Gladpacksinpackad fru

Del ett:

Min fru ska på kalas.

Det är väl fint så, om det inte vore för att hon planerar att klä ut sig.

Jag vet, ni tycker inte att det låter särskilt oroande med lite tokroliga kläder. Och det hade inte jag heller tyckt, åtminstone inte om hon bara tänkt använda  det gamla vanliga, d v s några av sina spexkläder. För det där med att hon allt som oftast lyckas se dum ut är jag som ni säkert förstår tämligen van vid. Och det är ju bara bra, eftersom hon tillhör den lilla men lyckliga skara som får betalt för att se lite imbecill ut, till massornas outsägliga glädje.

Själv får jag förresten inte öre fast jag gör exakt samma sak. Dagligen, dessutom.

Men nu är alltså måttet rågat. Mitt under vår för övrigt stilla kvällsmåltid släppte hon plötsligt bomben: hon hade för avsikt att rulla in sig själv i gladpack. Förvisso fullt påklädd under den genomskinliga folien, men ändå.

Har ni sett hur man ser ut om man trär en nylonstrumpa över huvudet? Just det, man blir åtminstone inte vackrare, även om man för all del  kan bli en hel del annat. Som t ex misstänkt för antingen terrorism, allmänfarlig ödeläggelse eller möjligen förberedelse för bankrån. Eller varför inte langning? ;)

Poängen är i alla fall att man genom att stoppa huvudet i en strumpa ofrånkomligen får ett något ofördelaktigt utseende, alldeles oavsett vilket utgångsläge naturen har begåvat en med. Snygg blir oundvikligen ful, med andra ord. Och utan undantag.

Och beträffande nylonstrumpan är det ändå bara huvudet som berörs. I det här fallet skulle som jag sade hela kroppen tryckas in i folie. Förstår ni vart jag vill komma?

Enligt min mening skulle en sådan förklädnad visserligen kunna vara oerhört effektiv på ett högst destruktivt sätt, men samtidigt knappast att föredra om man ska gå på fest. Tänk bara så besvärligt det kommer att bli när man plötsligt (och för sent) upptäcker att man måste gå på toaletten. Då skulle jag sannerligen inte vilja vara i min frus folie.

Del två:

Som alla läsare av denna blogg säkert känner till, har jag lite svårt för reklam. Främst den där dumdryga sorten, den som flitigt förekommer i exempelvis de kommersiella radio- och TV-kanalerna. (Var annars, förresten...?)

Men nu ska jag alltså kasta en av mina halvhjärtade principer överbord och själv göra lite reklam, eftersom det gynnar ett behjärtansvärt fenomen. Mig själv, nämligen:

Kommer ni ihåg det gamla insomnade syntbandet Cyclotron som jag hade tillsammans med min bror Per? Det tynade sakta bort någon gång under 2006, om jag minns rätt. Men nu visar det sig att C bara varit en liten aning skendöd, och under december kommer att börja släppa ifrån sig lite nytt material.

Och det är alltså här vi har själva pudelns kärna, som det heter. Alla nya låtar (och redan även en del gamla) kommer att kunna laddas ner gratis och i sin fulla längd från www.tindeck.com. Dessutom har C fått en egen Facebook-sida som jag tycker att ni inte ska missa, främst för att allt rörande C kommer att publiceras den vägen.

Och varför inte förnedra mig helt och hållet när jag ändå håller på: gör som 29 andra redan gjort - tryck på knappen "Bli ett fan"! Ni är i så fall i gott(?) sällskap med bl a gymnasieelever, musiker, boulespelare och en eller annan öldrickande skotte.

Slut på konsumentupplysningen. Ja, och det här inlägget.

Tillägg 091202:
Jag har av oklar anledning blivit ombedd att lägga upp den här bilden i min blogg, men att under inga omständigheter tala om vilka de gladpacksinklädda personerna på bilden är. Ok. Men jag kan i alla fall berätta att ingen av de två kvinnorna till vänster är min fru...

Irritationsmoment

Visst har även ni drabbats av dessa små (ofta obetydligt små) men irriterande störningar som efter ett tag tycks ta rent gigantiska proportioner? Behöver ni veta något om dem går det bra att fråga mig. Jag vet allt om dem. Och när jag säger allt menar jag verkligen ALLT.

