Ragnar

Jag tror minsann att jag lovade att vara roligare den här veckan än förra, åtminstone på min Facebook-fansida. Den saken kan det förstås nog bli mest skrutt med, i alla fall om man ska ta hänsyn till min för tillfället sviktande inspiration härvidlag. :)

Men ta hänsyn ska man naturligtvis inte, så därför får jag ta till den gamla vanliga nödlösningen när allt annat fallerar; att ordbajsa om något som rör Erik Johannesson.

Sålunda handlar alltså veckans blogg om karaktären Ragnar.

Ragnar är en sidokaraktär, det vill jag gärna ha sagt med en gång. Han är en sån där figur som egentligen inte är så viktig för att driva berättelsen framåt, men som däremot är en jäkel på att sätta färg på delar av densamma. Exempelvis genom komik à la Helan & Halvan, det vill säga att dratta på ändan i tid och otid.

Ragnar arbetar som timanställd i handikappomsorgen i Klättens kommun. Vanligtvis brukar han vara på Solgården, en del av Klättens kommuns dagverksamhet för kommuninvånare med diverse psykiatriska diagnoser. Där fyller han sina dagar med att prata strunt och ställa till det i största allmänhet för såväl personal som deltagare.

Ragnar är dessutom en man som formligen älskar att prata. Helst pratar han förstås om sig själv, och om hur duktig han är. Problemet är bara att alla - även de mest psykiskt sjuka av deltagarna han förväntas ta hand om - genomskådar honom. Naturligtvis utan att han själv fattar ett dyft, eftersom både hans inkompetens och trögtänkthet är av det mer monumentala slaget.

Han är med andra ord lite kort om huvudet, för att säga som det ofrånkomligen är.

Dessutom är han klumpig, obildad, aningen arrogant och oändligt självsäker. Han är därför oerhört tacksam att skriva om; han har alla egenskaper som krävs för att man med gott samvete ska kunna kategorisera honom som en alldeles äkta fåne.
Detta med hans uppenbara brist på intellekt är något alla vet om. Utom Ragnar själv, förstås.

Erik skulle just resa sig upp för att avsluta pajaskonsterna - det vill säga hjälpa Ragnar på fötter - när denne plötsligt överraskade sin uppspelta och förväntansfulla publik genom att förvånansvärt raskt klara av saken på egen hand. Möjligen till det högst överkomliga priset av lite sträckt ryggmuskulatur, men dock.

Han for alltså upp som skjuten ur en kanon, vilt stirrande på Erik som om denne vore en mordgalen psykopat beväpnad med en mycket stor och vass förskärare.

”Ouaah! Nej, nej!” utbrast då Ragnar skarpsinnigt och såg fullständigt galen ut, vilket givetvis satte ny fart på den hjärtlöst skadeglada publiken. Ackompanjerad av skratt och taktfasta applåder lämnade han på så vis Solgården vilt springande för några veckors sjukskrivning i hemmet i lugn och ro.

Det här är förstås bara den ännu oredigerade avslutningen av ett kort avsnitt med Ragnar som huvudperson. Den "hjärtlöst skadeglada publiken" är de psykiskt funktionshindrade han är satt att ta hand om, och som han demonstrativt brukar applådera (braaa jobbat!!) när något i hans tycke gått bättre än förväntat.

Om det här är roligt låter jag förstås vara osagt, men i min värld är fånar - i synnerhet självsäkra och dumdryga fånar - alltid roliga.

Men vet ni vad det roligaste - alternativt sorgligaste - av allt är? Jo, det ska jag säga: Ragnar bygger på en helt och hållet verklig förebild.

Se därför för guds skull till att ni håller er friska, åtminstone mentalt. I alla fall om ni bor i en kommun som nästan heter Klätten...