Medbestämmande

Idag, mina vänner, tänkte jag att vi skulle ha något som eventuellt kanske med lite god vilja möjligen skulle kunna kallas medbestämmande.

I skrivande stund håller jag på med det allra sista kapitlet i sagan om Erik Johannesson. Hur kommer det att gå, undrar ni kanske? Det gör jag också. Och det är där ni kommer in. Hur tycker ni att det ska gå? Jag är inte dummare än att jag inser att det är ganska svårt att svara på om man inte vet hur det har gått innan. Låt mig därför sammanfatta handlingen så här långt;

Först gick det sådär, för att vid en viss Elektras uppdykande plötsligt gå väldigt mycket bättre. Sedan gick det inte alls bra, men så småningom långsamt bättre. Till sist gick det så jäkla bra att man inte kan låta bli att undra om det trots allt ändå inte kommer att gå åt skogen innan allt är slut?

Som ni säkert vet har slutet stor betydelse för hur man minns en berättelse. Och eftersom jag gärna vill att mina läsare ska komma ihåg att de har läst mina böcker är det viktigt att få till slutet på bästa sätt. Därför tänkte jag alltså nu be er säga er mening i detta delikata ärende.

Nedan finner ni fem alternativa slut. Välj ett och meddela ert beslut genom att kommentera. Uteblir kommentarerna får ni naturligtvis skylla er själva. Då gör jag nämligen precis som jag vill. Fast det gör jag kanske å andra sidan ändå...

1. Erik gifter sig med Elektra, får fem barn med henne och lever sedan relativt lycklig i alla sina dagar. Bortsett från den period barnen passerar tonåren, vill säga.
2. Erik dör i en tragisk olycka innefattande en truck, en pall konserverad ansjovis samt en grön täckjacka av 80-talsmodell.
3. Erik bestämmer sig för att han är Jesus och låter trots protester från den lokala polismyndigheten korsfästa sig på Stortorget i Helsingborg, varpå han dör, stilenligt och bittert utropande "min gud, min gud, varför i hela fridens namn gjorde jag det här?".
4. Erik gräver ner sig i ett hål där han dör av tristess och syrebrist eftersom han är innerligt trött på att hela tiden figurera i både bloggtexter och bokmanus, alla lika undermåliga.
5. Annat som ni själva hittar på.

Som avslutning ger jag er ytterligare en fråga att ta ställning till: är det här rätt hundras för oss? Det är en dansk-svensk gårdshund, om ni undrar. Säg ja. Snälla...?

Filosofi

När jag gick på gymnasiet för många år sedan var det nära att min karriär som hobbyförfattare höll på att få ett abrupt slut. Noga räknat hade den så kallade karriären förstås inte ens börjat, men jag tyckte åtminstone om att skriva och att genom detta skrivande drömma mig bort till andra verkligheter.

Egentligen började min författargärning redan när jag gick i trean och skrev en kort berättelse (baserad på och inspirerad av några glittriga bokmärken) om en förrymd och vilsegången björnunge. Sagan slutade lyckligt, vilket kanske bör poängteras särskilt för dem som läst mina senare alster...

Nästa milstolpe (ja, jag vet att jag tar i) inträffade i sexan när jag skrev om en dramatisk tidsresa till 1940-talet. Berättaren råkade av någon idag outgrundlig anledning medelst tidsmaskin förflytta sig till Tyskland mitt under brinnande världskrig, tvångsrekryteras till den tyska armén och sedan som grädde på moset och lök på laxen (vem har egentligen hittat på det där???) interneras i något fångläger, bara för att till sist lyckas bygga en ny tidsmaskin av kasserade stridsvagnsdelar eller något, och på så vis ta sig hem till sin egen tid. Som alltså var svenskt sjuttiotal. Okej...?

Den berättelsen fick faktiskt lite beröm i skolan. Den var för övrigt också det sista författat av min hand som min dåvarande lärarinna läste innan någon - jag vet inte vem, men skulle gärna vilja få reda på det - satte Bengt i koma i händerna på henne trettio år senare. Hon önskade mig förresten lycka till i samband med boksläppet av Det obrytbara mönstret. Och jag tog det inte som en sarkasm. Men jag är å andra sidan av ganska godtrogen och lättlurad natur.