Så där blir det nämligen när man är beroende av någorlunda lugn och ro för att kunna prestera något som åtminstone i ens egen värld ter sig som något viktigt. Och just denna vecka har verkligen mitt tålamod prövats vad gäller dessa små men ytterst påträngande fenomen.

Det har väl inte kunnat undgå någon läsare av denna blogg att jag skriver böcker. Eller rättare: försöker.

Föreställ er nu följande: ni sätter er ner i den mest bekväma sittmöbel ni hittar, startar datorn och letar upp stället i texten där ni senast slutade ert fantiserande. Ni försöker komma ihåg vad det aktuella textsegmentet skulle leda till, och lyckas nästan - men bara nästan - fånga det. Just i det avgörande ögonblicket bryter dessvärre helvetet löst via ett gigantiskt (och något osynkat) trumsolo i ett spel av Guitar Hero-typ. Bom-chack-tzing-boing, och så vidare.

Ni kapitulerar genast eftersom ni vet att det här är en strid som inte under några omständigheter går att vinna, och flyttar er till ett annat rum i hopp om att få aningen mer lugn och ro. Det underlättar nämligen vid allt intellektuellt arbete om man hör sina egna tankar, sägs det.

I nästa rum ni slår er ner sitter det en värmepump, och efter fem minuter under utblåset har er kroppstemperatur stigit till minst 39 grader och datorns fläkt börjat gå plågsamt och konstant.

Hjärnan strejkar och ni börjar bli lite lätt irriterad över att världen är en så utstuderat ond plats. Ni gör då vad varje någorlunda vettig människa skulle göra - försöker hitta en ny fristad. Men finner naturligtvis ingen vid första försöket eftersom alla föga överraskande verkar vara upptagna av andra familjemedlemmar.

Då går ni ett varv till med den skållheta datorn under armen och inser slutligen att det enda ställe som åtminstone till viss del uppfyller kraven på lugn och ro är sovrummet. Nackdelen är förstås att man först måste tömma den enda stolen från sängöverkast, kuddar och annat nödvändigt som nästan aldrig används men som ändå måste finnas på plats. Det är ett i sammanhanget försumbart problem.

När det slutligen är gjort slår ni er äntligen ner och finner till er inte obetydliga förtret att ni totalt glömt bort vad ni hade tänkt skriva. Då backar ni i texten och försöker hitta den borttappade tråden, men finner istället ett par stavfel och dåliga formuleringar som ni genast måste åtgärda. När ni sedan efter många om och men till sist kommit fram till stället där berättelsen ska fortsätta, ringer telefonen. Eftersom ingen svarar (trots att hela familjen är hemma och utan tvivel hör det alltmer påträngande ringandet) suckar ni trött, sätter undan datorn och tar ert ansvar som telefoniabonnent. Bara för att upptäcka att den som ringer tydligen tröttnat på att vänta, och därför lägger på i samma sekund ni lyfter luren.

Ni går upp till sovrummet igen, sätter er tillrätta, skriver tre meningar och faller därpå i lätt men välgörande sömn, eftersom arbetsdagen varit av typen "tämligen vedervärdig", och därför ganska tröttande. Ni vaknar med ett ryck efter tio medvetslösa minuter och  försöker föga framgångsrikt låtsas som om ni överhuvudtaget inte alls är trött, och gör därefter ett nytt, tafatt försök att gå vidare i berättelsen.

Då kommer yngste sonen och talar om att han har tråkigt. Inte en gång. Inte två heller, utan precis så många gånger som krävs för att man ska känna sig redo att be honom fara åt... att gå ner till hans mamma. Som - kryper det snart fram - visar sig vara den som skickade upp honom från början.

Ni ber honom vänta en liten stund medan ni avslutar meningen med den där intelligenta formuleringen ni just tänkte skriva, innan den försvinner. Bara för att upptäcka att den redan är borta. Oåterkalleligen.

Varpå ni svär grovt och högljutt medan ni desperat försöker hitta på en ny formulering, men självklart misslyckas därför att ni distraheras av att datorns batteri just tar slut och skärmen blir svart. Varefter telefonen ringer igen.

