under svår transpiratorisk vätskeförlust. Men jag gjorde det frivilligt, så kanske måste jag skylla mig själv...

Två saker som bör sägas i brist på annat:

1. Ett boktips. Jag strör ju gärna sådana runt mig, eftersom jag svävar i villfarelsen att folk annars inte har en aning om vad de ska läsa. Men alltså:

Ni känner förstås till Kalle Anka och hans vänner önskar god jul? Det där programmet som sänts på julafton sedan 1959 och som nästan varje svensk kan utan och innan? Tjuren Ferdinand, Lady och Lufsen, Piff och Puff, ni vet. En obrytbar tradition. Jag har en egen sådan återkommande tradition. Den heter Benrangel och är en roman av Stephen King.

Innan litteraturfinsmakarna nu börja rynka på näsan måste jag säga att detta är Kings i mitt tycke allra bästa berättelse. Det är en äkta spökhistoria innefattande ett hus med gråtande spökbarn, drunkningshallucinationer, åskväder, sommarhetta, det kusliga ljudet av ropande lommar i skymningen, författare med svår skrivkramp och död fru, en diktafon som lämnas påslagen över natten och på morgonen innehåller ljudet av en förlorad röst, ett nästan hundra år gammalt mysterium och ett fruktansvärt övergrepp som grymt hämnas generation efter generation. Benrangel är min återkommande ljudboksläsning veckorna före sommarsemestern eftersom den i detalj prickar in känslan i författandet och kombinerar det med alla ovanstående spöklika och typiskt somriga fenomen. Jag känner helt enkelt igen mig i den. Nästan för bra, faktiskt.

Jag tänker inte berätta mer om den, men ni måste lita på mig; den ÄR värd att läsa. Särskilt just nu, och i all synnerhet om ni själva ägnar er åt någon sorts författande. Eller om ni bara tycker om stämningsfulla böcker som lever kvar långt efter att ni läst ut dem...

2. En förfrågan. Jag håller just nu på att lägga sista handen vid första delen av tre av Erik Johannesson. En av mina återkommande provläsare har krävt att få läsa den om en dryg vecka och jag gör verkligen mitt bästa för att hinna få den klar.

Finns det någon mer som är intresserad redan nu? Endast två exemplar till kommer att lämnas ut på prov, och de gamla provläsarna har första tjing. Förutsättningen för att få vara med och påverka är att man läser/har läst mycket, har bra språkkänsla och inte är rädd för att ge saklig kritik. Det sista är ett absolut krav och kommer inte att vara föremål för några som helst kompromisser.

Saklig kritik innebär detaljerad information om vad som är bra och vad som är dåligt, och dessutom på vilket sätt. Förmåga att finna logiska fel i form av motsägelser, kronologiska misstag förutom rena dumheter är ett måste. Att dessutom vara överkänslig mot pinsamma klichéer är i allra högsta grad meriterande.

Första delen omfattar ca 190 A4-sidor med 1,5 gångers radavstånd. Vänster marginal är extra bred för elaka och petimätriska kommentarer.

Del två av den blivande boken kommer att vara klar för läsning om två eller tre månader, del tre någon gång runt jul. Maila mig om ni är intresserade.

Alternativet för gamla provläsare som inte har tid eller lust just nu är att vänta tills hela boken är klar. Ni har som sagt förtur oavsett vilken variant ni väljer.

Tills nästa gång: kolla om era kylskåpsmagneter flyttar sig av sig själva. Eller om ni har något sorts väsen i källaren som dunkar en gång för ja och två gånger för nej i väggen vid direkt ställda frågor...