Den allsmäktige

Jag ljög. Förlåt alla (2 till 3) bloggläsare, men jag har gjort det igen. Ljugit er rakt upp i ansiktet, som det heter. (Vad skulle man förresten annars kunna  ljuga er rakt upp i, undrar jag? Utan att det blir plumpt?)

Dagens inlägg blir inte det korta "Det är fullbordat" som jag visst lovade förra veckan. Utan snarare "Det är fullbordat" med en massa vidhängande kvasifilosofi. Alltså precis som vanligt.

Men för att ta saker och ting metodiskt och i god ordning:

Berättelsen om Erik Johannesson är nu helt färdig. Förra veckan skrev jag klart det sista kapitlet, och idag avslutade jag epilogen. Den senare har förresten ställt till det lite för mig; jag blev tvungen att skriva fyra olika versioner innan jag tyckte att jag hade hittat rätt. Men som kompensation för merarbetet tror jag att jag åtminstone har lyckats få till ett slut som förhoppningsvis kommer att sätta myror i huvudet på de eventuella läsarna. På samma sätt som ett sådant där lite knepigt ackord precis i slutet på någon jazzlåt kan få en att haja till.

Men hur min 675 sidor långa berättelse slutar kanske jag inte ska säga för mycket om just nu...

Låt mig istället påpeka att det är en oerhört märklig känsla som infinner sig när ett sådant här mastodontprojekt plötsligt blir klart. Det som så länge varit en levande, föränderlig historia har plötsligt transformerats till något statiskt, något som redan har varit. Det känns nästan som om jag har tappat kontrollen över mina karaktärer, eller än värre; som om de har tagits ifrån mig. Samtidigt som det är en lättnad när man inser att man faktiskt har lyckats ta projektet så här långt, är det också en sorts sorg över att det är över. Jag ska aldrig mera vara tillsammans med Erik, Elektra och de andra på samma vis som jag har varit fram till och med idag, trots att mängder med arbete återstår innan manuset ens kan lämnas ut på provläsning.

Resterar alltså finputsning i en första redigeringsfas. Gissningsvis kommer jag att få göra mig av med en hel del "onödig" text, för att inte tala om alla kronologiska felaktigheter som jag VET finns på många ställen. Jag får nog anledning att återkomma till det i något framtida blogginlägg, skulle jag tro. Grattis, läsare.

Nu undrar ni kanske i och för sig inte hur mycket som kommer att finnas kvar av den nuvarande versionen i den tryckta boken, men jag kan ju berätta det ändå:

Allt. Och inte så mycket.

Allt av själva historien. Men kanske nästan inget av mina nuvarande formuleringar och detaljer. Och det är här magin kommer in: jag har skapat en historia som är vad den är, och det enda som nu kan ändras är HUR jag kommer att berätta den, inte VAD som ska hända i den.

Det är också där det blir en aning sorgligt. Allt som återstår för mig är att slipa lite på språket och justera andra teknikaliteter. Men oavsett vad jag tar mig till finns ändå mina karaktärer där, oberörda bakom alla ord och fantasifulla formuleringar, levande och självständiga men ofrånkomligen fångade i det öde jag bestämt åt dem.

Och tänk om... tänk om det jag just gjort är att ha skapat en ny verklighet, vid sidan av den där jag själv befinner mig? Vad gör det mig i så fall till?

Just det. Jag skriver inte ut det eftersom det skulle kunna reta mina ateistiska vänner och dessutom verka en aning förmätet för alla er andra. Men faktum kvarstår; jag, och alla andra som sysslar med någon form av konstnärligt arbete, är skapare av världar. Världar i vilka vi faktiskt är allsmäktiga.

Sug på den tills vi hörs om en vecka, vänner. :)

Är man så jävla bra själv? Jodå, naturligtvis är man det...

Hon föll i hans starka, muskulösa armar och insåg genast att det var där hon hörde hemma. I hela sitt liv hade hon väntat på någon som honom, någon som skulle komma och ta hand om henne. Hans jämna, kritvita tandrad, breda käkparti och blå, milda men ändå starka blick fick henne att bli knäsvag. Hon drog i sitt långa, tjocka, blonda hår och tackade försynen (som hon egentligen inte trodde på eftersom hon var en förnuftig och modern nutidsmänniska) för att han hade dykt upp i precis rätt ögonblick och räddat henne från de förföljande - och  i princip odödliga men outsägligt klantiga - mass- alternativt lustmördarna av utomeuropeiskt och ickekristet ursprung.
"Det börjar kanske bli dags att tänka på refrängen, baby" sade han och log manligt med blixtrande tänder medan han stoppade undan sin ännu rykande Magnumrevolver. "Det är en dag imorgon också."
Hon suckade hänfört och ville att han skulle kyssa henne passionerat. "Åh, en sådan man!" tänkte hon och...

...fick plötsligt lust att kaskadkräkas av äckel, pinsamhet och illa formulerad prosa.

Låt mig till att börja med göra en sak fullständigt klar: ovanstående text är INTE ett utdrag ur min i stort sett avslutade berättelse om ni-vet-vem. Den är istället ett sorts genomsnittscitat ur diverse skönlitterära verk, alla utgivna av stora och - tillåt mig tvivla - respektabla bokförlag.

Jag vågar faktiskt påstå att jag vet vad jag talar om. Jag lyssnar nämligen på ganska många böcker medan jag arbetar, både äldre och nyare verk. Om ni bara visste hur många av dem som är skrivna ungefär som ovanstående exempel skulle ni antingen skrika av skräck, eller möjligen av skratt. Det senare är förstås att föredra, eftersom man i allmänhet mår bättre av hånskratt än av panikångest.

En del av författarna till liknande alster brukar dessvärre påfallande ofta beskrivas som "lovande" eller "skickliga" av sina respektive förläggare, och ibland också av kritikerna. Det är då jag drabbas av krupp.

Inte för att jag på något vis kan göra anspråk på att vara den allsmäktige och allenarådande Gudens utsände språkexpert. Men det får väl för helvete vara någon måtta på det oerhört flitiga och skamlöst okritiska användandet av litteraturklyschor!?

Låt mig säga så här; det finns vissa formuleringar som absolut inte går att använda som seriös författare (seriös oavsett upplagestorleken) av det förhoppningsvis lättförståeliga skälet att de redan formulerats och använts hundratals gånger av någon annan. De är utslitna helt enkelt. Det går inte att ens ta i dem med tång, förutsatt att man har bara en gnutta självaktning (och språkkänsla) kvar.

I och med detta till synes enkla konstaterande av mig som amatör i sammanhanget, skulle man kunna tro att branschen så att säga borde sanera sig själv. Åtminstone rensa ut de värsta avarterna; sådana som får språkälskande människor att känna smaken av magsyra i halsen.
Men alls icke. Det är i själva verket dessvärre precis tvärtom: istället för att rensa upp i träsket fortsätter det att regna böcker över det lättlitteraturtörstande folket, böcker som tävlar om att innehålla så många klichéer och logiska dumheter som bara är möjligt. Jag skulle kunna ge er exempel, o ja, det skulle jag. Men tänker av finkänslighet - och konflikträdsla - inte göra det.

Själv är jag förstås inte mycket bättre. Eller var, kanske man borde säga. Mina tidigare alster - särskilt det första som går under namnet "Bengt i koma" - innehåller säkert en del onödiga övertramp, vilket jag skyller på dålig eller ingen erfarenhet av författande. Det kan kanske därför vara förlåtet, i synnerhet som inte en enda professionell lektör kom i närheten av manuset innan det trycktes.

Men man lär av sina misstag, som det heter om man inte orkar hitta på en ny formulering för samma sak. Så även jag, egendomligt nog. Men om det var så att jag envisades med att fortsätta i samma stil som tidigare, skulle jag sannerligen göra mig förtjänt av ett kok stryk. Sannerligen, som sagt. Men det kommer Gud förbjude aldrig att inträffa, eftersom jag som ni förstår lätt klöks i närheten av schablonmässiga karaktärer, situationer och formuleringar.

Min "hjälte" (jag hatar det epitetet också, men ok...) i den nästan färdiga berättelsen som för tillfället går under namnet Erik Johannesson är en mager, blek, långhårig, hårdrocksälskande före detta psykpatient som till sin hjälp har en gift kvinna av ganska vardagligt utseende, som i sin tur utan vidare betänkligheter lämnar man och två små barn för att fullgöra det hon uppfattar som sin verkliga livsuppgift. Ytterligare exempel på karaktärer utgörs av en ung CP-skadad man med positiva erektionsproblem, en militant tjänsteman inom den kommunala psykiatrin som möjligen vill väl men ändå gör katastrofalt fel, en galen mor med grava vanföreställningar, samt en bedragen hustru som slår en falukorv i huvudet på sin otrogne man. Bland många andra kantiga, obekväma personligheter.