Det är då ni ger upp och tänker att det nog kommer att gå bättre en annan dag. Att det nog kommer att vara lite lugnare i huset imorgon. Att ni inte kommer att vara lika trött och inte kommer att störas av vare sig telefon, TV, grannens bjäbbande hund, äldste sonens ytterst påträngande fuzz-dist, torktumlarens svoschande, eller ens er egen ständigt närvarande ångest inför det faktum att ingen kanske någonsin vill läsa det ni skriver.

Men å andra sidan: att sitta i ett tomt och tyst hus kväll efter kväll med aldrig så mycket arbetsro skulle vara mycket värre än att som nu befinna sig i ett hem med visserligen störande människor, men som alla bryr sig om er.

Det om något är väl värt att tänka på när det känns lite surt och motigt. Eller hur?

Tillkortakommanden

I september skrev jag ett inlägg som fick rubriken "misantropi". Misantropi är ett fint ord som betyder att man känner kanske inte direkt hat, men åtminstone ett starkt ogillande inför det mänskliga släktet. Man är lite folkilsken, helt enkelt.

En av mina nära vänner påpekade försiktigt att man eventuellt kunde uppfattas som en aning dryg om man alltför tydligt uttryckte sådana åsikter, vilket på intet vis hindrade mig från att vällustigt fortsätta rulla mig i mänsklig dumhet. Inte minst min egen, vilket kommer att bevisas lite längre ner i texten.

Till viss del kan detta misantropiska beteende skyllas på mitt så kallade författande. Under denna period var jag nämligen mitt inne i ett avsnitt där min huvudperson liksom kommer på kant med resten av samhället, eller åtminstone med de fullständigt vedervärdiga människor han dagligen kommer i kontakt med. Han har med andra ord en högst giltig anledning att hemfalla åt ett visst mått av pessimism, vilket jag i så fall också borde ha när jag tänker efter. Hmm... Men jag borde väl inte... Nej.

Jag kan förstås skylla på att det är förvånansvärt lätt att ryckas med av sådant man är djupt involverad i, som i mitt fall bokskrivande. En kanske inte helt okänd parallell återfinns förresten i den gamla men oslagbara TV-serien "Fawlty Towers", eller "Pang i bygget" som den hette på svenska. Ja, inte i själva serien egentligen, utan bakom kulisserna.

John Cleese blev nämligen sin rollfigur Basil Fawlty (se bild nedan) även sedan han slutat arbeta, vilket inte oväntat ledde till skilsmässa från hustrun Connie Booth, som för övrigt spelade Polly i samma serie. Det är som sagt mycket lättare än man tror att ryckas med.

Jag är alltså i gott sällskap. Men tro nu för allt i världen inte att jag är något välartat undantag från det där med mänsklig dumhet. Nej då, jag är precis lika korkad som alla andra. Låt mig ge er några  konkreta exempel (vilket jag alldeles säkert snart kommer att ångra):

• Igår skulle jag göra grönpepparsås åt mig och mina barn. Det gick bra tills jag skulle bestämma hur mycket grönpeppar som behövdes för att sätta smak på såsen.
  Först hällde jag i lite. Då smakade det inget. Sedan hällde jag i lite mer. Det smakade fortfarande inget. Då tröttnade jag och hällde jag i hela burken.
  Vill ni att jag ska fortsätta, eller räcker det med att berätta att min yngste son fick tårar i ögonen och sade "Det är starkt, pappa!"? Eller att den äldste försiktigt föreslog att man kanske skulle försöka sila bort pepparkornen innan man fortsatte äta? Nej, jag tror ni fattar grejen...

• Eller när vi var i Paris för ett par år sedan och ett franskt fyllo sade något obegripligt till oss, och jag glatt svarade på vad jag trodde var kanske inte felfri, men dock franska att jag inte talade franska. Vilket tydligen inte han heller gjorde, för han fattade inte ett ord av vad jag sade. Men dum såg han ut, och det var i alla fall helt och hållet min förtjänst. Det smittar, nämligen.
  