Sedan var det då alltså den där uppsatsen på gymnasiet. Om jag minns rätt var det en kort science fictionberättelse om någon som - jag minns varken hur eller varför - avslutade sitt liv på mystiskt vis och därefter gick upp i någon sorts högre kosmisk tillvaro. Ja, ni ser själva. Redan där höll det på att spåra ur.

Den uppsatsen lästes också upp inför en dumt gapande klass (mest bestående av människor som trodde att kortspel var en sorts matematik som därför skulle utövas särskilt intensivt på just mattelektionerna, medan läraren höll på att få en hjärtinfarkt).

Men min uppsats lästes inte upp inför dessa grobianer (förlåt!) för att den var exceptionellt bra, utan snarare för att den skulle exemplifiera något som var totalt obegripligt.

"Man förstår inte vad du menar." sade min svensklärarinna, bara för att i nästa andetag erbjuda sig att göra författare av mig. Vilket jag avböjde, om jag minns rätt. Eller åtminstone lät bli att kommentera. Som jag såg det fanns det nämligen ingen mening med det, eftersom det redan bevisats att jag skrev obegripligt.

Det tog nästan tjugofem år innan jag vågade skriva något igen. Och då bara tack vare ett plötsligt infall och en bärbar dator som var till salu. Det blev - som de flesta som läser den här bloggen säkert känner till - ett experiment utgivet i tjugofem ex med undermålig limbindning. Dock ett lyckat experiment, eftersom jag klarade av att fullfölja det. Och för att jag faktiskt fick människor att skratta. Inte åt mig den här gången, utan med mig.

Jag tänker ofta på det där. På det som jag tyckte var fullkomligt självklart, men som i andras öron bara blev till obegriplig rappakalja. Och häromdagen snubblade jag över något som aktualiserade mitt gamla tillkortakommande på nytt. Fast på ett ganska lustigt sätt, om jag får säga det själv.

Jag lyssnade på en ljudbok skriven av Gunnar Fredriksson som hette 20 filosofer, och hade hunnit igenom allt från Platon till Wittgenstein när jag kom fram till bokens sista filosof; Martin Heidegger.

Om honom kan man tycka vad man vill, och mycket kan säkert också sägas. Till exempel om hans högst tvivelaktiga politiska åsikter, vilka vållat en del diskussioner genom åren; han var medlem i NSDAP från 1933 till 1945, och var av allt att döma tämligen övertygad om nazismens förträfflighet trots att han hade både judiska lärare och  elever.

Det som emellertid inte kan sägas om honom ens med god vilja är att han är lätt att förstå sig på. Om man ser tillbaka på min aningen andliga SF-berättelse från gymnasietiden framstår den som solklar och enkel i jämförelse med Heideggers allmänt accepterade(?) filosofiska tankar. Problemet med de senare är bara att man inte begriper något av dem.

Nu tror säkert intelligent och arrogant läsare att jag bara är dum och trögtänkt som inte förstår, och så är det kanske. Men här ska ni i alla fall få så ni tiger, åtminstone en liten stund:

Nedanstående text är ett citat från en text som förklarar vad Heidegger menar. Just det; förklarar. Det måste alltså rimligen betyda att originaltexten är ännu svårare att förstå. Jag har inte läst den, men jag önskar er verkligen lycka till om ni har för avsikt att göra ett försök.

Och medan jag fortfarande har er uppmärksamhet; den här godbiten hade jag - om jag känt till den då - mer än gärna velat trycka ner i halsen på min gymnasielärarinna i svenska, som med en enda oförsiktigt formulerad mening berövade mig tjugofem års skrivande:

Tillvaron är det varande som kan ställa frågan om varandets vara. Tillvaron är grundläggande sett ett varande som överskrider varandet, och är upplåten för varandets vara. Tillvaron är med andra ord inte endast varande som förhåller sig till sin egen existens, tvärtom. Tillvaron är ytterst ett varande som förhåller sig till varandets vara överhuvudtaget som en förutsättning för att den ska kunna förhålla sig till sin egen existens och i förbindelse därmed rikta sig mot och avtäcka det övriga varandet.

Fast om lärarinnan i svenska språket läst det ovanstående hade hon antagligen bara hävdat att det är i det obegripliga genialiteten bor. Om man inte är 17 år och bara obegriplig utan att vara genialisk, vill säga.

Som vanligt avslutar jag med en filmsnutt, denna gång en stöld från kusin Jespers utmärkta blogg. Visst blir man glad?

Ofrivillig medverkan

Idag tänkte jag börja med en fråga direkt riktad till er läsare. Nämligen: förekommer ni i någon bok?

Det där kan kanske tyckas vara en dum fråga som de flesta skulle svara "naturligtvis inte" på. Det skulle jag för övrigt själv också göra om jag blev tillfrågad. Om jag inte visste bättre, alltså.

Förr i tiden - när jag bara läste böcker och inte själv skrev några - kunde jag fundera över hur man skapade alla dessa mer eller mindre trovärdiga karaktärer, kompletta med olika egenheter i utseende och personlighet. Författaren måste ju ha en otrolig förmåga att via sin fantasi frammana människor av kött och blod, tänkte jag då. Men det tänker jag inte längre, för nu vet jag hur man gör.

Och det påståendet leder direkt tillbaka till den inledande frågan: förekommer ni i någon bok?

Svaret - som ni kanske inte kommer att tycka om, men ändå inte kan göra något åt - är: givetvis gör ni det.

Så här är det nämligen: för att underlätta för sig själv när man hittar på nya människor och miljöer utgår man från något som redan finns. Det är givetvis mycket enklare att modellera något runt ett redan färdigt skelett än att börja från noll, om ni förstår hur jag menar. Jag ska ge er några exempel:

I mitt pågående projekt med arbetsnamnet Erik Johannesson har jag valt att förlägga handlingen till en fiktiv värld där platserna heter saker som Sydåsen, Risbyslätt och Klätten. Titta lite närmare på namnen och ni kommer ganska enkelt att se precis vilka verkliga platser som har stått som modell för mina påhittade. Möjligen kommer ni att behöva en synonymordlista, men sannolikt inte.

När jag således skriver om den neonröda skylten över fiket i den lilla byn Risbyslätt kan ni vara helt förvissade om att den faktiskt finns på riktigt. Kanske inte i detalj överensstämmande med den i min berättelse. Men den finns.

På samma sätt är det med mina böckers olika karaktärer; de finns på riktigt, men ändå inte. Vissa av dem är så tydliga att man måste vara blind för att inte se det. Några av de allra tydligaste exemplen heter Gladh och Jhonas (Bengt i koma). Fast det förstår man förstås bara om man känner originalen. Men gör man det borde man få sig ett och annat gott skratt...

I Det obrytbara mönstret förekommer jag faktiskt själv på några rader i en obetydlig, snabbt förbiflimrande scen:

"Här fanns alla kategorier upptäckte han snabbt; fina damer i högklackat och päls, otaliga ungdomar med byxorna på trekvart, en tunnhårig man med mystiskt utseende bärande på en lika mystisk metallväska, Aluma-försäljaren vid gallerian Magnus Stenbock, en utländsk fotograferande kvinna..."

Så gott som dagligen spelas den här scenen upp när jag är på väg till Milabs ekofria mätrum för att arbeta. Den är således en bild av något som faktiskt sker i verkligheten, men ändå inte. För det sitter ingen man vid Petters och äter bakad potatis och betraktar mig i väntan på att finna sin älskade bror från ett tidigare liv. Eller...?

I min nya bok är det precis likadant. Flera läsare kommer - kanske utan att förstå det - att finna sig själva i berättelsen. I något enstaka fall har jag upplyst personerna ifråga om att de utgör förlagan till mina fantasifoster. I andra fall tänker jag inte berätta.

Men oavsett vilket är det viktigt att förstå att inte en enda karaktär i boken är en exakt avbild av sin förlaga. Mina romankaraktärer är bara skuggbilder med drag av verkliga personer. Så är det med huvudpersonen Erik, som delar utseende med ett par olika existerande människor, till exempel den före detta gitarristen i det svenska metalbandet Mustasch (Hannes Hansson), som ses nedan.

Så är det också med Eriks närmaste vän Elektra, som utseendemässigt och i vissa personlighetsdrag är byggd runt en god vän. Vilket kan tyckas som ett vågspel eftersom Elektra förekommer i berättelsen dels som tioåring, dels som fyrtioåring, och förlagan är runt trettio. Det mesta händer alltså snarare inne i mitt huvud än i den verkliga världen. Är det att betrakta som fusk att göra så här? Tja, inte vet jag. Men det fungerar.

Poängen - jo, det finns en sådan - är i alla fall att det är lättare att vara konsekvent i personbeskrivningen om det finns en färdig förlaga att luta sig mot. Det är därför många av er läsare får finna er i att kanske upptäcka er själva i den snart färdiga boken om Erik Johannesson, mannen som går från att vara ett institutionaliserat psykfall till att bli...

Nå, det får ni väl läsa om senare. Jag hoppas i alla fall att ni inte misstycker till er ofrivilliga medverkan...

(Eftersom jag nämnde Mustasch får jag väl slänga med en gammal trevlig dänga: Double Nature. Ännu en titel som möjligen äger viss relevans i berättelsen om Erik Johannesson.)

Golfetta och andra suspekta ord

Ord och deras användning är något av det roligaste jag vet, utpräglad tråkmåns som man är.

Som de flesta läsare av denna blogg naturligtvis känner till skriver jag berättelser av tämligen ansenlig längd, och ibland undrar jag faktiskt själv om det är berättandet i sig eller lekandet med ord som är det viktigaste. I förtroende kan jag avslöja att det händer att jag läser saker jag skrivit utan att ha en aning om vad det är jag menar eller vill ha sagt, och det är kanske inte så bra. Åtminstone inte om man försöker berätta något. Dock: om det bara är snyggt formulerat känner jag mig alltid nöjd.

Ibland händer det emellertid att syftningsfel och dubbeltydigheter smyger sig in och förstör. Jag gissar att alla som sysslar med att uttrycka sig i skrift vet vad jag menar när jag påstår att vissa formuleringar som verkade särskilt fyndiga när de skrevs ofta ter sig olyckliga när man betraktar dem i tryck några år senare; omöjliga att ändra och redan lästa av alltför många.

Det där är sådant man inte kan skylla på någon annan än sig själv. Men när själva orden spelar en spratt, vad gör man då? Svenska språket är fullt av ord - vissa ursvenska, andra ganska nyligen inlånade - som vid en närmare titt ter sig om inte förrädiska så åtminstone lustiga och påfallande ofta tvetydiga. Inte för att jag brukar ta fel på dem, men ändå. Jag ska ge er några irrelevanta och i mitt tycke barnsligt lustiga exempel:

Stolpiller 

Om man vill kan man naturligtvis föreställa sig ett litet mårddjur fastbundet vid en stolpe, men det är fel. Jag vet däremot bättre: jag ser nämligen alltid framför mig hur man placerar det aktuella pillret på en stol och sedan sätter sig på det. Det fungerar aldrig. Hur tänkte man egentligen när man namngav den här pillertypen? Är namnet ett uttryck för någon sorts finkänslighet eller vad? Alla vet ju ändå var det ska stoppas, eller hur? Om inte lär det komma som en otrevlig överraskning den dagen er läkare skriver ut sådana åt er.

Kalasbyxa

Men hallå?! Det här är förstås inget tvetydigt ord, men vem i hela världen hittade på det? Någon som tyckte att den optimala klädseln på ett kalas var tajta, färgglada strumpbyxor med markant förmåga att öka den egna statiska laddningen med några tusen volt? Någon som njöt av att se sina arma medmänniskor ikläda sig groteskt avslöjande och skrattretande benkläder i uppseendeväckande färger? Om så är fallet: en sannolikt sjuk människa alltså.