Låter det som de strömlinjeformade huvudpersonerna i en roman av exempelvis Dan Brown? Nej, det hoppas jag verkligen inte. Och måtte jag aldrig någonsin hamna i den fållan, även om det innebär att jag kommer att få ge ut mina böcker på eget förlag i det oändliga.

*

Nästa blogginlägg kommer att bli kort. I princip kommer det att lyda "Det är fullbordat". Jag misstänker att de flesta av er då vet vad det handlar om. Ge mig bara ett par ostörda morgnar eller nätter till...

Och apropå detta med strömlinjeform:

Alternativa verkligheter

Vilken pretentiös rubrik! Men vänta då tills ni sett nedanstående text...

Man kanske inte tänker så mycket på det i vanliga fall. Jag menar, oftast är man ju upptagen med att bekymra sig om mer vardagliga saker. Som vad man ska ha till kvällsmat till exempel. Eller om man ska behöva visa legitimation på systembolaget.

Men då och då finns det tid för lite djupare tankar, som exempelvis med detta om verklighetsuppfattningen.

En del läsare av denna blogg får nu kanske för sig att jag syftar på min egen bristfälliga syn på den så kallade verkligheten. Ni vet, det där med att jag tror mig vara någon sorts författare, bland mycket annat. Men det är inte det jag tänker på, utan snarare mer bokstavligt. Hur uppfattar man världen? Finns det någon absolut sanning som alla bara har att rätta sig efter?

I min värld - som ju förstås bara är min, och dessutom möjligen baserad på diverse missuppfattningar, vanföreställningar och allmänt önsketänkande - finns lika många verkligheter som det finns medvetanden. Eftersom varje sådan verklighet är baserad på varje individs specifika upplevelser, anser jag dessa vara unika; trots att verkligheterna av tvång måste vara löst byggda på vissa faktiska yttre omständigheter, är de utan tvivel starkt färgade av individens egna förutsättningar.

Be några personer som upplevt samma händelse att berätta om den. Ni kommer att få höra flera versioner som ligger så långt ifrån varandra att ni kanske börjar tvivla på sanningshalten i några av historierna. Även om man räknar bort människors högst varierande förmåga att uttrycka sig begripligt.

Jag tror att detta är ett exempel på att man lever i olika - men ofta snarlika - verkligheter. Vilket är helt naturligt, eftersom jag också tror att det vi kallar verklighet är något som skapas inne i våra huvuden. En individuell produkt av ett antal processer i hjärnan, kanske. Eller också något helt annat som är mycket svårare att sätta ord på.

Strunt samma vilket; grejen med det här inlägget var i alla fall att få er att tänka efter vilka verkligheter ni själva befinner er i. För jag är fullständigt övertygad om att inte en enda av er är så trist enkelspårig - alternativt beklagansvärt fantasilös  - att ni inte har mer än en att välja på.

För egen del har jag ett antal mer eller mindre behagliga att ta till i olika situationer; den där de flesta av er känner mig, det vill säga den "vanliga" där jag till exempel bygger mikrofoner och handlar diverse förnödenheter på Hemköp; den där jag figurerar som Skaparen av romankaraktärers ibland ganska dramatiska verkligheter; den där jag ikläder mig rollen av en ytterst smidig och hänsynslös kvinna av släktet blood elf i en värld som består av ytterligheter, både vad gäller skönhet och grymhet.

Alla dessa är lika verkliga, fast på olika sätt. Vilket förstås kan tyckas en aning knepigt för dem som inte kan följa med in i den ena eller andra verkligheten.

Men på samma vis måste det vara mellan olika individer; vi upplever inte "verkligheten" likadant, och av det följer att det blir oerhört svårt att säga vems verklighet som är mest "rätt". Finns den ens en helt och hållet objektiv verklighet?

Föder detta möjligen en tanke hos er, kära läsare? En tanke om att man kanske bör vara lite ödmjuk i sin framtoning? En tanke om att man kanske inte bör döma andra människor för att de inte tänker på exakt samma vis som man själv? Jag hoppas att ni svarar ja på den frågan.

Sist i denna veckas inlägg ska jag citera några tänkvärda rader ur Kahlil Gibrans "Profeten". I avsnittet som handlar om självkännedom sägs nämligen följande:

Säg inte "jag har funnit sanningen", utan hellre: "jag har funnit en sanning".

Ty själen vandrar på alla stigar. Själen vandrar inte på utstakad väg, ej heller växer den som ett strå. Den slår ut som en lotusblomma med oräkneliga kronblad.

Tänk på det och odla er ödmjukhet, vänner.

Det här är också jag, fast i en annan verklighet...