  
• För att inte tala om den gången jag höll på att skjuta ihjäl vår granne med en hemmagjord ballista. Det där är förresten så hemskt att jag inte gärna talar om det. Men har jag börjat så är det väl lika bra att bita i det süra äppel.
  Först och främst: en ballista är i princip ett jättestort armborst. Min var kanske inte riktigt i klass med de medeltida förebilderna, varken vad gäller storlek eller prestanda. Den var nämligen tillverkad av en glasfiberpilbåge och några brädbitar, men ändå absolut tillräckligt stor för att kunna ställa till med förfärliga skador om det ville sig illa.
  Det ville det sig nästan. Jag hade laddat med en av mina "bultar" (så kallas de korta pilar som används i armborst), vilka var gjorda av lätt modifierade dartpilar. Jodå, ni läste rätt. Kompletta med 5 cm ytterst vass spets.
  Jag hade av idag totalt obegriplig anledning bestämt mig för att göra ett skjuttest i vår trädgård, utan att för ett ögonblick reflektera över hur lång räckvidd mitt hemmagjorda mordvapen hade. Just som jag skulle skjuta, kom grannens dotter gående på grusgången utanför vår häck. Och i just det ögonblicket valde mitt hemmabygge att gå av, alldeles av sig själv. Hon är säker, gamla Bettan, och så vidare.
  Därefter gick allt mycket snabbt: pilen flög iväg, missade flickan med en hårsmån och studsade tillbaka in i vår trädgård efter att ha träffat huset på andra sidan grusgången. Någon hördes andlöst fråga om det där var en pil? Jag gömde mig under ett bord utan att besvara frågan, varpå jag sedan skyndsamt demonterade mordvapnet när faran var över. Jag blir fortfarande kallsvettig när jag tänker på det där.

Avslutningsvis tänkte jag avslöja att Cyclotron - det där gamla syntbandet, ni vet - arbetar på nytt material. (På tal om dumhet...?)
Men eftersom det inte är bra att snöa in på saker (se ovan) måste man se till att variera sig. Därför delar jag idag med mig av en helt annan musikstil, mer kraftfull och alldeles avgjort mindre elektronisk, som jag lyssnar på när jag behöver rensa huvudet från arpeggion och komprimerade bastrummor. Det är inget konstigt, bara några fransoser som spelar gitarr och sjunger. Lyssna gärna...

Sentimentalitet

Huga!

Efter en hel vecka i sängen med den berömda svininfluensans lillasyster musförkylningen (det låter mycket trevligare än det var) är det inte så lätt att komma på något att blogga om. Men jag får väl försöka, trots allt:

Sentimentalitet.

Denna fantastiska, stora och (i sällskap med andra människor) lätt pinsamma känsla som ibland överfaller en när man rörs av något man läst, sett eller lyssnat på. Som av vissa anses som en icke önskvärd svaghet, och av andra som bevis för att man är en äkta människa med äkta känslor.

Den återfinns överallt, t ex i Strindbergs Röda Rummet, där det i vissa avsnitt ständigt tjatas om sentimentalitet som något som till varje pris bör undvikas. Den finns dessutom som alla biobesökare vet i en något vulgariserad form i slutet av i stort sett varenda Hollywoodfilm. Ni vet, där det förväntas att publiken unisont ska utbrista "Åååh..." och sucka hänfört och gärna ljudligt.

Just denna senare form har jag personligen minst sagt lite svårt för. När någon talar om för mig att jag ska vara sentimental reagerar jag nämligen tvärtom och skrattar gärna rått istället. Som exempelvis i TV-program där man förvandlar fattiga amerikaners slumhus till lyxvillor så att de hela tiden och ofta omotiverat utbrister "Oh my god!" tills man bara vill kräkas på dem. (Det är alltså inte lyxvillorna som talar utan amerikanerna som förväntas bo i dem. Löjligt syftningsfel, jag vet...)

Om jag kan vara obstinat? Gissa om...

Dock, viss sentimentalitet är ofrånkomligen vacker. Om jag påstod något annat skulle jag ljuga, vilket alla som läst mina böcker redan vet mer än väl.