Nå; möjligen funkar kalasbyxor på barnkalas. Men på arbetskamratens femtioårskalas??? Skulle jag mot all förmodan bli bjuden på en sådan tillställning är det kanske trots vissa tvivel dags att äntligen ge sig hän och oväntat dyka upp i spygröna kalasbyxor (tänk er den synen...) och sedan av "misstag" dela ut mer eller mindre välförtjänta stötar till höger och vänster. Nåja, mest till höger faktiskt.

Vårtgård

Jag antar att ordets egentliga betydelse -  som det alls inte är något konstigt med - är känd för de flesta. Själv ser jag som den barnslige, omogne 43-årige barnrumpa jag nu en gång är alltid en inhägnad bakgård badande i middagssol framför mig. Höga, vita, putsade murar draperade med vildvin omgärdar en vacker trädgård där det växer stora, frodiga bestånd av... vårtor. Urrk!

Buksvåger

Ett ord vars riktiga innebörd jag helst undviker eftersom det lätt kan tänkas frammana känslor av svartsjukekaraktär. Men visst låter det som om det gäller en aningen fet, ingift manlig släkting? En överviktig, kakälskande man i sina bästa år, flåsande fläskig med svettringar under armarna. Nära att spricka av självgodhet och en myckenhet bukfett. Yummy! skulle man kunna säga. Eller kanske inte...

Buksvågrar undanber jag mig således, men jag undrar om det ändå inte skulle vara roligt att någon gång få stifta bekantskap med en buksvägerska? En kvinna med sådant rikligt omfång att ordet liksom blir otvetydigt. (Det är helt och hållet upp till dig nu, Per!)

Det finns förresten en ganska tragisk koppling till andra världskriget i det här ordet, om man nu ska vara en liten aning seriös. Tyska kvinnor lär mot slutet av kriget ha myntat uttrycket "hellre en ryss på magen än en amerikan i luften", vilket säger en hel del om krigets villkor om man tänker närmare på saken.

Många ryssar torde ha blivit buksvågrar under den här tiden. I ordets rätta, obarmhärtigt brutala bemärkelse. Och ändå föredrog de tyska kvinnorna det framför amerikanernas ständiga bombningar. Kanske något att tänka på i vår tid, när man förväntas vara antingen med eller mot; när polarisering plötsligt och obegripligt kommit att betraktas som något normalt och oundvikligt.

Knorra

Jag är inte religiöst lagd i ordets traditionella betydelse. Därför kan jag kosta på mig att le i mjugg åt ordvalet i exempelvis bibeln utan att oroa mig det minsta för det där varma stället ni alla säkert känner till. Så här står det i andra Moseboken, 16:e kapitlet:

Och Israels barns hela menighet knorrade emot Mose och Aron i öknen (...)

Hur i hela fridens namn gör man när man knorrar? Jo, jag vet att det betyder att man klagar. Men faktum kvarstår; när jag gick i skolan höll jag på att få nervösa sammanbrott av oförlöst fnitter så fort det där med att knorra nämndes på religionsundervisningen. Jag kunde höra hur Israels folk grymtade och nöffade och gjorde miner som starkt påminde om gristrynen där ute i öknen. Vilket förstås ter sig extra lustigt, med tanke på vad man tycker om grisar i den delen av världen.

Golfetta

Det här är kanske inget självklart svenskt ord. Men faktum är att det används allt oftare, åtminstone i köttdisken eftersom det står för en sorts mager salami.

Men visst hade det varit mycket roligare om ordet haft sitt ursprung i götaländsk fängelsemiljö? Det skulle med en liten gnutta fantasi exempelvis ha kunnat betyda västgötsk (eller för all del östgötsk) kvinnlig tjallande fängelseintern. Säg det med lite dialektal inlevelse och betoning på första stavelsen så inser ni nog snart det roliga. I alla fall om ni känner till begreppet att "gola"...

I vilket fall som helst så låter det skojigare än det mest uppenbara, men dock trist felaktiga: en järnetta avsedd att slå iväg en golfboll med. Fast det är klart: just det går kanske bra att göra med den där korven också, åtminstone så länge den inte är skivad.

Men vad vet jag, fattiga och syndiga människa?