Rättstavningspornografi

Det är bara att erkänna: jag är en rättstavningsfascist. Eller möjligen mer lustfyllt; en formuleringspornograf.

Det är en brist hos min person; jag vet. Men jag har åtminstone sjukdomsinsikt och begriper att störningen är något jag måste försöka arbeta bort för att åtminstone ha en chans att fungera normalt i vårt moderna samhälle, vilket till minst 75% består av människor med mer eller mindre analfabetisk läggning. Eller anfallabetisk, som en före detta arbetskamrat till mig skulle ha sagt. Hon är förstås numera saligen insomnad, så henne må det vara förlåtet. Men vad gäller alla er andra... Grrr!

Min fru - som det förvisso finns oerhört mycket annat gott att säga om - brukar fresta mitt tålamod genom att skriva inköpslappar som sedan med viss nonchalans överlämnas till mig, så att jag så att säga kan exekvera ordern. Det första jag gör vid sådana tillfällen är att kontrollera att hon har stavat rätt. Det har hon nästan aldrig, varför jag nesligen måste köra till affären med felstavad lapp.

Inser ni vilken skam jag skulle få utstå om jag tappade lappen? Någon skulle kunna plocka upp den och tro att det var jag som skrivit den! Jag, som läser igenom allt som lämnar min hand minst tre gånger för att upptäcka och åtgärda grammatiska fel, logiska kullerbyttor, ofrivillig sär skrivning och svårlästa bokstäver. Även om det bara gäller en så trivial sak som en inköpslista.

Likadant är det när jag uppdaterar min status på Facebook. Ord ska vändas och vridas på, formuleringar ska skärskådas in i minsta detalj innan jag vågar trycka på "publicera" eller vad det står. Hur många friska människor slösar medvetet bort sin dyrbara tid på sådant trams? Förutom jag själv, alltså? (Där tror jag att jag minsann kategoriserade mig själv som normal, faktiskt. Lustigt vad ett indirekt syftningsfel kan göra med en människas psykiska status.)

Under en tidig fas i spexgruppen Madaroarnas karriär brukade jag skriva ut deras texter. Jag fick en i princip oläslig kladd som sedan skulle översättas till begripliga tecken så att alla i gruppen skulle kunna informeras om vad de skulle säga eller sjunga. Så långt inga problem.

De vill säga tills jag insåg att stavningsregler var något som inte existerade ens som idé i ovan nämnda grupp. Allt skulle skrivas ut som det lät; nej blev nä, är blev e, jag blev ja och så vidare.

Till en början försökte jag rätta upp stavningen så att den åtminstone hjälpligt skulle gå att förstå även för en ickeskåning, men det visade sig tämligen omgående vara fullständigt omöjligt. Det gick helt enkelt inte utan att grovt förändra texten, och det var väl knappast tanken med min tillfälliga inblandning? Alltså fogade jag mig, men det sved varje gång jag tvingades skriva påståenden av typen "ja e gla ida" istället för "jag är glad idag".

Det är ingen hemlighet att jag älskar formuleringskonsten. Den är en av de viktigaste anledningarna till att jag skriver både den här bloggen och mer litterära alster. Men på samma vis som en halvdålig historia faktiskt kan bli läsvärd om språket är bra, kan en bra historia totalt förstöras av undermåligt språk. (Jag har förresten själv råkat ut för det senare flera gånger och då oftast i kriminalromaner, hur det nu kan komma sig...)

Som ni säkert insett vid det här laget inbillar jag mig att mitt omständliga sätt att uttrycka mig ska fungera som räddning i händelse av berättelsehaveri. Jag är emellertid en aning osäker på om det är någon mer än jag själv och kusin Gäsper som uppskattar den sortens historieräddande ordvrängeri...

Nå nå, vad vore ett av mina oerhört välformulerade blogginlägg utan en fullständigt irrelevant musiksnutt från Youtube? Bättre? Tja, kanske det. Men nu ska ni i alla fall som motvikt till all hårdrock som publicerats på den här sidan under mer eller mindre trovärdiga förevändningar få något helt annat nedkört i edra halsar, nämligen lite snygg elektronisk lounge i form av AKMusique och Tracking Love. Det är enformigt, enformigt, en aning vackert och alldeles... underbart enformigt!

Glad påsk, kära vänner. Och tack för er fantastiska medverkan i förra veckans medbestämmandeinlägg. ;)

(Förresten: om jag inte noggrant gått igenom det här inlägget före publicering hade ni blivit tvungna att läsa ord som "kukllerbyttor, gäkker och berättleshaveri. Ingen, inte ens kag, är helt och hållet ofelbar.)