Ta till exempel scenen ur Det obrytbara mönstret där Anna sitter hos sin döende bror Johan. När jag skrev den grät jag nästan. Och när hon så småningom återfinner honom - och förlorar honom på nytt - i en annan tid och i en annan skepnad grät jag inte bara nästan, utan verkligen.

Det finns utan tvivel något oerhört vackert i det sorgliga, något som tål att pekas på om och om igen. Något som får kvinnor att falla i gråt (eftersom de inte behöver låtsas oberörda), och män att svälja hårt (eftersom män i vår tid inte gråter utan bara sväljer hårt). I just det avseendet är jag förresten ytterst omanlig, vilket en del människor i min närhet mer än gärna påpekar för mig så ofta de får tillfälle.

Annat var det förr i tiden. När Gustav III blev skadeskjuten på den där berömda operamaskeraden (nu pratar vi sent 1700-tal) både grät och svimmade hans bröder och övrig uppvaktning när de kom för att hälsa på honom efter attentatet. Själv skojade han bort hela saken, vilket förstås inte hindrade honom från att dö efter några veckors svåra plågor.

Och under det krigiska och synnerligen brutala 1600-talet - när man för övrigt slaktade folk som om begreppet "människovärde" överhuvudtaget inte existerade - grät man floder för sådant vi idag skulle betrakta som löjliga bagateller. Eftersom den nedtecknade och därmed kända historien till nittionio procent handlar om män, är det alltså de som åsyftas här. Just det, det var de råbarkade männen som grät. Och tro nu för all del inte att de var några fjollor eller mesproppar. Tvärtom, alla grät, och dessutom offentligt: fältherrar, kungar och krigare. Fint, mindre fint och till och med uselt folk. Det ansågs manligt att gråta. Om man däremot aldrig fällde några tårar, betraktades man som förhärdad och sannolikt inte riktigt frisk i huvudet.

Men min egen, högst personliga sentimentalitet, alltså.

När man är sjuk finns det inte mycket att sysselsätta sig med. Man kan läsa en bok, förutsatt det inte sticker i näsan så att ögonen konstant rinner och liksom förstör upplevelsen. Man kan också följa TV-shops dagliga sändningar, eller varför inte paralyserad av vantro se TV-program av typen "Glamour" eller TV4:s dagliga ordleksprogram för imbecilla analfabeter? Att betrakta molnen som seglar förbi i världen utanför och att låta tankarna flyga fritt är också ett ganska bra alternativ, men även det något otillfredsställande i längden.

Eller så ser man om en TV-serie man har på DVD.

Jag valde det sista alternativet, men först efter att ha provat på de andra. Och efter att ha sett om alla avsnitten av Band of Brothers måste jag erkänna att jag periodvis blev tvungen att svälja mycket hårt.

Det är krig, elände, bortsprängda ben och äldre herrar som i början av varje avsnitt berättar om hur det verkligen var att delta i andra världskriget. Det är naket, äkta och känns faktiskt inte särskilt tillrättalagt.

Och det är vackert.

Det låter antagligen inte klokt, och frågan är väl om det är det. Men som jag påpekade tidigare: i tragedin finns en fullständigt oemotståndlig skönhet som rör åtminstone vid mitt allra innersta. Det är som med musik. Dur-stämda, trallvänliga melodier gör mig rastlös och illa till mods. Moll och underliga (vackra enligt mig) harmonier lyfter mig ständigt till nya nivåer.

Och för att anknyta till mina böcker (det här är trots allt en blogg som åtminstone ibland ska handla om dem): Erik Johannesson är på samma vis proppfull av motsägelsefulla harmonier, precis som jag vill att det ska vara. Och korkade människor. Och sentimentalitet.

Orkar ni?

Eftersom jag oftast brukar avsluta med någon form av filmklipp eller musiksnutt blir det denna vecka inte det ni kanske förväntar er, d v s något från Band of Brothers, utan istället något från mitt eget personliga soundtrack till Det obrytbara mönstret. Det var just den här låten jag hade i huvudet när jag skrev om Johans död. Det är sorgligt, men samtidigt vackert på ett svårfångat sätt. Kanske rent av sentimentalt.

Svälj hårt, vi hörs om en vecka.