Die Mensch-Maschine

1978 släppte Kraftwerk sitt legendariska album "The Man-Machine". Omslaget gick i rött, vitt och svart (klassiska tyska färger för övrigt, för den som kan sin nittonhundratalshistoria) och var... tja, ganska färgstarkt.

En av de i mitt tycke bättre låtarna var "Die Roboter", uttalat med nästan övertydligt rullande R. Eller "The Robots", som den hette i den engelska versionen. Ses nedan, för övrigt.

Stelt så det förslår, skulle man kunna säga. Ändå var det den här sortens musik som fyllde den senare halvan av mina tonår, och säkerligen också påverkade mitt framtida låtskrivande i mycket högre grad än jag egentligen tycker är bekvämt att erkänna.

Sedan den tiden har det som bekant runnit mycket vatten under broarna (lustigt uttryck förresten) och jag har hunnit gå igenom många musikaliska faser. Från traditionell svensk folkmusik med vevlira och säckpipa (NEJ, inte skotsk!!!) till metal i olika varianter. Och nu har cirkeln på något vis slutits:

För bara några dagar sedan fann jag mig plötsligt fånigt leende stirrande på en video ganska närbesläktad med den där gamla Kraftwerklåten. Musiken består i stort sett bara av olika maskinljud, men är tillsammans med dansaren en sorts perfekt avknoppning av "Die Mensch-Maschine". Fast på ett mer organiskt och mindre tafatt sätt, liksom.

Nu önskar jag bara att jag själv kunde bli lite mer robotlik ibland. Det hade nämligen underlättat en hel del...

En liten bokrelaterad nyhet också: i veckan blev jag intervjuad av en journalist på Helsingborgs Dagblad angående den där otrevliga historien som ligger till grund för en del av "Det obrytbara mönstret". Det stundar ju ett ganska sorgligt 300-årsjubileum om ungefär en månad, och det kommer inte särskilt oväntat att uppmärksammas i tidningen. Håll tummarna för att det ger mig åtminstone lite gratisreklam...

Åke Parmerud - Clones scene from the dance/media show "The Seventh Sense". Bara så jäkla fräckt!

Clones scene from the dance/media show "The Seventh Sense"

Ake Parmerud | MySpace Music Videos

Dumma lesso! Snabba twekko...

Antiklimax.

Visst är det den vanligaste slutklämmen på en lång uppladdningsperiod, oavsett vad saken gäller? Man víll ju så gärna tro att det man kämpat med i flera år ska mynna ut i något bra och meningsfullt. Åtminstone vill man helst inte att det ska sluta i fiasko.

Ändå gör sådant man hoppats mycket på påfallande ofta just det; går åt skogen vid sämsta tänkbara tillfälle. Det vill säga när det under inga omständigheter får gå fel.

Nu tror kanske den återkommande läsaren att jag på nytt dykt ner i ett tillstånd av självömkan, men låt mig då med en gång säga att så alls icke är fallet. Tvärtom. Det här handlar nämligen snarare om ett kärt och ständigt återkommande ämne i min värld; skadeglädje.

Jag känner individer - inga namn kommer att nämnas - som utan minsta betänklighet skulle kunna ställa sig och gapskratta och peka finger åt medmänniskor som drattar på ändan av en eller annan anledning. I realtid, som det heter nuförtiden.

Själv bevittnade jag förresten en sådan episod häromdagen när jag satt i min bil på en större parkeringsplats. En äldre herre iförd tekniska kontorets fulla mundering kom gående precis framför fronten på min bil. Plötsligt försvann han ur mitt synfält med vilt viftande armar och under högljutt utstötande av gutturala och något överraskade läten. Jag satt kvar och följde intresserat händelseförloppet, men kom mig inte riktigt för att gå ut och hjälpa honom upp. Det var ren omtanke som hindrade mig; jag vet nämligen hur pinsamt det kan vara när man trillar och slår sig inför publik.

Långt om länge - och efter flera misslyckade men tämligen lustiga försök - kom han äntligen på fötter och tog sig till sist in i sin bil, skrapad, blåslagen och med inte ens ett uns värdighet i behåll. Och det var först då jag började skratta, rått och länge förvisso, men också synnerligen hjärtligt.

Nu kanske just denna episod inte har särskilt mycket med begreppet antiklimax att göra, men desto mer med den allom bekanta skadeglädjen. Och det är relevant, för det är just i mötet mellan dessa båda storheter som det blir extra roligt:

Hugo Rodriguez var en cyklist som deltog i sommar-os i Spanien 1992. Han hade tränat hårt i fyra år för just det här tillfället, och var så optimalt förberedd och laddad som man rimligtvis kan begära. Men i samma ögonblick som starten gick, infann sig hans livs förmodligen största antiklimax tillsammans med en fadäs som högst sannolikt lockade fram en del dåliga sidor hos publiken. Jag, som i och för sig är en dokumenterat dålig människa, skulle bli mycket förvånad om inte en och annan plötsligt fick lite svårt att hålla sig för skratt...

I vårt hem har frasen "Dumma lesso! Snabba twekko..." blivit en klassiker, tack vare äldste sonen som under en period använde den ofta och med perfekt accent. Själv säger jag ofta "dumma lesso" när något går mig emot.

Nedanstående klipp är långt och hämtat från "100 höjdare", men om ni hoppar fram till 1:46 i filmen kommer ni rakt in på den stackars Hugo Rodriguez förargliga antiklimax. Det är inte hysteriskt roligt, men tillräckligt kul för att få uppta plats i en halvtaskig blogg. Á bientôt, mes amis!

Conny

Det är aldrig för sent att pröva något nytt, har det visat sig den gångna veckan. Min familj har nämligen utökats med en ny medlem vid namn Conny.

Häromdagen fann jag honom lojt slumrande i säng med min fru, vilket under andra omständigheter sannolikt hade gjort mig helt galen. Under de aktuella nöjde jag mig emellertid med att klia honom lite lätt på magen och sedan vänligt men bestämt be honom flytta sig så att jag också fick plats.

Han har förstås en del egenheter, det måste medges. Till exempel tycker han särskilt om att äta kaninbajs, och gärna just innan han får för sig att han måste pussa någon i ansiktet.

Bordsskicket lämnar nog också en del övrigt att önska, skulle man kunna säga. Han äter faktiskt så fort och intensivt (uttryckt med en liten gnutta välvillig diplomati) att han faktiskt inte är något vidare trevligt middagssällskap. Åtminstone inte på finare bjudningar.

Men när han väl ätit upp och det blir tyst är han en hejare på att visa sig uppmärksam, en sak som jag enligt min fru är lite sämre på. I synnerhet om TV:n står på. Men Conny är som sagt väldigt duktig på det. Om någon annan i familjen äter, vill säga. Då gör han sitt bästa för att hypnotisera den som äter så att maten plötsligt ska bli yr och liksom hamna i fel mun. Hans mun, nämligen.

Men glad är han, oavsett om trolleritricket fungerar eller ej. Faktiskt så glad att han varje gång någon kommer hem blir så till sig av lycka att han inte kan låta bli att kissa en skvätt på golvet. Min fru klagade förresten på att alla i familjen inte blir lika omåttligt glada när hon kommer hem, men jag ska minsann visa henne när jag är på det humöret. Och då är det hon som ska få torka.

Conny, som egentligen heter Cornelis, är som ni säkert redan gissat ingen överviktig idrottstränare för det lokala knattelaget i fotboll som fattat tycke för min familj, och sålunda helt sonika flyttat in. Nix, han är en beagle, och en sällsynt trevlig sådan. Dock endast lånehund, vilket faktiskt svider nu när det är dags att lämna tillbaka honom till hans rättmätiga - och förhoppningsvis brunbrända - ägare.

Jag erkänner gärna följande: jag har aldrig varit någon stor djurvän. Jag tycker att de flesta djur är både äckliga och farliga, alltifrån hamstrar och fiskar till allehanda hundar. Läskiga, smutsiga och i vägen.

Men med Conny har det liksom blivit lite annorlunda; jag har nog aldrig klappat så mycket hund i hela mitt liv som jag har gjort den här veckan. Och jag har tyckt om varenda sekund av det.

Men nu är det alltså slut. Imorgon åker han hem, och sedan finns bara minnet av honom kvar här hemma. Ja, och en hel del sträva hår förstås, lite söndergnagt lego och möjligen en eller annan kvarglömd bajspåse. Jag tror att jag kommer att sakna honom.

Cornelis Beagle

Fotnot: Det är inte första gången vi är hundvakter. I november hade vi Nalle Hagström Rosenqvist (Shetland Sheepdog) hos oss ett par dagar, och även då blev jag lite förälskad. Det kanske trots allt är dags att skaffa en egen...?

500. Igen.

För ganska exakt ett år sedan hade jag ett inlägg i min gamla blogg som jag kallade 500. Inlägget alltså, inte bloggen.

"Visst är det väl härligt med alla dessa syftningsfel?" utbrast han äppelkindat i så hurtig och positiv anda - och samtidigt understrykande saken genom att gång på gång göra tummen upp - att hans åhörare unisont smygkräktes av överväldigande men fullt förståeligt äckel.

I alla fall: då handlade det om kB, och var helt enkelt ett stöddigt påpekande om att jag nu minsann nått till ungefär halva storleken av mina tidigare böckers totala filstorlek. Japp, det var verkligen en sak att fira.

I klartext betydde det att jag skrivit ungefär 100 boksidor. Kanske inte det sämsta, men å andra sidan inte så mycket att skryta med heller...

Nu däremot, finns det ett sprillans nytt 500-jubileum att fira. Nämligen det att min kommande bok just denna dag omfattar 500 sidor oredigerad och tämligen rå text. Vilket uppskattningsvis innebär att 100 - 200 sidor återstår innan jag nått slutet på historien.

Men 500 är det alltså idag, vilket kommer att firas med en liten bullig flaska äjl - eller ale, som man stavar det på systembolaget - innehållande någon sorts brunt avkok av en lustig gubbe vid namn Brother Thelonius, av etiketten att döma. Smaskens. Och skål och grattis till mig själv!

Ett litet tillägg:

Jag hittade precis den här på youtube. Jag kanske kan sno titeln till boken? ;)