"Det var ytterligt få som trodde på krig 1914. Ekonomisk blomstring och fred hade vid det här laget blivit till självklarheter i Europa, men under en putsad yta av välmåga och finansiell success kokade framåtskridandets alla oväntade motsägelser. Denna epok av stillhet och välstånd gick dräktig med ett mörkt något som snart skulle molma allt i mull."
Det här är bara ett kort och kanske inte ens representativt exempel, men det är genialt.
Smaka på orden, särskilt de i den sista meningen. På samma gång som det på sätt och vis är poesi, är det också en naken och rå föraning av den fruktansvärda, obegripliga katastrof som vi brukar benämna första världskriget, utan vilket det andra aldrig skulle ha kunnat inträffa.
Nå, föraning är förstås lite mycket sagt eftersom ovanstående är skrivet knappt 80 år efter krigets utbrott. Men det är ändå en i stort sett perfekt beskrivning av den förfärliga känslan av förestående undergång. Och det är något som jag verkligen gillar.
Orden är Peter Englunds, en man som numera är Svenska Akademiens ständige sekreterare och dessutom innehavare av stol nummer 10. (Själv sitter jag på stolarna nummer nitton a och b, av arton möjliga.) Men orden är till viss del också Georg Stiernhielms, 1600-talets store poet som ibland med all rätt kallas den svenska skaldekonstens fader. Uttrycket molma i mull är hans och återfinns i hans dikt Hercules från mitten av det glada 1600-talet:
"Döden molmar i mull, alt hwadh här glimmar, och gläntsar;
Döden kastar å kull, alt hwad här yppert, och högt är;
Döden knossar i kraas alt hwad här krafft har, och heelt är;
Döden trampar i träck, alt hwad här fagert, och fijnt är"
Muntert så det förslår. Men jag måste förstås ändå säga att det är välfunnet. Sålunda tilltalar även uttrycket att "knossa i kraas" den ständigt närvarande amatörförfattaren inom mig. I synnerhet som jag brukar påstå mig vara allergisk mot överdrivet bruk av mer eller mindre standardiserade klyschor av bästa(?) kvällstidningsmodell.
Orden "molma" och "knossa" fanns såvitt jag vet inte i svenska språket ens på 1600-talet (trots att det med en inte så liten överdrift var nästan det enda man gjorde på den tiden, åtminstone på slagfälten). De är nämligen uppfunna av herr mästerpoeten själv, som uppenbarligen inte drog sig för att leka lite med språket.
Och det är just detta Peter Englund gör bland annat i boken "Förflutenhetens landskap" ur vilken det inledande citatet är hämtat. Och han inte bara leker; han trollar dessutom. Han är faktiskt genomgående så vackert välformulerad att jag nästan blir grön av avund (apropå klyschor). Han målar med ord, han transformerar ett språk som påfallande ofta visar sig vara bedrägligt fullt av fällor, lönngångar och obehagliga överraskningar exempelvis i form av mer eller mindre lustiga syftningsfel (det där vet jag allt om) till något så fullkomligt som en litterär Venus från Urbino.
Min bildning är visserligen bristfällig; mitt intellekt möjligen en aning grunt. Men jag har åtminstone vett nog att känna igen en sann ordkonstnär när jag ser en. Genom några få välvalda ord i en enda mening drar Peter Englund obehagligt relevanta paralleller mellan 1600-talets grymheter och 1900-talets än värre galenskap. Och han lyckas göra det till en skön konst. För mig är det mycket stort, och jag böjer mig i djup respekt.
För att ni som läser detta (om ni orkade ända hit) inte ska känna er fullständigt lurade på vettigt innehåll i denna veckas blogginlägg, tänker jag nu ge er några boktips. Det gör jag av en enda anledning, nämligen att det är oerhört bra böcker.
I min värld lämnar en bra bok spår. Det gör alla de tre nedanstående:
Khaled Hosseini - Flyga drake och Tusen strålande solar
Peter Englund - Förflutenhetens landskap
Mitt uppe i redigeringen av Erik Johannesson som jag är, avslutar jag med en gammal klassisk hippielåt som ständigt verkar återkomma för mina karaktärer, på gott och ont. Just den här versionen - där det nära släktskapet med exempelvis Bach märks extra tydligt - har kommit att bli en ofrånkomlig del av både Erik och arbetet med honom:
